I september varslades 7300 personer i Sverige
om uppsägning. Förtagen vill spara och det gör man genom att avskeda arbetare,
dvs stjäla deras löner och lägga pengarna till företagarnas vinst.
7300 personer
blir arbetslösa, men i välfärdslandet Sverige är det inte meningen att de ska
svälta ihjäl. Hur ska de då försörjas? Det bryr sej inte företagarna om. Deras
vinster har ökat. Tillvaron har blivit bättre för dem.
Överklassen
har fått det bättre. Underklassen har fått det sämre.
Om man vill försöka vända på steken och tänka
sej en modell där underklassen, dvs vanligt folk, fick det bättre, då stöter
man på svårigheter.
Först måste
man ge sej på begreppet sparande. Det lanserades 1976 av Gösta Bohman och
trummades in i oss av lydiga massmedia. Välfärden kostar. Vi har inte råd. Alla
måste spara. Sparandet räknas alltid i pengar. Det man sparar in på de fattiga
tillfaller de rika.
Bort
med pengarna! Det ska inte vara så att ett fåtal får slita ut dej för att öka
de rikas rikedom medan andra får dra sej fram på svältgränsen. Välfärden ska
mätas i hälsa, välstånd och trivsel!
Vi
ska alla dela på de jobb som måste göras. Sex timmars arbetsdag, eller fyra
timmars arbetsdag. Dubbel eller tredubbel bemanning i vårdyrken, undervisning
och kommunikationer. Inga ensamjobb, alltid minst två. Inga slitjobb åt privata
profitörer.
Finns
det inget parti som driver dessa självklara krav på välfärd för vanligt folk, så
får ni väl bilda ett. Ni som har framtiden för er. När min generation bara har
att erkänna att vi misslyckats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar