Vad säger dom egentligen?

Det tycks finnas två sätt för de mäktiga att tala till folket. Antingen kan de säga något om ser bra ut men ändå inte betyder något. Eller också kan de säga något som låter bra men egentligen betyder något helt annat.

Mitt intresse för det här väcktes för länge sedan när jag hörde en chef i ett statligt verk säga:

– Om det blir nödvändigt ska vi inte tveka att vidta de nödvändiga åtgärderna.

Politiker har sina metoder. En är att förlänga en mening så att det blir flera ord att betona. Ja, det där är ju ett missförhållande, kan förlängas till: Ja, här har vi ju kunnat konstatera ett alldeles uppenbart missförhållande. Betoningen ska övertyga oss om att nu jäklar ska det bli ändring – utan att något löfte egentligen har getts.

När ett sjukhus stänger en avdelning kan man höra en politiker säga: Vi kan inte hålla öppet för det finns inga pengar. Då bör man höra vad han egentligen säger, nämligen: Den här avdelningen måste vi stänga för den är inget som mina rika uppdragsgivare tjänar pengar på.

 Om man nu visar att någon stackare har blivit invalidiserad eller dött av stängningen säger politikern troligen: Jag ser mycket allvarligt på det här.

Att politiker "ser allvarligt" har lång tradition. De hände för ett tjugotal år sedan att några barn upptäckte att det låg en bomb under statsministerns talarstol i Flemingsberg – något som undgått Säpo – då sa justitieministern till Aftonbladet: Jag ser naturligtvis utomordentligt allvarligt på det inträffade.

Bertil Torekull, som varit chefredaktör lite varstans, har sagt:

– När en generaldirektör öppnar munnen dör en bit av svenska språket

Det gäller minsann inte bara generaldirektörer. Ibland undrar jag om samhällets höjdare går på kurser för att lära sej prata utan att säga något. Eller för att lära sej säga något när de egentligen menar något annat. Den 13 februari 1999 sa LO:s chefekonom:

– Vi måste lära oss att leva med en arbetslöshet mellan 8 och 8,5 procent.

Påstod LO-tidningen. Men vad han egentligen sa var ju:

– Vi som har jobb måste lära oss strunta i att andra har det taskigt, annars får vi ju vara lessna jämt!

Ibland kan man möta hederliga journalister även i moderata tidningar. I NT skrev en medarbetare om att telebolagen slåss om kunderna. Redan i rubriken varnade hon oss: Men läs det finstilta noga! Vad hon egentligen menade kunde jag lista ut. Jag läste det så här:

– Ty de företagare som vår ledarsida ömmar så dant för är egentligen skurkar som försöker lura er!

Annonser bör man inte nämna i samband med hederlig information. När Stadium annonserar att de sänker priset på en skinnjacka från 899 till 499 kronor säger de i annonsen att du kan "spara 400". Vad de egentligen säger är ju: "Vi har tagit ut ett oskäligt pris på den här jackan under den gångna säsongen, det ska vi nu göra på nästa säsongplagg, så nu kan du få den här jackan för vad den egentligen är värd."

Det där sista var ett onödigt exempel för det visste du redan. Men även företagare hör till höjdarna i det kapitalistiska samhället, så de måste ju finnas med i en artikel om skitpratare och ljugare i vår vackra värld.

Så har vi det här med alla tioöringarna. Dvs dom har vi inte, dom blev vi bestulna på varje gång något kostade 6:90 eller 7:90, ja ni vet. Dom är många. Och blir pengar. Tusen tioöringar är hundra kronor. Hundratusen tioöringar är tiotusen kronor. Inga jättesummor. Kanske bara lite fickpengar till handlarens lilla dotter. Men ändå – stulet från oss, helt öppet, helt synligt. Och vi har inte reagerat.

Jag tror jag ska snacka med handlarn om tioöringarna nästa gång vi ses i affärn. Troligen har han redan ett svar. Ska bli kul att höra vad han säger.