I går nämnde jag Perka med lösskägget (1981), en av de böcker Inga och jag gav ut när vi ville modärnisera barnboken. Boken om Perka var ett försök att skriva sagor speciellt för arbetarbarn. Här ett kapitel som prövar barnens sinne för logik:
En vacker dag när solen sken blev det stopp på Perkas lådbil. Den bara stannade. Perka steg ur och började greja framtill och baktill, men ingenting hände. Bilen ville inte gå.
Perka kände att han måste tänka ett tag. Han hoppade över diket och började plocka smultron medan han tänkte. Som han gick där och plockade hörde han ett ljud bakom sig. Rasp rasp, tugg tugg, lät det. Rasp rasp, tugg tugg.
Bakom honom fanns ett stängsel av taggtråd. På andra sidan stängslet gick en ko och åt gräs. Rasp rasp, tugg tugg.
– Jaså du, sa Perka. Du går här och äter gräs du. Kon tittade på honom och fortsatte att äta. Rasp rasp, tugg tugg.
– Det är verkligen synd att du inte kan prata, sa Perka.
– Tycker du det, sa kon.
– Ja, sa Perka. Jag skulle behöva nån att fråga till råds. De är så att min bil har fått tvärstopp.
– Äsch, sa kon. Inte skulle jag vilja prata om bilar. Sånt förstår jag mej inte på.
– Kunde tro det, sa Perka. Vad skulle du vilja prata om då, ifall du kunde säja nåt?
– Gräs, sa kon. Jag skulle kanske säja att gräset ser mycket finare ut på din sida om stängslet. Och att jag bra gärna skulle vilja komma över.
– Det var dumt, sa Perka. Gräset är precis likadant här som på din sida. Om du inte har nåt klyftigare att säja, då är det nog lika bra att du inte kan prata.
Kon lyfte på huvudet och tittade på honom med gräset hängande ur mungiporna. Nu var den förolämpad, det kunde man se.
– Jaså, sa kon. Du tycker jag är dum alltså. Dum som en ko va?
Perka ville vara sams med hela världen, även med kor. Han sträckte fram handen och kliade kon mellan hornen och sa:
– Bli inte arg nu. Alla kan inte reparera lådbilar, det kan ju inte jag heller.
– Föralldel, sa kon. Jag undrar bara vad du skulle ha för klokt att säja, om vi kunde stå så här och prata med varann.
– Det var en svår fråga, sa Perka. Om jag skulle tala sanning, då blev jag ju tvungen att säja… nej, det kan jag inte säja.
– Vadå? sa kon.
– Jo, sa Perka. Jag skulle nog bli tvungen att säga att vi människor är ganska opålitliga när det gäller djur. Vi klappar dom och så där, men samtidigt tänker vi på att vi ska äta opp dom.
– Usch, sa kon. Sånt skulle jag inte vilja höra. Det skulle jag bara bli lessen av.
Nu kom en svans gående längs stängslet. Egentligen var det en katt, men det var bara svansen som syntes i det höga gräset. När den kom fram syntes hela katten.
– Mjaså? sa katten. Men det där du sa, det kan då inte gälla katter. Jag har aldrig hört att människor äter katter.
– Nä det förstås, sa Perka.
– Mjust det, sa katten. Om jag kunde prata, skulle jag därför säja att människor är ganska pålitliga och trevliga. Precis som vi katter.
– Kri krutton! hördes en liten röst bakom Perka.
På stängslet satt en liten fågel och pep. Men eftersom den var så liten, var det ingen som trodde att den kunde mena något.
– Jag skulle vilja säja, pep fågeln, att beträffande katter så finns det inget som är opålitligare.
Ingen av de andra lyssnade till fågeln. Perka klappade katten på ryggen och sa:
– Fin kissemiss. Men lådbilar förstår du dej väl inte på?
– Tyvärr inte, sa katten.
– Då måste jag dra iväg till en verkstad, sa Perka. Men åt vilket håll ska jag gå?
– Det skulle jag ju kunna tala om för dej, sa katten. Om jag kunde prata. Men nu kan jag inte prata, så det går ju inte.
Perka suckade. På stängslet bakom honom satt den lilla fågeln och suckade den också.
– Ingen ser mej, pep den. Och numera är det knappt nån som hör mej heller. Om jag kunde prata skulle jag nog säja att jag känner mej väldigt ensam.
Men det var det ingen som hörde.
För nu stack det upp ett rufsigt huvud över gräset borta vid diket. Efter kom två stora ögon och en fräknig näsa. Det var en flicka. Hon ropade högt:
– Hallå där! Vad är du för en som står och pratar med en ko?
– Pratar? sa Perka. Är du kok du? Jag bara klappade kon. Och så har jag plockat smultron. Här finns fler om du vill ha.
Men flickan var mer intresserad av Perkas lådbil. Hon gick runt den och såg på den från alla håll.
– Är det din bil? sa hon. Du… vad heter du?
– Perka Persson, sa Perka. Och du?
– Jag heter Kia Kalufs, sa flickan. Det är en snygg bil du har. Går den bra?
– Den går inte alls, sa Perka. Den har precis fått tvärstopp.
– Det kan vi kanske greja, sa flickan. Mina föräldrar har en verkstad och jag har lärt mej lite.
Hon vände uppåner på bilen och började greja så hon blev alldeles smutsig om händerna.
– Det var som jag trodde, sa hon. Det har kommit gnejs i sprutteratorn. Det är det första du ska titta på om en lådbil får tvärstopp.
– Gnejs i sprutteratorn, sa Perka. Det ska jag komma ihåg.
Nu vände Kia på lådbilen så den kom på hjulen igen. Perka satte sej vid ratten och sa:
– Ska du följa med?
– Nä, det går inte, sa Kia. Mina föräldrar behöver mej därhemma i verkstan. Nu får du ge dej iväg.
Perka drog igång och rullade ut på vägen. Bakom honom satt katten och jamade. Vid stängslet stod kon och råmade farväl. Över Perkas huvud flög den lilla fågeln och kvittrade och pep.
Perka tyckte det var synd att den inte kunde prata, för det lät verkligen som om den hade många åsikter och viktiga saker att berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar