En tidning är alltid ett vapen

För 40 år sedan skrev jag en pjäs som hette Press-Stopp. Den diskuterade tidningarnas nyhetsförmedling och spelades av Lilla Teatern i Norrköping som skolteater. Norrköping hade då som nu två dagstidningar, Folkbladet (S) och Norrköpings Tidningar (M). Folkbladet skulle strax därefter få en socialistisk chefredaktör och ledarskribent, Torsten Nilsson, som tyvärr inte stannade längre än till 1987 om jag minns rätt. I pjäsen fanns en sång som nu får bli DAGENS DIKT:

Har ni hört att Anders Persson vrickat foten?

Ja, ni läser väl vårt blad och hänger mé.

Har ni hört att Märta Svensson kokat kaffe

i sin syförenings kaffekommitté?

Ja, en tidning den speglar det mesta

av allting som händer och sker.

Och nämner den namn på de flesta

så säljs den så mycket mer.

Men – en tidning är alltid ett vapen,

ett vapen i någons hand

som kämpar för någons intressen,

kanske för kung och fosterland,

eller för arbetarklassen

eller de rika och få.

Vem en tidning kämpar för,

det bör man ta reda på!

Vi spelade ju för skolungdom, därför gällde det att vara pedagogisk. Och vi fick faktiskt ungdomarna att diskutera t ex hur tidningarna behandlade fabriksnedläggningar som då var aktuella, eller hur de slösade utrymme på såkallad returinformation. Inledningen syftar på en debattbok av Håkan Hansson "Anders Persson har vrickat foten" som gavs ut 1968.

Att mina tankar går tillbaka till det här nu beror på att LO just sålt sina sista aktier i Folkbladet till koncernen som driver bl a moderata Norrköpings Tidningar. Folkbladet ska få fortsätta att komma ut och fortsätta att kalla sej socialdemokratisk, säger ägarna. Det kan de kosta på sej av två orsaker. Dels kan de lägga beslag på de miljoner som Folkbladet får i presstöd. Dels behöver de inte frukta någon socialistisk samhällssyn, den har ju inte på länge varit synlig på Folkbladets ledarsida.