Sagan om tomtegröten

På julafton sa Saras mamma:

– Nu sätter jag ut gröt till Tomten.

Det var på den tiden när folk trodde att det bodde en tomte under golvet i varje hus och att tomten skulle bli arg om han inte fick gröt på julafton.

Sen gick alla till sängs. Elden falnade i spisen och det blev mörkt i huset. Men ute lyste månen.

När alla somnat smög Sara upp och satte sig i fönstret. Hon ville gärna se tomten, för hon hade aldrig sett någon tomte.

Utanför fönstret var det alldeles stilla. Grötfatet stod på trappan. I gröten satt en slev att äta med. Månen lyste på den vita snön. Minuterna gick sin tysta gång.

Plötsligt kom en liten mus fram under trappan. Den hoppade fram till grötfatet och sträckte sig upp och började äta av gröten. Strax kom en stor råtta och ställde sig att äta vid andra kanten.

Men sleven brydde de sig inte om, för möss och råttor äter inte med slev. De äter direkt med nosen.

Nu rörde det sig i buskarna och en skugga blev synlig mot den blåvita snön. Det var räven som var ute på jakt. Han gick några krokar och närmade sig trappan med grötfatet. Musen och råttan försvann det fortaste de kunde.

Räven satte nosen i grötfatet och började gnafsa i sig gröt. Egentligen tyckte han inte om gröt. Egentligen skulle han hellre ha velat sätta tänderna i musen och råttan.

Gnafs gnafs lät det när han åt. Gröten sprätte omkring. Sleven ramlade ur fatet. Sen tröttnade han lika fort och slank iväg bort mot skogen.

Den lilla musen hade nog berättat för sina vänner om gröten, för nu kom flera möss fram under trappan. Och den stora råttan hade nog berättat för sin bästa vän, för nu kom två stora råttor fram mot grötfatet.

Då syntes ett par gröna ögon i gluggen på vedbodens dörr. Det var katten som vaknat och tyckte det var dags att gå på jakt. Mössen och råttorna fick bråttom att kila undan.

Katten nosade på gröten. Den tyckte egentligen bättre om möss och råttor, fast lite gröt kunde kanske duga som förrätt? Men nej, katten tröttnade snart. Risgrynen fastnade i tänderna. Katten vände svansen åt gröten och vandrade bort i natten på jakt efter något bättre.

Och så var mössen där igen. En, två, tre, fyra, många. Och de stora råttorna kom också fram. Snart var grötfatet tomt och sleven aväten. Inte ett enda risgryn blev kvar.

Då var Sara så sömnig att hon måste gå och lägga sig.

På morgonen vaknade alla i huset. Längst sov Sara. När hon vaknade stod mamma i dörren med grötfatet och sleven och sa:

– Titta! Tomten har ätit opp alltihop!

– Har Tomten? sa Sara.

Sen sa hon inget mer. För om mamma ville tro på Tomten så kunde hon väl få det.

Som farmor som trodde på Gud. Och pappa som trodde på Håkan Juholt. Och storebror som trodde på Flygande Tefat. Och farbror Oscar som trodde på Kärnkraft. Och alla möjliga som trodde på allt möjligt.

Sara tänkte att hon kunde berätta sanningen för mamma en annan gång. Men inte just nu, när mamma såg så glad ut och så gärna ville tro att Tomten ätit upp all gröten.