Kulturpengar, finns dom?

I dag är jag ledig. De är jag ju för det mesta, men i dag skulle jag ha underhållit på ett föreningsmöte. Jag gör det ibland, sjunger och berättar eller pratar böcker. Men i dag blev det inget av. När de frågade vad jag ville ha för en timme föreslog jag åttahundra kronor, men det var för dyrt. (Jag visste att det här var en förening med pengar, av fattiga föreningar brukar jag inte ta betalt).

När vi bildade Författarcentrum 1967 ville vi ha 200 kronor för framträdanden i skolor och på bibliotek. Då sa man: Va! Ska ni ha betalt för att göra reklam för era böcker! Vi drev igenom kravet och lyckades öka summan vartefter. Nu ska ett författarbesök kosta över femtusen. Det menar de flesta är för dyrt. Uppdragen har minskat. Själv lyckades jag bara få det arvodet en enda gång under förra året.

Jag försöker få fram vad de stora kändisarna har för gager, till exempel i folkparkerna, men det är svårt att få veta. Jag får gå tillbaka till 1995 för att hitta några uppgifter. Då tog Sven Ingvars 90 000 kronor per kväll plus procent på intäkterna. Hasse Andersson med Kvinnaböske band och Eldkvarn med Plura tog 45 000. Mikael Wiehe nöjde sig med 40 000 enligt vad DN kunde meddela.

De här drog naturligtvis stor publik och drog in mycket pengar till arrangörerna. Då fick kulturen kosta. Men kultur produceras inte bara av kändisar och ska inte bara kunna avnjutas hos stora arrangörer.

I föreningslivet möter jag förvånansvärt skickliga musiker som är amatörer och sällan kan ta betalt. I min stad Norrköping finns dragspelare som betalat 60 000 för sina instrument och som älskas av publiken men ytterst sällan får betalt för att spela.     

Bland författarna har jag kolleger som numera framträder gratis på bibliotek bara för att få möta sina läsare och kanske sälja några exemplar av sin nya bok till dem. Vi är tillbaka till början på 1960-talet innan Författarcentrum bildades.

Vi har nu en kulturminister som tycker att ordet kultur bör bytas ut mot underhållning. Och underhållning ska naturligtvis betalas av dem som blir underhållna, precis som publiken på dansbanor och folkparker.

En dagspelare som håller liv i det svenska kulturarvet, en författare som inte skriver bästsäljande deckare, en teatergrupp som visar upp samhället med dess brister – det är den kultur vi behöver men som samhället inte vill stödja ekonomiskt.

Borgerliga politiker är kulturella analfabeter. Få se om det blir bättre efter nästa val…