Det otacksamma barnet

På 1980-talet gav vi ut böcker på eget förlag, SVEN & INGA, böcker som kommersiella förlag inte var intresserade av. Jag skrev och Inga illustrerade. En av böckerna hette BÄNGBÄNG och handlade om barn och våld. Eftersom vi nu köper presenter åt barnen, kanske rentav leksaksvapen, kan jag här ge er en bit av kapitlet Det otacksamma barnet:

På Lillebrors födelsedag kom en rad släktingar. Moster Gnete och faster Debba, morfar och farmor, tant Hoppi och farbror Gnoppe och grannen Betta Lindblom. Alla hade de med sej två eller tre eller fyra paket, för barn tycker ju så mycket om att få saker. Det blev mer än tjugo paket bara från dem. Därtill kom allt som mamma Krispina och pappa Erk och Milla hade köpt.

Nu satt de där allihop och käkade sockerkaka för att Lillebror fyllde sex år. Men Lillebror själv satt på golvet och öppnade paket.

Mest var det plastgrejer som flygplan och maskingevär och pistoler. Men också kassetter med skräckfilmer till teven. De sista paketen innehöll några färggranna seriemagasin med krig och skräck och monster.

– Dom där ser rätt otäcka ut, sa pappa Erk.

– Ja, sa tant Hoppi. Men det är det senaste, det sa dom i affärn. Och det är ju bara sagor egentligen.

Milla såg att pappa Erk tyckte illa om maskingevären och pistolerna också. Antagligen skulle han kasta bort dem så fort som möjligt, och det tyckte Milla var det bästa han kunde göra.

Men han fick förstås vänta tills gästerna hade gått. Det gick ju inte an att förstöra festen.

Det gjorde Lillebror förresten så bra själv. När han öppnat alla paketen och suttit en stund bland de nya grejerna, sa han plötsligt:

– Är det inget mer?

Från bordet tittade de vuxna förvånat på honom. Lillebror tittade tillbaka och sa:

– Får jag inget mer?

Då reste sej mamma Kristpina hastigt och började samla ihop allt papperet från golvet. Hon försökte trycka in det i städskåpet. Över prasslet hördes tant Hoppis röst:

– Det var det värsta, vilken otacksam unge!

Milla tog så många saker hon kunde bära och drog med sej Lillebror in i hans rum och sa:

– Du är för gräslig! Så där säger man väl inte. Vad är det med dej?

Det kunde han inte svara på. Han kände sej bara konstig och olycklig, fast han borde ha känt sej alldeles tvärtom.

Nu började gästerna resa sej och säga ajö. Alla tackade och sa att sockerkakan var hemskt god.

– Barn är barn, sa moster Gnete. Dom är så oberäkneliga, det måste man förstå. Barn är barn.

Fast det inte betydde nånting lät det väldigt förståndigt.

Men farmor och morfar var gamla och kloka. De gick sakta bredvid varann genom Slumsta och tänkte på samma sak. Efter en stund sa morfar:

– Vad tror ungar att det finns i paketen egentligen?

– Kramar, sa farmor. Värme kanske.

– Ett bättre liv.

– Men det var bara plast och skräp.

– Saker har de ju, sa farmor. Inte är det saker de väntar att hitta i paketen.

– Och ett bättre liv kan man inte slå papper om och ge bort, sa morfar. Ibland önskar man att man kunde det.