Politikermonolog

– Hejsan! Jag är politiker. Kommunalpolitiker. Tror ni mej inte. Jodå, det finns snygga politiker också. Men vi politiker ska inte bara synas, vi ska uträtta nåt också. Och det är just vad jag ska göra i dag. Höja lyckokvoten i samhället, om man säjer.

Men allt måste bli sämre innan det kan bli bättre, som en klok man sa en gång. Jag börjar alltså med en liten försämring. Jag börjar med att se till att ett vårdhem tvingas avskeda två vårdbiträden. Då blir de lessna. Och sex gamlingar som får sämre vård blir också lessna. Antalet lessna blir åtta.

Men en moderat räknenisse i kommunen blir glad och berömmer mej. Då blir jag också glad. Två glada. Och så blir det dynamiska effekter. Vår statsminister får beröm i Bryssel och blir glad.

Tre glada mot åtta lessna.

Men de tre som blir glada hör till dom som har röst i världen och kan säja att det går bra för Sverige.

Tre glada hörs. Åtta lessna hörs inte. Låter det orättvist? Tja, det är sånt man får ta. Men vänta nu… lyckokvoten är inte riktigt uträknad än. Ett av de avskedade vårdbiträdena tar livet av sej. Fem av gamlingarna dör, som de måste förr eller senare. Då är det tre lessna kvar. Tre lessna mot tre glada, då väger det jämt. Så egentligen har ingenting hänt.

Utom att det går bra för Sverige.

Inget har hänt. Men hur blir det nu om jag vänder på det och börjar om från början? I dag ska jag göra kommunen lite bättre genom att se till så vi kan anställa två nya vårdbiträden. Då blir de två glada för att slippa vara arbetslösa. Två vårdbiträden som redan har jobb blir också glada för att få sin arbetsbörda lättad och slippa bli utbrända. Och åtta gamlingar blir glada åt att bli rullade ut i solen och slippa glo på teve där man bara pratar utrikiska.

Tolv människor har blivit glada. Det gör mej glad. Nu är vi tretton glada.

 Men den moderata räknenissen blir lessen. Och direktören för Carema blir lessen för att han inte kommer åt de kommunala pengar som räknenissen räknat fram åt honom på åtta människors olycka när han privatiserar vårdhemmet, som han tänkt göra. Och så blir vår statsminister lessen eftersom det inte blir nåt beröm från Bryssel för det vi gjort här i kommunen.

Och direktören för Svenskt Näringsliv – det som förr hette SAF, Storföretagens Asociala Förening – han som sa att före millennieskiftet skulle hela den offentliga sektorn vara privatiserad, han blir lessen för att vårt vårdhem nu funkar bättre och alltså inte ska privatiseras.

Fyra lessna mot tretton glada, det blir ett överskott på nio glada. Kors, min politik funkar visst riktigt bra!

Men jag har ju glömt ledarskribenterna! Den svenska pressen ägs i stort sett av åtta familjer och enskilda. Låt oss säga att åtta borgerliga ledarskribenter blir lessna över att pengar satsas på att våra gamlingar ska få det bättre. Hur blir lyckokvoten då?

Åtta lessna mot nio glada – det blir bara en enda glad person över. Det kan inte vara statsministern och knappast nån av dom andra heller. Det måste väl vara jag själv då?

Nåja. Än sen? Jag kan ju inte bli lessen för att jag själv blir glad. Nånting har jag ändå uträttat i dag. Åstadkommit ett överskott av glädje om än aldrig så litet.

Och det måste väl vara det som är själva meningen med politikerjobbet. Man måste se glad ut i teve. Det skadar inte om man ska värva röster. Och det måste man. Man måste ha väljarna bakom sej om man ska kunna öka välfärden och förbättra allting och höja lyckokvoten i samhället. Allt det där som vi politiker sysslar med.