Det tog tid innan jag kunde försörja mej som författare. Länge jobbade jag kvar i Aftonbladets sätteri. Jag hade gett ut flera böcker men var ändå okunnig om det mesta. En gång ville en kulturredaktör att jag skulle skriva tio rader under rubriken Min estetik. Han såg förvånad ut när jag sa: – Estetik, vad är det för nåt?
Nu vet jag bättre. Nu skulle jag svara med ett lån från Peter Curman som sagt: – Inte ens om jag kunde skulle jag delta i den litterära maskeraden. När man märker att det börjar gå litteratur i litteraturen, då är det dags att göra nåt annat.
Sån är också min estetik. Men numera frågar ingen efter den.
Allra mest okunnig var jag om idrott fast jag satt upp hundratals sportreferat. Om Flåset Karlsson gjort bra från sej på elva komma sju visste jag inte om han simmat eller sprungit eller hoppat eller cyklat. På måndagarna snackade kompisarna alltid om idrott. Jag hittade på en egen lek. Jag snappade upp nåt namn och sa: – Ja den där jävla Rumpan Svensson alltså! Då var det alltid nån som tände till: – Vafan säjer du!
De andra reagerade och så kom grälet igång. Jag kunde gå därifrån och grälet fortsatte utan att nån kom ihåg hur det hade börjat.
Det här var en manlig arbetsplats. Men kompisarna snackade inte bara sport. Ibland handlade det om djupa saker, religion, filosofi och livets mening. En av de klipskaste var maskinsättaren Granlund. Han uttryckte sej alltid kort och tänkvärt. Han kunde sammanfatta meningen med hela vår tillvaro i ett enkelt svar på frågan: Vad lever man för?
– Fittan och brödbiten, sa han. Det är vad man lever för.
Unga människor kan inbilla sej att framtiden har överraskningar i beredskap åt dom. En av våra korrekturläsare skrev dikter och hoppades att tiden skulle hinna ifatt dom. Själv hoppades jag bli en ny Ville Moberg. Andraa trodde att sossarna skulle förverkliga efterkrigsprogrammet.
En medelålders arbetare har inte såna saker att tro på. Själv hade Granlund inga karriärmöjligheter och sossarna hade han redan avslöjat. Så vad återstod att jobba för?
Fittan och brödbiten.
Vi jobbade på en tidning där kulturchefen var den store poeten Karl Vennberg och där landets främsta skribenter lämnade sina manuskript i våra händer. Vi jobbade med deras manus och lärde oss fina ord och vårdat språk. Men vi använde det inte. Vi uttryckte oss kort och för alla begripligt. Och bäst på det var Granlund med fittan och brödbiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar