I det märkliga
teveprogrammet Fråga kultureliten kom
häromkvällen frågan vad kulturarv är för något. Svaren från den kulturella
eliten blev svävande. Jag som inte tillhör någon elit utan bara är en vanlig
kulturarbetare skulle ha försökt se vad kulturarv borde vara.
Kulturarv borde
vara det våra döda förfäder säger när de talar inom oss. De talar genom dikter,
visor, berättelser, ordspråk och gärningar som lever i folkets minne.
I klassamhället är
den härskande klassens försök att styra folkets medvetande en del av förtrycket.
Vi prackas på ett kulturarv som inte är vårt, till exempel en historiesyn som
inte är vår.
Ett exempel är hur
skolan lärde oss fosterländskhet och rysshat med stora diktares ord:
Kung Karl den ung hjälte, han stod i
rök och damm.
Han drog sitt svärd ur bälte och bröt
i striden fram.
Hur svenska stålet biter kom låt oss
pröva på.
Tillbaka moskoviter! Friskt mod i
gossar blå!
Det var sånt
kulturarv skolan försökte ge mej när jag var barn i en avlägsen forntid. Nu kan
vi håna sådana försök, som vår favoritpoet Ove Klinthäll gör:
Neri Bender var det
en känd kalabalik,
rök och dån och rop och skrän,
skott och stamp och skrik.
Karl XII var en skurk,
sökte alltid gräl.
Det var synd att ingen turk
honom slog ihjäl.
Eftersom vi inte längre har någon
samlad arbetarrörelse kanske var och en av oss får plocka ihop sitt eget
kulturarv. Men något bör vara gemensamt för alla. När dagens barn blir vuxna
och ska möta svenska politiker hoppas jag att de alla har läst åtminstone
Andersens saga om Kejsarens nya kläder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar