I Sverige har ingen
ledande politiker efter Ernst Wigforss skrivit något av teoretiskt eller
konstnärligt värde. När de ska välja folk till ledande befattningar verkar de
också undvika skrivande människor. Annat är det i till exempel Latinamerika.
Där har politiska uppdrag getts åt framstående skribenter som Miguel Angel
Asturias, Pablo Neruda, Alejo Carpintier, Ernesto Cardenal för att bara nämna
några.
Hos oss visar de
mäktiga ett slags rädsla för skrivandet. Det kan man kanske förstå. Skriftspråket
avslöjar ganska obarmhärtigt oärlighet, dumhet och halvtänkeri. Fredrik
Reinfeldt vill i dag inte höra talas om sin bok Det sovande folket där han förklarar att demokratin är ett illegitimt
samhällssystem och att tron på välfärdsstaten är "ett mentalt
handikapp".
Våra politiker pratar
mer än de skriver. Prat försvinner i luften, medan det skrivna står kvar och
avslöjar sin upphovsman. De flesta av oss vanliga hederliga medborgare yttrar
oss inte så ofta offentligt, varken i tal eller i skrift. För att säga något
måste man ha något att säga. Och för att ha något att säga måste man ha något
att säga till om!
Det har de flest av
oss inte. Ännu. Men nya tider kommer. Det måste de ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar