På den tiden när jag
gjorde författarbesök i skolor var det för att få ungarna att läsa och skriva.
Jag märkte snart att det var arbetarbarnen som det var svårast att få igång.
Det fanns forskare (Bernstein, Lobov) som påpekat att arbetarbarn har ett rikt
språk utanför skolan, även om de
verkar språkhämmade innanför skolans väggar.
Det är förklarligt.
Arbetarbarnen kommer från en miljö där man misstror skolan av tradition och
bitter erfarenhet. De möter läroböcker med ett innehåll som är hämtat från medelklassens
verklighet och ger en harmonisk världsbild som de inte känner igen.
Förr fanns det två
olika slags familjer representerade i varje skolklass. En familj som kände sej
ha del i samhället och därför tog del
i kulturlivet, och vars barn kände sej ha en framtid. Och en familj som hamnat
utanför det offentliga samtalet, inte tog del i kultur och samhällsliv – och
vars barn på goda grunder antog att de inte hade så mycket att vänta av
framtiden.
Båda familjernas barn
kom att få ett språk, men det kom att bära skilda sociala erfarenheter.
Sen dess har det hänt
något väsentligt. Vi har fått segregerat boende. Vi har fått områden där det
bara bor underklass, arbetarklass. Där skulle skolan kunna anpassa sej och bli
rent socialistisk! Undervisa om arbetarklassens historia och värderingar, om
den välfärd som sossarna skapade mot högerns motstånd, om vad Marx och Engels
bidragit med av historiesyn och filosofi. Och så lektioner om hur strejkvapnet
kan användas i stort som i smått.
Alva Myrdal sa en
gång att det inte skulle bli någon ordning på den svenska skolan förrän en
generation lärare hunnit dö undan. Förmodligen är det ännu sant. Men vad kommer
sen? Har vi något att hoppas på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar