Arthur Högstedt kommer man mest håg som
upphovsman till Kväsarvalsen:
En kvanting träder i salen in, för att
fröjda med fjällan sin, och alla rynkor blir glada i håg, ty stunsigare
kvanting man sällan såg.
Högstedt kallade
flickor för rynkor, en lek med språket. Och fortsättningen ger mer att fundera
över. Vad är det flickorna har gett till kvantingen?
O, du den stunsigaste kvanting som vi nånsin
i livet gett något av vår kvantitettjolanting, ty aldrig bättre i livet vi
sett.
Det är sin
kvantitettjolanting flickorna har gett till kvantingen. Här får publiken ta sin
fantasi till hjälp. Och tydligen funkade den för låten lever ju ännu efter
hundra år.
Vår vän poeten Ove Klinthäll
har tydligen haft den i huvet när han skaldat:
En klanting trycker på datorns knapp,
han vill få fram nåt som kallas mapp.
Och datorskärmen, snart visas den,
men då är frågan: Hur gör han sen?
Han knappar hit och dit med musen
av chanserna de tusen
blir inte nåt.
Han lyfter den fasta telefonen
och ringer sonsonsonen
som skrattar rått.
Alla tider ha sina problem. Det här känner
jag igen. När datorn jävlas vänder man sej till ungarna. Jag har bara ett barn
som inte längre är barn, hon har nyss blivit pensionär. Men hon har barn och
dom kan datorer. Dom skrattar inte rått, men dom ser lite medlidsamma ut när
gubben inte fattar att man bara trycker här – det är ju så enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar