tisdag 30 december 2014

Om sär skrivning till exempel


I hela mitt liv har jag sysslat med litteratur. Jag har skrivit ett hundratal böcker och läst lika många. Från skolan hatar jag läroböcker. I läroböcker gömmer sej författaren och censurerar sitt språk till anständighet. I skönlitteraturen framträder författaren öppet och använder hela språket där inga ord är "fula".
Man lär sej språket genom att använda det: Tala, lyssna, läsa, skriva. Inte genom att plugga grammatik alltså. Barn borde vi lära av, de är tidigt språkbegåvade. Före fyraårsåldern ändrar de ordet bära till bärde, vilket vi också borde göra.
Någon har påstått att barn skriver sämre nu än förr. Kanske för att de numera skriver på dator. Datorer har ofta program med skrivhjälp, men en sak datorn inte klarar är särskrivning, något som barn numera allt oftare tycks hemfalla åt. Särskrivning kan bli hur tokig som helst:

Rök fritt – rök på bara!
Snabb mat – mat som springer iväg?
Släng gungan! – men barnen kanske vill ha den kvar.
Nacka polisen! Låter grymt.
Jätte bra – bättre än småfolk?
Någon telefon hotar mej – farliga telefoner?
Hugg ormen – får man inte, för den är fridlyst.
En mörk hårig sjuksköterska – skrämmer säkert patienten.
Stekt kyckling lever…

Datorn har blivit en skrivhjälp utan like. De unga i dag kan inte föreställa sej vilket helvete det var att skriva en bok på en skrivmaskin som slamrade (man fick inte skriva på nätterna och störa grannarna), med två papper och karbonblad emellan – och kasta och börja på nytt om man skrev fel.
De flesta av mina böcker har jag skrivit på skrivmaskin. Den står kvar under bokhyllan och väntar på att behövas på nytt.
För datorn kan ju paja. Eller elektriciteten slockna som den gjorde härom natten när hela byn här blev strömlös.
Skulle det hända igen så kan jag tända stearinljus och plocka fram min gamla Remington Noiseless Portable.
För skriva måste man – om det nu är det enda man på allvar ägnat sej åt under de senaste sjuttifem åren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar