måndag 22 december 2014

Bevis för att jag existerar



 Eftersom jag inte har några vänner (Jag har ju överlevt dem alla), så vänder jag mej till er som råkar trycka på fel knapp och hamnar på den här sidan och låter er lyssna till poeten Ove Klinthäll som talar för mej och beskriver min situation:

En gång var man vacker och stark och viril
och tyckte man själv var i väldens centrum,
men nu är man gammal och trög och senil
och sitter och häckar i dödens väntrum.

Så är det att bli gammal. Man blir ensammare ju äldre man blir, när ens bekanta lämnar jordelivet den ena efter den andra. I går var det en tråkig söndag. I dag är det måndag – en vardag då man alltid blir påmind om att det finns folk som tänker på en. Man får post, som numera alltid är räkningar och kravbrev.
Inga hjärtliga hälsningar kanske. Men i alla fall tecken på att någon konstaterar att man finns och är värd att skriva till.

3 kommentarer:

  1. Nog finns du - läsvärd som alltid. Och därmed värd att skicka en hälsning till också.
    Kram!
    Mimmi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Mimmi, tack! Och kram tillbaka. SVEN

      Radera
  2. Jag tänket rätt ofta på dig fast vi aldrig träffats! Du gav mig en av min barndoms ( mitt livs?) största läsupplevelser genom trälarna. Och dessutom är vi släkt! Jag är dotter till Vilhelm Pålsson, som var son till Gustav Pålsson, som var son till Ada Charlotta född Björkman. Uppvuxen i Tryserum i en liten skomakarstuga. Jag har i min släktfotografisamling ett 20-talskort föreställande några som sägs vara Maja o Gunnar Wernström ( jag vet inte hundra att det stämmer, men tror ju att det är så) och det har oxå sajts mig att Maja var kusin till Gustav. Eller kanske syster till Ada? Ett släktskap jag bär med stolthet! Dessutom ämnar jag mycket snart låna trälarna på biblioteket igen. För att högläsa för mina sju och nio år gamla barn. Du är inte bortglömd! :-) mvh Lotta Hamnell

    SvaraRadera