Man sitter och glor på teve, för vad ska en ensam åldring annars
göra. I går kväll handlade det om vår bästa sagotant, Astrid Lindgren. Henne
blev jag aldrig bekant med, fast jag satt i styrelsen för författarnas
fackförening. Hon tillhörde de stora som aldrig gick på fackmöten.
Astrid och jag hade bara kontakt vid ett
tillfälle. Det var när hon ringde och skällde på mej.
Jag hade skrivit min bok BängBäng och i en
intervju sagt att den var ett svar på Astrids bok Mio min Mio. I Astrids bok
sitter skurken och tänker ut ont. Man får inte veta vad han har för funktion i
samhället, han bara sitter och tänker ut ont. I min bok är skurken
storföretagare, kapitalist, och det är förklaringen till att han tänker ut ont.
I Astrids bok blir de unga läsarna alltså
lurade. Astrid menade att hennes bok var opolitisk. Hon ville minsann inte
skriva politik som jag var ökänd för att göra. I likhet med andra författare
med borgerligt sinnelag menade hon att hennes arbete var helt opolitiskt.
Astrid var en duktig berättare. Bonniers fick
anledning att ångra refuseringen av Pippi Långstrump, som så småningom med
Astrids övriga böcker drog in mångmiljoner över hela världen.
Jag har alltså blivit uppringd av Astrid Lindgren,
hur många kan skryta med det. Visserligen för att bli utskälld, men ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar