Stortjuvens botgöring

Jag är uppvuxen i ett såkallat barnrikehus på Söder i Stockholm. Det hette Govenii Minne. Där berättades om Wilhelm Govenius, en man som var hundra år äldre än jag, alltså född 1825. Han blev med tiden bruksägare och mycket rik. Det kan ju företagare bli genom att betala sina anställda mindre än vad deras arbete är värt och lägga beslag på resten.

Tidningen Fäderneslandet beskrev Govenius som "en grosshandlare och procentare som på sin ålders höst ville ställa sig väl med sin gud och därför blev donator".

Han hade anledning att känna sig osäker. Arbetarrörelsen började ta fast form. Kringresande agitatorer talade om att man borde hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar.

Wilhelm Govenius började få mardrömmar. Han fick magsår. Inte av samvetskval för de arbetare han plågat utan av oro för vad som skulle kunna hända honom själv.

Och så kom sekelskiftet.

Övergången till ett nytt århundrade har alltid förknippats med föreställningar om jordens undergång och anda fasansfulla saker.

Patron Govenius kände att hans liv led mot sitt slut. Men kanske skulle han ändå överleva sekelskiftet. Han kunde se de himmelska makterna sända blixtar över Stockholms kyrktorn och stadens arbetare strömma ut på gatorna för att skära ut tarmar och hänga upp överhet.

Han kallade till sig sin advokat för att skriva sitt testamente.

Först summerade han sina tillgångar. De uppgick till dryga 900 000 kronor. Av dessa avsatte han hundratusen till hustruns försörjning ifall hon skulle överleva honom. Resten skulle gå till en stiftelse för uppförande av billiga bostäder åt obemedlade personer ur arbetarklassen.

Ja, å skrev han faktiskt. Det är intressant att se att även de förmögna på den tiden såg Sverige som ett klassamhälle.

Hustrun skällde och ansåg att han blivit tokig. Att skänka bort åttahundratusen var bevis nog. När hon inte lyckades gnata honom tillrätta blev hon så upprörd att hon dog.
Brukspatron själv levde tre år in på det nya seklet, åtminstone i fysisk mening. Han låg hela tiden och dillade om sina barn.

– Patron har inga barn, sa advokaten.

Nej, inte med frun. Han talade om dom han hade med skarnen på bruket, med arbetardöttrar som han och förvaltarn roat sig med.

Det där angick ju inte advokaten. Testamentet var skrivet. Allt patron lämnade efter sig skulle gå till stiftelsen Wilhelm Govenii Minne.

Han dog 1903. Stiftelse fick 856 056 kronor.

Den började med att bygga präktiga hus med smålägenheter invid Maria skola. Det var där mina farföräldrar födde upp tio ungar i ett rum och kök med vedhuggning i källarn och dass på gården. Stiftelsen leddes av Sven Hedins syster Alma Hedin. Jag minns att min farmor neg för henne när de pratade i telefon.

1932 byggde stiftelsen två gråa längor högst uppe på Skinnarviksberget med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan. Dit flyttade vi den hösten.

Vi betalade 75 kronor i månadshyra. Nu säljs lägenheterna för miljoner. Fast inte till arbetare, för såna har inte längre råd att bo på Stockholms Söder.