Skinnvästen

I min garderob hänger en gammal skinnväst. Svart med rött foder. Den påminner mej om tre lärorika månader i mitt liv. Den tid då jag var förman.

Året var 1964. Jag var maskinsättare på en tidning i Stockholms Klarakvarter. Vid maskinen intill satt Stickan. Sätterijobbet var intressant och rätt bra avlönat. Vi visste alla vad vi skulle göra. Ändå hade vi förmän, som skulle leda ett arbete som inte behövde ledas.

Förmännen var utvalda bland personalen och testade hos några psykologer. Jag vet inte vad som flög i oss. Kanske var vi nyfikna på det där testet. Eller också ville vi bara visa att här kan ju vilken fårskalle som helst bli förman. I alla fall så anmälde vi oss, Stickan och jag.

Vi klarade alla prov och blev befordrade på stubben. Lönen rundades av till tre tusen i månaden och sen började det hända saker.

Vi skickades på kurs till Arbetsledarinstitutet på Lidingö, där undervisningen bestod av lustigheter om underordnade. Arbetarföraktet stod som spön i backen men maten var god och sängarna bekväma.

När vi kom tillbaka till tidningshuset la avlöningskassörskan bort titlarna med mej. Hon som i alla år sett ut som om hon betalat våra löner ur egen ficka sa:
– Ja, faktor Wernström, nu kan vi väl säga du åt varann, eller hur?

Så var min upphöjelse bekräftad. Jag var förman, sätterifaktor, en faktor att räkna med. Jag behövde inte byta till arbetskläder utan kunde ha ren skjorta. Då köpte jag skinnvästen. Inte för att markera någon särställning (naturligtvis) utan för att den hade en ficka som passade måttbandet man mätte annonser med.

Sedan satt jag där i glasburen och skulle tala om för mina forna arbetskamrater om de kunde få en timme ledigt för att gå till tandläkarn och såna saker.

Ganska snart började jag känna mej löjlig.

Själv hade jag fått en ny frihet. Nu kunde jag säga till Stickan:
– Du, jag går ut på stan ett tag, det tar väl nån timme.
Och han sa bara:
– Gör det du, det här fixar jag.

Jag hade tagit det minsta lilla kliv som finns att ta på samhällsstegen. Jag var inte längre arbetare utan tjänsteman. Jag var inte längre övervakad. Varför? Jo, därför att jag inte längre producerade något som ägare kunde berika sej på.

I tre månader stod jag ut med mina forna kamraters roade förakt. Sen slutade jag för att dra mej fram på skrivande och hitta ord för det jag upptäckt om arbetarklassens avgörande roll och föra det vidare till så många som möjligt.

Skinnvästen har jag kvar. Den får hänga där för att erinra om mina tre månader i förnedringen.