För Folkbladet 6 okt:

När det här skrivs vet vi inte vem som får årets Nobelpris i litteratur. När det här läses har vi kanske fått reda på det. Själv kommer jag väl, om jag uppfattar namnet, att som vanligt fråga:
– Vem fan är det?
Det har väl ni också undrat. För inbilla mej inte att ni hade läst Gabriela Mistral, Le Clézio, Elfriede Jelinek eller ens Herta Müller innan de fick priset.
Eftersom jag är författare tror kulturredaktören att jag kan skriva något om tänkbara nobelpristagare. Det kan jag inte. Jag är skrivare, inte läsare.
Den enda nobelpristagare jag är säker på att jag har läst är Selma Lagerlöf. Hennes Nils Holgersson lusläste jag när jag skrev en nutida motsvarighet med titeln "Den underbara resan". Selma hade fått ihop 750 sidor om lille Nils, jag skrev 1500 sidor om norrköpingspojken Nicke Svensson, som inte flyger med vildgäss utan med helikopter när han kollar in vårt land från ovan. Tre volymer blev det. Nu vet ni det så ni inte missar dom.
Jag kan inte gissa vilket namn Peter Englund ska ropa ut när han kliver fram vid akademins port kockan 13 i dag. Möjligen skulle jag kunna tänka mej Tomas Tranströmer. Honom har jag inte läst, men jag vet att folk som förstår sej på lyrik sätter stort värde på hans författarskap.
När det gäller lyrik har jag inte kommit längre än till de begripliga, såna som Stig Dagerman och Alf Henrikson. När det gäller prosaister har jag inte ens orkat med Millenniumtrilogin eller Harry Potter.
Vilken författare skulle jag själv välja om jag fick utse nobelpristagare? Om jag fick välja en som är död (och det får man visst numera) skulle det bli B Traven för "Sierra Madres skatt" och "De hängdas revolution".
Men nu skulle jag väl välja nån som lever och som jag verkligen kan nånting om. Eftersom jag inte läser skönlitteratur blir det väl en fackförfattare. Se där – nu kommer jag med ett häftigt förslag: Strunta i att ge pris till lyriker som ingen läser! Ge Nobelpriset till en fackförfattare som alla bör läsa!
Jag väljer en svensk: Göran Hägg!
Hans bok "Välfärdsåren" (2005) är det märkligaste jag läst. Den handlar om hur den svenska välfärden byggdes upp och åter rivs ner. Göran Hägg tycks veta allting. Litteratur, radio, teve, press, konst, mode, film, musik, allt betar han av på sin vandring genom de svenska årtiondena.
Han beskriver förändringen. Socialdemokraterna låter sina gamla kämpar diskret försvinna och glömmas. Wigforss, Möller, Undén, Ulla Lindström… få skolbarn vet i dag vilka de var och vilket unikt välfärdssamhälle de byggde upp.
Att beskriva det så bra som Göran Hägg gjort är värt priset. Men troligen kommer han inte att få det.
Det enda jag med säkerhet kan säga om årets nobelpris är att jag själv inte heller kommer att få det. Tro inte att jag sörjer däröver. Jag är ju i gott sällskap. Vi är några stycken, ja ni vet: August Strindberg, Astrid Lindgren, Gustaf Fröding, Evert Taube, Graham Greene, Sven Wernström och några till.
Jag knäpper på teven klockan 13. Och säger troligen: – Vem fan är det?