Jag är inte poet, kan inte skriva dikter. Ibland har jag försökt.
Bland mina papper hittar jag dessa rader som jag skrev för över sjuttio år
sedan efter en vinterkurs på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Rubriken är
Avskedsvers:
Nu när
vårens första blommor
stiger upp
ur markens mull
och när
trädens skira grönska spricker ut
och när
sommarfåglar sjunger
för en våryr
kärleks skull
ska vår
vinterlånga samvaro ta slut.
Och med
vårregnet jag gråter,
torkar
tappert bort en tår.
Hoppas,
Inga, att vi åter
träffas
något år…
Och det gjorde vi. Vi fick sjuttio år tillsammans, Inga och jag.
Nu är hon borta sen ett år tillbaka. Ett år kan vara långt, men de räcker inte
för att råda bot på ensamheten.
När man blir gammal blir man lite knäpp. Man tillåter sej att sova
halva dygnet. På nätterna, i sömnen, är vi tillsammans, Inga och jag. Vi grälar
och försonas. Vi säger – som jag tidigare berättat – inte att vi älskat varann
i sjuttio år, utan att vi stått ut med varann så länge – och att det var detta
vi kallade kärlek.
Varför skriver jag nu detta? Och till vem?
Ja, du som läser de här raderna kanske får en
aning om hur det är att bli gammal. Bli lite knäpp och tillåta sej att vara
det.
Det kan ju vara bra att veta, om du får hänga
med några år till. Och den kunskapen är det enda jag kan bidra med nuförtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar