Så här är det att bli gammal

Jag är inte poet, kan inte skriva dikter. Ibland har jag försökt. Bland mina papper hittar jag dessa rader som jag skrev för över sjuttio år sedan efter en vinterkurs på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Rubriken är Avskedsvers:

Nu när vårens första blommor

stiger upp ur markens mull

och när trädens skira grönska spricker ut

och när sommarfåglar sjunger

för en våryr kärleks skull

ska vår vinterlånga samvaro ta slut.

Och med vårregnet jag gråter,

torkar tappert bort en tår.

Hoppas, Inga, att vi åter

träffas något år…

Och det gjorde vi. Vi fick sjuttio år tillsammans, Inga och jag. Nu är hon borta sen ett år tillbaka. Ett år kan vara långt, men de räcker inte för att råda bot på ensamheten.

När man blir gammal blir man lite knäpp. Man tillåter sej att sova halva dygnet. På nätterna, i sömnen, är vi tillsammans, Inga och jag. Vi grälar och försonas. Vi säger – som jag tidigare berättat – inte att vi älskat varann i sjuttio år, utan att vi stått ut med varann så länge – och att det var detta vi kallade kärlek.

Varför skriver jag nu detta? Och till vem?

Ja, du som läser de här raderna kanske får en aning om hur det är att bli gammal. Bli lite knäpp och tillåta sej att vara det.

Det kan ju vara bra att veta, om du får hänga med några år till. Och den kunskapen är det enda jag kan bidra med nuförtiden.