lördag 31 augusti 2013

Sån tur att man fötts i ett arbetarhem!



I TV-nyheterna går Lundsbergs elever omkring och gråter för att skolan ska stängas. Det är så syd om dem. Nu får de inte bo kvar på internatet utan måste flytta hem till sina föräldrar – där det tydligen inte är så roligt att behöva bo. Poeten Ove Klinthäll skriver:

Djupt i de värmländska skogarna
där ligger Lundsberg som vi sett.
Där nollas, förutom med knogarna,
med strykjärn, fast nåt var för hett.
Då kommer det ofria tjyvsamhället
och hotar att avstänga överklasstället
och tycker och väsnas om datt som om ditt.
En friskola ska väl få misshandla fritt?

Det tycker inte överklassföräldrarna. De överser gärna med pojkstreck och lite bus. Men de har betalt tvåhundra tusen per barn för att bli av med ungarna. Nu tvingas de kanske ta hem dem. Och fan vet om de får tillbaka pengarna. Sån tur att man inte fötts in i överklassen – där är det tydligen inte gott att leva.  



fredag 30 augusti 2013

Göra nytta eller tjäna pengar?



I Flamman 29 augusti läser jag att privata fängelser blir allt vanligare. I Australien, Nya Zeeland och Storbritannien är mellan 10 och 20 procent av fångarna inlåsta på privata anstalter. Grekland, Brasilien, Jamaica, Japan, Mexico, Sydafrika och Thailand har också privata fängelser eller är på väg att införa sådana.

Diskussionen kring det här rör sej om ekonomi. De som driver privata fängelser hävdar att de är mer kostnadseffektiva. Vilket de väl bara kan vara genom att erbjuda fångarna sämre levnadsvillkor.

Vad man i stället borde diskutera är den underförstådda tanken bakom att äga fängelser. De som äger ett fängelse i den offentligtliga sektorn, alltså staten, har intresse av så låg brottslighet om möjligt så att fångarna blir så få om möjligt och kostar så lite som möjligt. Medan den som driver ett privat fängelse måste önska en hög brottslighet så att det blir många fångar att tjäna pengar på.

Såna här självklarheter förekommer sällan i debatten. Men vi som vill lägga oss i samhälleliga angelägenheter måste alltid ställa den grundläggande frågan: Är motivet att göra nytta eller att tjäna pengar? Den som vill göra nytta kan starta ett apotek i en glesbygd. Det gör inte den som vill tjäna pengar. Den som vill göra nytta kan ta över en butik i en glesbygd. De som vill tjäna pengar lägger ner butiken och flyttar dit där kunderna är flera.

Den som vill göra nytta startar inte ett privat fängelse. Det gör bara den som vill tjäna pengar på en svag människogrupp som ingen lyssnar på om den protesterar mot usla förhållanden.


torsdag 29 augusti 2013

Att sparka får inte vara gratis!



Nu ökar arbetslösheten. Folk sägs upp från sina jobb. I LO:s tidning Arbetet läser jag att Holmens säger upp 137 pappersarbetare. Samtidigt som företaget delar ut massor av pengar till sina aktieägare, pengar där varje arbetare jobbat in nära 200 000 till varje aktieägare.

Man avskedar folk. I Finspång varslas 65 anställda på Sapa Heat Transfer. Man stjäl deras löner och lägger dom till ägarnas vinst. Sånt kan man göra gratis i Sverige.

I andra länder kostar det att avskeda folk. I Spanien, Italien, Frankrike, Storbritannien, Österrike och på andra håll är det lag på att arbetare ska ha avgångsvederlag när de sparkas. Det kan röra sej om flera årslöner.

Låt oss säga att vi införde en sån lag i Sverige. En miljon till varje avskedad arbetare. Två miljoner till den som varit anställd i mer än tio år. Då skulle de aktuella avskedandena kosta Holmens 137 miljoner och Sapa 65 miljoner. Småpengar för så stora företag, men ändå en utgift.

Och utgifter är något om får kapitalister att tänka till. Girighet är deras främsta egenskap. Det är den man måste vädja till i umgänget med dem. Man måste få dem att ställa frågan: Har vi råd att avskeda de här arbetarna? Råd har de, men de kanske ändå överväger sitt beslut. Och i varje fall får de avskedade ett år att i lugn och ro söka nytt jobb att försörja sej på.

Så kräv av Stefan Löfven att han efter nästa val ser till att hans forna arbetskamrater får samma trygghet som sina kolleger i andra europeiska länder. För att han själv tagit sej upp i världen behöver han ju inte tappa intresset för den värld där han har sitt ursprung.      



onsdag 28 augusti 2013

Med ord kan man uträtta mycket



Vi slarvar med orden. Jag tror orden är viktiga. Om vi väljer rätt ord kan vi förändra ganska mycket. När min gamla mor levde fick hon hyresbidrag. Men det var inte hon som skulle ha pengarna, det var hennes hyresvärd. Alltså borde det ha hetat fastighetsägarbidrag!
Det finns barn som går och väntar på sina barnbidrag. Som faktiskt borde döpas om till föräldrabidrag. När vi vill ha påökt får vi höra att det inte finns nåt löneutrymme. Varför frågar vi aldrig om det finns nåt vinstutrymme?

Vi får alltid höra att Sverige är en demokrati. Vi väljer våra representanter och de beslutar åt oss. Men det vore lika rätt att kalla Sverige för en skendemokrati. Eftersom de kanske viktigaste besluten fattas av icke folkvalda i departementen och i bankers och storföretags styrelserum.

Och vad är politik? Har vi rätt ord för att svara på det? Politik är att vilja, sa Olof Palme. Politik är att förändra, sa Ingvar Carlsson. Politik är att fördela, måste vi säga, vi som tänker klart. Fördela, det är vad politiker sysslat med i alla tider, ibland rättvist men oftast orättvist. Politik är att fördela! När vi har det klart för oss kan vi sätta press på våra politiker och visa att vi vet vad vi ska ha dom till.

Kanske har vi fel ord på en massa anda saker. Fundera på det och byt ut orden så ska du se vilken makt de ligger i rätt ordval. Det vill säga i ord som är våra och inte makthavarnas.     



tisdag 27 augusti 2013

Om kamratuppfostran i överklassen



Gårdagens huvudnyhet i nyhetsmedia var att elever på Lundsberg blivit skadade vid sk nollning. Brända med strykjärn. Det låter förfärligt, men… tänk efter. Lundsberg är en skola för överklassens barn. Den ska fostra framtidens makthavare. Det är familjer som Posse, Trolle, Bonde, von Platen, de Geer, Douglas, Wachtmeister, von Rosen som skrivit in sina barn vid Lundsberg från början av 1900-talet. Även finansiella furstesläkter som Wallenberg, Wehtje, Bonnier samt Göteborgs köpmannasläkter Dickson och Wijk har valt Lundsberg som utbildningsort för sina barn.

Om nu överklassens barn misshandlar varandra – vad angår det egentigen oss vanliga medborgare? För vår del kan de väl gärna få öva på varann de ogärningar de så småningom kommer att begå mot sina underlydande i de företag och institutioner de kommer att leda när de blir vuxna.    

Föräldrar som har råd med årsavgifter på 200 000 kronor för att sätta sina ungar på Lundsberg , de vet vad de kommer att få tillbaka från skolan. Ungdomar som fått sin medmänsklighet dödad av kamratuppfostran och som är lämpliga att fortsätta det föräldrarna visat att man ska ägna sitt liv åt – nämligen att berika sej på andras arbete.

Låt eleverna på överklasskolan Lundsberg misshandla varandra – men se till att vi får ett samhälle där de inte kan tillämpa sina kunskaper på oss andra!

måndag 26 augusti 2013

Om rätten att ärva rikedom och makt



I lördags hade Dagens Nyheter ett stort reportage om familjen Wallenberg med rubriken: Vem blir familjens nästa ledare? Närmre 30 unga män och kvinnor är tänkbara för ledande poster i landets mäktigaste näringslivsklan.
De har alla det gemensamt att de kan få stor makt över en stor del av folket utan att vara valda av folket.
Låter det demokratiskt att man kan få stor makt utan att vara folkvald? Naturligtvis inte. Privat företagsamhet är det mest odemokratiska som finns.

De 30 unga wallenbergarna är kanske högt begåvade. Men det krävs inte. Arv kräver inte begåvning, bara släktskap. I princip kan föräldrar bygga upp ett storföretag med många anställda och sen låta det gå i arv till en helt obegåvad son eller dotter.
I det demokratiska Sverige borde all makt röstas fram i demokratisk ordning. Men i det demokratiska Sverige kan makten över tusen arbetare ärvas av en ren idiot.

Så kan vi inte ha det. Den ordningen borde ha avskaffats för länge sedan. Här bör all makt och rikedom ärvas av samhället, av staten. Och varje individ själv kvalificera sej för sin tillvaro efter sin önskan och sin begåvning.
Finns det något parti som har på sitt program att avskaffa rätten att ärva rikedom och makt? Annars bör vi kräva av våra partier att de skriver in nånting om det i sina partiprogram.




söndag 25 augusti 2013

Om makt och vidskepelse



Nog är det skrämmande att USA, som är världens mäktigaste land, har ett folk som är vidskepligt och religiöst. Om det nu är så, eller bara något som man säger av gammal vana. Jag läser Richard Dawkins bok Så gick det till (Leopard).
Han påstår att mer än 40 procent av USA:s befolkning tror att Gud skapade världen för sex tusen år sen. Lika många tror på historien om Noaks ark ord för ord. Sådana historieförnekare har makt i skolstyrelser och undervisar sina barn i hemmet för att de små inte ska komma i kontakt med naturvetenskapliga lärare. De har företrädare i USA:s kongress.
Mer än 40 procent av USA:s befolkning skulle alltså ta Bibelns uppgifter bokstavligt. Om Gud skapat världen som de bibeltrogna menar bör de första människorna ha levat samtidigt som dinosaurierna. Hur många tror det? I Sverige och Schweiz 9 procent. I Polen 33 procent. I USA och Turkiet över 40 procent.
Människan har utvecklats ur andra däggdjur. Vissa saker måste betraktas som fakta fast de är svåra att bevisa. Vi behöver inte bevisa att kaniner och leoparder haft en gemensam stammoder. Vi vet inte hur hon såg ut, men hon måste ha funnits. Ryssarna började förädla solrosen av religiösa skäl. Kyrkan förbjöd olja i matlagningen vissa tider. Men solrosfröoljan var undantagen, eftersom solrosen inte nämns i Bibeln.
I Dawkins bok kan vi läsa om fisken som kravlade upp på land och så småningom blev mus eller människa och om likheten mellan fladdermusens och människans skelett.
Det är fascinerande läsning för den som är vetenskapligt intresserad. Men jag tvivlar på att Dawkins når fram till dem som verkligen skulle behöva hans visdom. Och att världens mäktigaste land skulle ha en befolkning som  är vidskeplig och förnekar vetenskap och fakta finner jag skrämmande.

                                    




lördag 24 augusti 2013

När man dör får man väl se



Ju äldre man blir, desto fler begravningar får man gå på. Polarna dör. Den som ligger i kistan slipper höra eländet, men vi andra tvingas sitta där tysta och lyssna på när prästen påstår att den döde ska uppstå och komma till liv igen. Poeten Ove Klinthäll skriver:

Nog är det väl bedrägligt
att prästen med korset och kragen
kan yttra sej ovedersägligt
vid kistan om yttersta dagen?
Är det nånting varom vi intet vet
så är det om evig- och salighet.
Den yttersta dagen – sån jäkla idé!
Den finns bara inte – dö själv får du se!

Och det kommer man ju att göra. Ju äldre man blir, desto mer bråttom är det att göra klart hur man vill bli behandlad när det är så dags. Ingen präst bör få ta mej till förevändning för att sprida sin vidskepelse. Nej, en liten ceremoni med de närmaste, lite prat om vilken förträfflig polare jag varit och så lite glad jazzmusik. Och sen bli kremerad och gå upp genom en skorsten – det är ju ett sätt att nästan komma till himlen. Synd att man själv inte får vara med och uppleva det där…

fredag 23 augusti 2013

Det är mycket sprit i kulturlivet



Jag tänker på min nyligen avlidna hustru Inga inte bara med kärlek utan också med tacksamhet. Hon drog iväg med mej från Stockholm. Om jag blivit kvar där bland alla kompisar i kulturlivet skulle jag förmodligen ha blivit alkoholist och gått under. En tid umgicks jag med det berömda deckarparet som började varje dag på krogen. Ibland satt jag på Freden med polare som var där enbart för att dricka.
Spriten har varit ett problem för många kändisar – Olle Adolphson, Fred Åkerström, Lars Forssell, Cornelis och Monica Zetterlund. En som skrivit om detta är trubaduren Ulf Bagge i en bok som heter just Trubaduren och kom för några år sen på Ekerlids förlag.
Monica Zetterlund beskriver han som "ödmjuk, omtänksam och utan divalater" men svårt alkoholiserad. När man skulle framträda med henne visste man aldrig i vilket tillstånd hon skulle infinna sig. En av hennes musiker protesterade: "Jag tänker inte spela med någon djävla fyllekärring!" utropade han. "Vi ställer in." Men Monica skärpte sig och genomförde programmet.
Det gick inte alltid lika bra. En gång mitt i ett sångnummer föll hon baklänges ner i trumsetet och slängdes ut tillsammans med musikerna utan vare sig blommor eller arvoden.  
Cornelis beskrivs som en stor artist trots sin "knarrande dagenefterröst understödd av några bohemiska hemmagjorda dragningar på gitarren".
Ulf Bagge är tydligen en helnykter trubadur. I sin bok är han inte snäll mot sina kolleger, men han kommer med underhållande skvaller. Vi får veta vilka från Taube till Ulf Lundell som knyckt melodier från andra och vi får se hur Lasse Lucidor kan befrias från sitt dåliga rykte.
Det var bättre förr. Det måste Evert Taube ha tyckt när han satt på Den Gyldene Freden 1907 och kunde få ett stadigt mål mat för 90 öre och tre sorters brännvin på köpet.

Att jag själv blev helnykterist berodde inte på nån stark karaktär hos mej själv utan på att jag fick en hustru som aldrig imponerades av kändisar i kulturlivet utan menade att det var nyttigast att hålla sej borta från det umgänget.   

torsdag 22 augusti 2013

Var glad åt svenska språket!



Vår favoritpoet Ove Klinthäll svarar på min blogg från i går och skriver så här: "Jag har också funderat över om man behöver mycket grammatik när man lär sej svenska, men det är möjligt, som läare var man ju tvungen att hålla på." (Se där, han har varit lärare också!) Sen rimmar han så här:

Vi svenska skolbarn lärde oss vårt svenska alfabet
av goda pedagoger med berömvärd noggrannhet
fast språket talas av en marginell minoritet.
Om man är infernalisk kan man fråga, om man vill:
Vad fasen ska vi ha det udda svenska språket till?

Det var en jävla dum fråga. Du Klinthäll behöver språket att skriva dina ovärderliga verser på. Jag behöver det på min väg fram till Nobelpriset för mina böcker. Min dotter Gittan behöver det för att sjunga sina sånger på i Damkören. Min ovän Ingvar behöver det för sina plumpa angrepp på mej och mina texter. Och mina små barnbarnsbarn behöver det att öva sina tungor på så att de småningom kan upptäcka att de inte bara är små däggdjur utan faktiskt riktiga människor med den unika förmågan att kunna forma läten till ord och begripligt tal. Så ni ser att världen skulle vara betydligt torftigare utan det udda svenska språket! Var glad åt att vi har det!  






onsdag 21 augusti 2013

Hur snackar ungdomen i dag?



En av mina polare i skolvärlden säger att ungarna inte vill plugga grammatik. De vet inte vad de ska ha den tills, säger de. Det vet inte jag heller. Men ambitiösa lärare vill ändå att ungarna ska ha grammatiska kunskaper. En lärare jag kände för tjugo år sedan hade hittat på ett alldeles eget sätt att undervisa. Han sa till sina elever:
– Substantiv är ord som du kan sätta "fan" eller "jävel" efter. Gubbjävel, biljävel, klockfan.
– Adjektiv är ord som du kan sätta "skit" före. Skitbra, skitsnygg, skitsnabb.
– Verb är ord som du kan sätta "utav helvete" efter. Han åt utav helvete, sprang utav helvete, körde utav helvete…

Om den här metoden funkade eller inte kan jag inte fråga honom om, för han är inte längre i livet. Men hur är det i dag? Nu tycks eleverna ha tagit makten i skolan. Det kanske är dags att lyssna på dem och undervisa på deras språk. Hur det nu kan låta.   



tisdag 20 augusti 2013

Vi tycks gilla berättelser om döden



När man är gammal som jag och blivit ensam sitter man varenda kväll och glor på teve. Och helst ser man deckare. I de flesta deckare är den typiske detektiven en socialt marginaliserad man som sällan klarar av intima relationer (t ex Wallander, Beck, Morse, Frost, Holmes). Jag saknar Morden i Midsomer. Där möter man en lantlig idyll. Och kommissarie Barnaby är en uppskattad make och kärleksfull fader med ett lyckligt familjeliv.
Deckaren är en berättelse som börjar – inte slutar – med döden. Även om det visas upp sargade lik och läskiga obduktioner så ger deckaren ett slags trygghet. Allt ordnar sej till slut. Döden gäller andra, inte mej.

Om du vill veta varför vi gillar berättelser om sånt kan du läsa Döden i medierna av Anja Hirdman (Carlssons). Boken innehåller uppsatser av andra som skrivit i ämnet. Döden som nyhet. Döden i krig. Döden på foto. Döden som självmord. Och så förstås vår kulturs mest uppvisade döda kropp ­– Jesus – i Bibeln, i annan litteratur och på film, och varför han korsfästes i stället för att stenas.
Här möter vi döden som Våld, tröst, fascination (bokens undertitel) och det är underhållande och tänkvärt.
                                




måndag 19 augusti 2013

Skvaller om hundra kändisar



Sommaren är slut, man vill inte gå ut. Bättre att sitta inne och leta fram en god bok. Nu sitter jag och bläddrar i Historiens 100 viktigaste svenskar (Forum förlag). Jag har nämnt den förut, men den hör till de böcker jag ännu inte tröttnat på.  
Där sägs att det funnits ungefär 75 miljoner svenskar sedan våra förfäder kom över isarna för kanske 15 000 är sedan. Boken består av skvaller om hundra av dem.
Det börjar med drottning Kristina som fått nummer 100. Ful som stryk och född i en tid då kvinnigt kön sågs som ett beklagligt handikapp. Strax därefter kommer Kjell-Olof Feldt som med kanslihushögern avreglerade valutamarknaden. Olof Palme sa: Gör vad ni vill, jag begriper ändå ingenting.
Gunnar Sträng hör naturligtvis till de viktiga, han som höjde skatten och åstadkom den jämnaste inkomstfördelning som någonsin förekommit i ett fritt industriland.
Sven Hedin skrev bästsäljare om sina resor och en positiv nekrolog över Adolf Hitler i DN. Honom har jag skakat hand med 1940 när jag var springsjas och körde ett ärende till hans souvenirspäckade lägenhet på Norr Mälarstrand.
Mitt på listan med nummer 50 kommer Stikkan Andersson (1932–1997). Han skrev sin första låt, Tivedshambo, som sextonåring. Skrev 3000 låtar till. Skapade ABBA. Blev mångmiljonär. Dog nersupen och bitter. Lever vidare i Polarpriset.
Albert Bonnier (1820–1900) kom till Stockholm 1835 med knappt 20 öre på fickan. Blev den första förläggare som brydde sig om ung svensk skönlitteratur. Tog risken att ge ut Strindbergs Giftas och Frödings En morgondröm.
Ingmar Bergman var urgammal som trettioåring och hypermodern som åttioåring. Bytte scener och fruar som andra byter bil. Skapade stor konst med enklast möjliga medel: en man, en kvinna, ett rum och en knivskarp dialog.
Bellman (1740–1795) beskrivs som vår första humorist av rang. I ett Stockholm som var ett förorenat träsk med smutsiga gränder och stinkande krogar skrev han visor som i början kunde se ut som from herdedikt men snabbt förvandlades till fylleri, slagsmål, kättja, älskog och rentav död. Tidlösa visor som fortfarande känns fräscha.

Boken slutar med en lista på dem som nästan kom med. Povel Ramel, Calle Jularbo, Tage Erlander, Louis de Geer, Cornelis och en massa andra som man gärna ville se lika kunnigt och respektlöst porträtterade. Jag hoppas det kommer en bok om dem också!                                               

söndag 18 augusti 2013

Han ger fan i öppna landskap



Dagens dikt får poeten Ove Klinthäll stå för. Jag tycker den bör bli dagens allsång också. Melodin kan ni säkert.

Slutna landskap.  
Jag ger fan i öppna landskap, djupt i skogen vill jag bo,
där finns t ex rara djur såsom älg och räv och ko.
Här finns fullt med fina fåglar, ingen skränig skrikig mås,
och här är det nästan alltid lugnt, inget fasligt gräsligt blås.
Här bränner jag min brasa själv och grillar korv i sommarns kväll,
och skulle korvarna ta slut kan jag grilla revbensspjäll.
Jag ger fan i öppna landskap, och jag ski-i-ter i-i Lundell.

Öppna landskap är inget som vi svenskar gillar. Det är möjligen skånskt och mera danskt och nordtyskt eller rentav nordafrikanskt ökenaktigt. Nej, Sverige är blanka sjöar, berg och djupa skogar.






lördag 17 augusti 2013

Ett liv i ständig förolämpning



Låt mej berätta hur det kom sej att jag blev författare på heltid. Det berodde inte på att jag var särskilt duktig på att skriva.
Jag var typograf på Aftonbladet. År 1964 blev jag utnämnd till förman efter att ha jobbat där i närmare två decennier. Dittills hade jag levt under ständig bevakning. Min arbetstid hade kontrollerats minut för minut. Om jag kommit fem minuter för sent hade den gamle basen stått där med klockan i hand och sagt: – Här brukar vi passa tiden, Wernström.
Han sa "vi" också, den jäveln!

Nu blev allt förändrat. Som förman satt jag i ren skjorta i en glasbur och skulle basa över mina forna arbetskamrater. Nu behövde jag inte bry mej om klockan. Jag kunde säga till min förmanskompis:
– Du, jag sticker ut på stan ett tag.
– Gör det du, sa han, det här fixar jag.
Sån frihet hade jag aldrig förr haft. Andra saker började hända. Avlöningskassörskan la bort titlarna med mej, hon som förr slängt till mej lönekuvertet med förakt.
Det hela var motbjudande. I tre månader stod jag ut. Sen sa jag upp mej och beslöt att försöka leva på att skriva.

Men tre månader med privilegier räckte för att jag skulle få perspektiv på de många år jag varit mervärdeproducerande arbetare.
Borgarna är bättre marxister än arbetarrörelsens folk. De vet att ägande är makt. De vet att det är arbetarna som skapar profiterna. Därför övervakas arbetarna så att inte en enda minuts mervärdeskapande arbete ska gå förlorat.
Samtidigt gäller det att dölja för arbetarna deras nyckelroll och omistliga värde. De ska fås att känna sej som en skit som ska vara glad över att över huvud taget "få" arbeta.

Ett liv i ständig förolämpning har Folke Fridell kallat lönearbetet. Det har jag nu sluppit sen 1964. Men det borde alla få slippa utan att behöva byta yrke.   

    



torsdag 15 augusti 2013

Vad vi borde se i Minnenas television



Det var 1969 vi fick en andra TV-kanal. Strax innan den andra kanalen kom till gjorde vi ett TV-program som hette Cirkus Sverige. Det var ett mycket innehållsrikt program som Arne Weise borde sända i Minnenas television. Till det skrev jag en sång som här får bli Dagens dikt:

Vårt samhälle är som en cirkus
Ett glänsande glatt äventyr
Men någonstans finns också det som
alltsammans reglerar och styr
       De risker som tas av trapetsens konstnärer
       är ingenting mot våra tappra finansiärer

Så när cirkusdoften du andas in
av sågspån och spillning och svettiga skinn
och lukten av odjur av alla de slag
så känner du starkare dag efter dag
       den fränare stanken
       ifrån SE-banken
       och alla investmentbolag

Så livet är, som ni begriper
ett riskfyllt affärsföretag
som sköts efter stränga principer
och vinstmaximeringens lag
       Jo visst är det glädje och lindansarjäntor
       men därtill så kommer ju amortering och räntor

Så när cirkusdoften du andas in
av sågspån och spillning och svettiga skinn
och lukten av konjak från vår direktör
så blandas i doften en annan odör
       Där känner du stanken
       ifrån SE-banken
       och det är det enda som stör!

Jag har ändrat en rad i den här texten.  Där det nu står "ifrån SE-banken" stod det från början "från Enskilda Banken". Så hette nämligen Wallenbergarnas bank innan åttatusen demonstranter i Kungsträdgården började ropa "Känner du stanken från Enskilda Banken!" När det ropet spred sej över landet ändrade wallenbergarna namnet på sin bank. Så nu vet du varför den heter SE-banken.





onsdag 14 augusti 2013

En gång läste jag borgerlig lyrik



För sådär trettio år sedan fick jag i uppdrag att prata om en bok fem minuter i radio. Jag valde då en 750 sidor tjock diktsamling som hette Svensk dikt – från trollformler till Las Norén för att få en inblick av vad lyrik kunde vara – och få betalt för det dessutom.
Det blev en förskräcklig upplevelse.
Hur i all världen hade läsarna orkat hänga med i de orgier av borgerlig bildning som utövats av Georg Stiernhielm, Hedvig Charlotta Nordenflykt, Viktor Rydberg, Oscar Levertin, Frans G Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf för att bara nämna några?

Det var föralldel påfallande att de äldre överklassförfattarna hade viss kontakt med det arbetande folket: de hade pigor och hantverkare i omgivningarna, de kunde beskriva arbetande människor och hade namn på redskap och metoder.
Allt det där tunnas ut och upphör helt vid Bo Bergman. Och där kontakten med arbetet upphör, där upphör också kontakten med andra människor.
Erik Lindegren uppfattade jag bara som kejsarens nya kläder.

Resultatet av de 750 sidorna blev att det egentligen inte fanns så mycket nytt att upptäcka. Det som angick mej var jag redan välbekant med genom läsande och sjungande släktingar och kamrater.
Det var Bellman förstås. Det ar Kjellgren med Salig Dumbom. Det var Lenngrens drift med den grevliga änkan, det var Frödings folkliga dikter och hänsynslösa uppriktighet. Det var Dan Andersson som visade att även de fattiga har ett själsliv. Det var Birger Sjöberg, Evert Taube och Nils Ferlin.
Jag behövde inte sörja över att inte ha pluggat litteraturhistoria. Det väsentliga fanns redan i det kulturarv som arbetarklassen valt ut och överlämnat till mej.

Det sa jag och lät trycka i tidskriften Svenska i skolan. Reaktionerna blev skiftande men strängt klassbundna. Mina vänner i medelklassen tyckte att jag borde skämmas. Mina vänner i arbetarklassen tyckte att jag hade rätt.
  

tisdag 13 augusti 2013

När ska vi våga snacka klarspråk?



Före kapitalismen måste det raka språket och det okonstlade uppträdandet ha varit naturligt för alla människor.
De som (för att nu tala från min manliga erfarenhet) släpper en brakskit i verkstan eller berättar om tjejen han knullade i går natt, bär på ett äldre kulturarv än den väluppfostrade som fiser i smyg och pratar om vädret. Självaste Gustav Vasa kunde skriva till Ivan den förskräcklige: Jag satt på min fjöl när jag fick ert brev, oj vad det rann!
Pryderiet och anständigheten infördes av borgarklassen när den behövde en snygg fasad i privatlivet för att dölja det hänsynslösa plågandet av människor i produktionen.

Det raka språket och det okonstlade uppträdandet är alltså något som stora delar av arbetarklassen lyckats rädda undan makthavarnas inflytande. Men det tas bara fram i arbetarnas egen miljö.
Vi borde inte ha begränsat oss på det sättet.
Det var när vi klädde oss i skjorta och slips och gick in i företagarnas förhandlingsrum och använde hans språkbruk som vi förlorade.
Vi borde ha hämtat ner företagaren på verkstadsgolvet i stället. Då kunde vi ha sagt på vårt eget språk:
– Snacka inte skit nu. Vi ser att du öser in stålar. Nu får du dela med dej, om du vill ha nåt mer uträttat.
Och näsa gång:
– Du förstår säkert att det här inte kan fortsätta. Nu har du tjänat nog på oss, nu tar vi över.
Varför gjorde vi inte det?

Därför att  de som skulle förhandla för oss aldrig hade stått på något verkstadsgolv (profesorssonen Hjalmar Branting) eller också hade som mål att komma därifrån så fort som möjligt (Gunnar Sträng, Torsten Nilsson) eller aldrig hamna i produktionen (Göran Persson).
Vi förhandlar fortfarande på motståndarnas språk. Så länge vi gör det förblir vi förlorare.

måndag 12 augusti 2013

Om ROT och RUT och åka buss



Tiden går ifrån mej. Jag kan inte åka buss, för jag vet inte hur man betalar. Jag kan inte använda ROT och RUT, jag vet inte ens vad det är. Men det vet förmodligen poeten Ove Klinthäll som diktar så här:

De 100 000 som ni två har fått ut av RUT,
lägg dom på fina båten, kom ut och se och njut!
Ni har kanhända fått lika mycket ut av ROT –
lägg dom på båten också, för havet tar emot!
Vi vet att ni har tjänat bra på jobbskatteavdragen,
så tacka staten att ni lätt kan nå arkipelagen.
       Ni lågavlönade, som inte fått nånting av detta
       var tacksamma ändå, för ni är väl oftast mätta?

Ja, mätt är jag. Pensionen räcker till mat och hyra och även till telefon. Vad mera behöver en nybliven änkling i min ålder? Välfärden räcker ännu ett tag – och kommer kanske att räddas helt om vi får en ny regering efter nästa val. Fan att det är så långt dit!

söndag 11 augusti 2013

Från stenåldersliv till klasskultur



Innan man kan göra något annat måste man ha mat. Att skaffa mat är människans primära sysselsättning.
Om man med människa menar en varelse som går upprätt och använder redskap med sina sålunda befriade händer, då har vi funnits på jorden i kanske 700.000 år. Av dessa har vi levt 690.000 år ur hand i mun, i ständig kamp för att överleva från dag till dag.
Det är för stenålderns arbete och kamp som människan är utrustad. Stenålderslivet är vår naturliga tillvaro.

Hur "kulturen" sett ut under denna dominerande del av vår tillvaro kan vi gissa oss till ganska bra, eftersom vi biologiskt sett är samma människor nu som då.
Grupperna var små, det fanns inga främlingar i vardagslivet. Maktrelationer och arbetsmetoder var begripliga. Samhället var genomskinligt. Sammanhangen var överskådliga.
Ingen behövde således känna sej dum.

Det måste ha funnits ett sinnligt samband mellan människan och naturens material. Den som tillverkade ett nyttoföremål måste ha fallit för frestelsen att göra det så vackert som möjligt. Och kanske sjunga under arbetet dessutom.
Den som nedkämpat ett villebråd måste ha känt behov av att berätta om det för dem som inte var med, spela upp händelsen på nytt och brista ut i sång över segern.
Till de stora upplevelserna måste då som nu ha hört kärleksmötena, knullandet, det som man nu bara talar om grabbar emellan (och tjejer emellan, antar jag), men som man då kunde tala fritt om och ha kul åt, eftersom det då inte fanns någon glädjedödande kristendom.

Efter att vi under 99 procent av vår tillvaro levt stenåldersliv började så den märkliga utveckling som trängs ihop på den sista procenten av vår tillvaro – bronsålder, järnålder, medeltid, nyare tid och atomålder. Eller mer upplysande: slavsamhälle, feodalism, kapitalism och olika försök till socialism.
Det hade uppstått ett överskott att slåss om. Det som ryms på den sista procenten av vår tillvaro är därför olika former av klassamhällen. Den kultur vi vanligen pratar om är olika härskande klassers kultur.

När vi kommer fram till socialismen, när det arbetande folket blir den härskande klassen, då kommer det att växa fram en äkta folklig kultur.
Kan vi skynda på förloppet genom att försöka skapa en folkets kultur redan i dag? Det är den fråga som vänsterns författare, dramatiker, låtskrivare och sångare ställs inför. Spännande och uppfordrande är det!   

lördag 10 augusti 2013

Är det politik att sjunga Evert Taube?



Vad arbetande människor skapat är mestadels förstört. Våra kläder, bostäder och bruksföremål har förmultnat. Våra sånger och berättelser har stämplats som "vulgära" (det betyder folkliga) och trampats ner i glömskan.
Överheten har dödat vår glädje över vårt eget kulturarv. Jag undrar över hur många som – liksom jag själv – tycker att det finns stor poesi i sådana gamla rader som dessa:

I den djupaste skuggan under en lönn
har jag pissat min älskades namn i snön

Det krävdes många arbetares skicklighet för att tillverka ett piano. Men det var den parasitära klassen som kunde bli ägare till pianot och utbilda sina barn på det.
Medelklassen har tagit till sej överklasskulturen och blivit "bildad". Men redan för hundra år sedan fanns det medlemmar av de bildade klasserna som började tycka synd om proletariatet och ville dela med sej av sin kultur.
Vi fick arbetarföreningarna med bildande underhållning. Vi fick ABF som skulle föra ut borgerlig bildning (och för sossarna har kultur alltsedan dess varit en distributionsfråga). Och nu har medelklassens söner och döttrar blivit "vänster" och menar att proletär kultur egentligen är "kritiskt övertagen" borgerlig kultur.

Var kan vi då hitta en proletär kultur? Jag är medlem i Föreningen Arbetarskrivare som bildade 1990 för alla som skriver med arbetsplatsen som utgångspunkt. Föreningen har gett ut flera antologier där man kan möta både kända och okända författare med proletära ambitioner.
Sen finns det en folklig kultur som vi sällan uppfattar politiskt. Jag tänker på alla skickliga amatörmusiker man möter i föreningslivet. De spelar dragspel, fiol, trummor och piano. De spelar mestadels gratis. Vals, hambo, schottis, polka och även jazz.
Här har vi en verkligt proletär kultur. Fast man inte tänker på politik när man spelar Sjösala vals. Det gjorde inte heller Evert Taube när han skrev den. Men folket tog den till sej och förvandlade den till proletär kultur. Spelglädje räcker långt. Några uppfattar den politiskt, andra inte.
   
Ska vi skilja på kommersiell kultur och folklig kultur? Bakom den kommersiella ligger tanken: Vad kan jag tjäna på det här? Bakom den folkliga ligger tanken: Vem kan jag glädja med det här och ha roligt själv? Med dessa frågor kan man hålla ordning på sej själv och sitt eget skapande.