torsdag 31 oktober 2013

Vissa författare bör inte glömmas!


Om vi gamlingar har någon uppgift så bör det vara att använda minnet och påminna om sånt som riskerar att försvinna i det kommersiella medieskvalet. Dit hör viktiga författare som inte våra rikemän längre tjänar pengar på.

I dag vill jag påminna om Gunnar Ohrlander, född 1939 och död 2010, också känd under signaturen Doktor Gormander. Han var satiriker i bl a Flamman och Aftonbladet och dramatiker för Fria Proteatern. Här vill jag påminna om hans sista bok, Den gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare, som kom ut 2009.  

Greken Lukianos ska för tvåtusen år sedan ha skrivit att den gudarna hatar gör de till lärare. Ohrlander vill vända på begreppen. Skolan är min livslånga kärlek, skriver han. Lärarna är de viktigaste kulturarbetarna men har inte fått den uppskattning de förtjänar.
Läraryrket har låg status i Sverige. En av fyra lärare överväger att lämna yrket på grund av usel arbetsmiljö och låga löner.

Ett katastrofalt dråpslag mot den svenska skolan svarade Göran Persson för 1991 när han öppnade för privatisering av skolväsendet.  Det skulle ge möjlighet till försök med småskalig alternativ pedagogik men resulterade i stället i att skattemedel överfördes till stora koncerner med miljardomsättning. Till skillnad från t ex Holland och Danmark där friskolor ägs av icke vinstdrivande stiftelser.
En fråga som Ohrlander undrar över är varför det bara är i Sverige och England som skolor brinner. Svenska skolor har brunnit 250 gånger om året eller en gång varje verksamhetsdag.

Mot slutet av boken släpper Gunnar Ohrlander fram Doktor Gormander och då blir det roligt. Vi får veta hur ungdom, föräldrar och skolfolk har det i Östra Vidringe, som inte bör ligga alltför långt från Grönköping.
I den här boken finns alla synpunkter på den svenska skolan som tänkas kan – utom en: den att arbetarrörelsens historia och värderingar aldrig tagit sig in i undervisning och läroböcker. Läsvärd är boken ändå.
 




onsdag 30 oktober 2013

Vissa låtar bör inte glömmas!


Om man är musikalisk (som jag tror att jag är) så går man nästan alltid omkring med nån melodi i huvet. Ibland kommer man på sej med att gå och nynna. Det händer att man blir irriterad och försöker slänga ut melodin ur skallen. Ibland blir man nyfiken och undrar: Vafan är det här, vad har jag fått det här ifrån? I morse vaknade jag med en melodi i huvet och den här texten:

Först har vi aktieägaren
sen kommer styrelsen
tätt följd av verkställande direktörn
i sällskap med sin vice.
Personalchefen är över överingenjörn
som under sej har en avdelningschef
som ger kommando till en underingenjör
som ryter till åt verkmästarn.
Sen kommer ordern till en förman.
Men jobbet det gör lilla jag!

Det slog mej att det här var ett lyckligt ögonblick. Den låt jag fått i skallen var en sån som inte får glömmas. Den kommer från Fria Proteaterns omfattande repertoar. Där finns mycket som borde komma in exempelvis i skolornas sångböcker. Och eftersom jag just nu inte får bort den här låten ur huvet passar jag på att påminna mina läsare om den.   

tisdag 29 oktober 2013

Vaksamhet ska vi lära av historien!


Jag hade tänkt skriva ner några funderingar om den svenska skolan, som snart kommer att drabba mina barnbarnsbarn. Men så hittar jag mina tankar redan formulerade i Proletärens ledare 24 oktober. Jag citerar:

"Situationen i skolan ser ut att bli en av de stora frågorna i nästa års valrörelse. Av naturliga skäl. Skolan i Sverige tappar stadigt i resultat i internationell jämförelse, på tok för många elever hoppar av eller lämnar skolan utan godkända betyg och lärarutbildningarna lockar allt färre. Som om det inte var nog har vi fått ett skolsystem där privata skolkoncerner helt sonika kan ställa tusentals elever på gatan, om vinsten inte är stor nog.
Man kan och bör anklaga utbildningsminister Jan Björklund för skolkrisen. I sju år har Björklund gjort ont värre genom idoga försök att implementera sina auktoritära kunskaper från Officershögskolan på det svenska skolsystemet. Det kunde bara gå åt skogen.
Ändå är det fel att peka ut Björklund som ensam ansvarig. Skolkrisens djupaste rötter finns i kommunaliseringen av skolan, genomförd 1989 av dåvarande skolministern Göran Persson (S), och i det marknadsliberala friskolesystemet, infört av regeringen Bildt 1992. Dessa två "reformer" slog sönder ett enhetligt och hyggligt likvärdigt skolsystem (enhetsskolan) och har i dag gett oss en alltmer ojämlik skola i allt större kris."

Så är det. Och det smärtsamma är ju inte de borgerligas medverkan i förstörelsearbetet, sånt är ju bara att vänta från det hållet. Nej, det smärtsamma är att en av förstörarna – Göran Persson – kunnat kalla sej socialdemokrat och lura oss tro att han representerade arbetarklassen.

Om vi ska lära något av detta så är det att granska toppsossarna, se vilka som skor sej på sina uppdrag, vilka som tar ut högre löner än vanliga jobbare och vilka som verkar hellre vilja göra karriär än hålla fast vid partiprogram och ideal. Om det finns såna ska vi sparka dom ur rörelsen. Vaksamhet är vad vi ska lära av historien.


måndag 28 oktober 2013

Otroligt att det ännu finns folk som tror!



Alla religioner kan inte ha rätt. Eftersom de bygger på gamla föråldrade skrifter och inte på verkligheten. Alla religioner kan inte ha rätt, det kan man också utläsa ur dessa rader av poeten Ove Klinthäll:

Jesus for till himlen från en stor beundrarskara,
så skriver Lukas, och då är det sant – så är det bara.
Muhammed for till himlen med – på en bevingad häst
från Tempelberget steg han – det vet vi – och vi vet bäst.
Till himlen på en häst! Haha?! Det är ju inte möjligt!
Från Tempelberget? Alltså, nä, det är ju bara löjligt!
Men Jesus for och sitter på Guds sida, som bekant,
det är en väldig skillnad, det, för det är riktigt sant!

Nej, alla religioner kan inte ha rätt, rent logiskt, eftersom de säger helt olika saker.

Alla religioner kan inte ha rätt. Men alla religioner kan ha fel. Och det vet vi nu – att det har de!




söndag 27 oktober 2013

Ibland bär sej Ödet konstigt åt


Härom dan var jag oförskämd. Det ringde en gubbe från Månadslotten och ville gratulera mej för att jag vunnit ett presentkort på 15.000 kronor att resa för. Plus 5000 spänn – och så ville dom ha mitt banknummer att sätta in pengarna på. Jag trodde det var nåt skoj, eftersom jag tidigare råkat ut för bedragare som vill ha mina banknummer. Så jag skällde ut gubben. Helt orättvist, eftersom jag faktiskt hade vunnit. Men till vad nytta, när jag känner mej som Ove Klinthäll när han skriver:

Jag börjar bli gammal – med ålderns rätt –
och det är det bästa som hänt mej.
Jag gör som jag vill, tar tillvaron lätt,
det är nåt som gudarna sänt mej.
Visst lunkar jag långsamt, jag glömmer en del,
jag är inte längre nåt sexobjekt,
jag ser lite illa och hör lite fel,
min mage är bullrig och ryggen är stel,
men annars är nära nog allting perfekt.

Så nu har jag femtontusen att resa för. Jag fantiserar om Mexico, Kuba, Nicaragua, Spanien, Marocko, Ibiza, Tanzania, alla platser vi uppehöll oss på när Inga målade och jag skrev och vi var friska, pigga och produktiva. Nu är Inga borta och mitt författande ett minne blott. Och min ork räcker möjligen att föra mej till biblioteket i nästa kvarter. Då vinner jag femtontusen att resa för! Ibland bär sej ödet lite konstigt åt!    



lördag 26 oktober 2013

Läs mej i mobilen – om du kan!



I dagens Folkbladet har jag en krönika där jag undersöker vilka omskrivningar olika skribenter har för att slippa använda ordet knulla. Ligga med är ju nästan borta. Här finns en massa varianter, mer eller mindre poetiska, som påhittiga författare bidragit med.

Jag är fascinerad av de såkallade fula orden, både svordomar och sexuttryck, eftersom de var så kolossalt förbjudna i min barndom. I den fattigvärld där jag växte upp var det min mors stolthet att hålla sina barn hela och rena och väluppfostrade. Därför slog hon ner på varje språklig förlöpning. Nedrans möttes med förmaning,
jävlar möttes med luggning i håret, knulla gav smisk på stjärten och förebrående tystnad resten av dagen.

Som vuxen författare har jag jobbat med språket yrkesmässigt. I en av mina berättelser från vikingatiden finns en trälkvinnas pojke som lyft upp framskörtet på sin grova särk för att bära grenar och kottar däri. Han står med underkroppen synlig när en munk kommer ridande och säger: ”Inte ska du stå med gåken bar!”. Pojken förstår ingenting. Om han varit berest skulle han ha gissat att munken kom från irernas öar, ”eftersom han brukade ordet gåk som där stavas gawk och som egentligen betyder gök och som på svearnas och göternas språk nämndes guk”.

Jag vill alltså härleda kuk från gök, Vilket dessutom går bra ihop med verbet göka. I Nationalencyklopedin påstås Kuk vara en arkeologisk fyndplats i Nya Guinea. I Stora Fula Ordboken (Carlssons) ägnar Bengt Dagrin mer än två spalter åt det lilla ordet.

Den som är nyfiken på ord kan läsa Bo Bergman Ordens ursprung Etymologisk ordbok (Wahlström & Widstrand). Han tar upp skitnödig och skitstövel och svartskalle och ägnar en hel spalt åt neger. Med imponerande kunskap behandlar han över tvåtusen ord. Den räcker länge att bläddra i och ger nyttiga och ibland överraskande kunskaper.

Men nu var det min krönika jag skulle göra reklam för. Du som inte har Folkbladet i brevlådan kan kanske hitta krönikan i mobilen. Man lär ju kunna läsa tidningar där nuförtiden. Det måste jag lära mej. Jag ska be mina barnbarn visa mej hur man gör.
                                                                                       







fredag 25 oktober 2013

Vad kan man lära av dansens historia?


När man blivit så gammal som jag med taskig balans och värk i ryggen är det något man absolut måste sluta med – att dansa! Jag är uppvuxen med dans. Mina föräldrar träffades på en dansbana, farsan blev ordförande i Sällskapet Gammaldans och komponerade massor av valser, hambo och schottis. Själv blev jag spelman och fick mest sitta och titta på folk som rörde sej ut på dansgolvet. Nu kan jag bara läsa om dans – och det gör jag i boken Karnevalsyra av Barbara Ehrenreich som Leopard förlag gett ut.

Den är en grundlig genomgång av folklig dans och fest. På 1700-talet berättas det om unga flickor på Tahiti som utför en mycket oanständig dans och sjunger oanständiga sånger under oanständiga åtbörder.
Om extatiska ritualer och festligheter en gång i tiden varit så utbredda, varför finns det så litet av dem kvar i dag? Innan kyrkbänkarna infördes dansade man i europeiska kyrkor. Sen tvingades dansen ut på gatorna och så uppstod karnevalen där det blev tradition att förlöjliga de mäktiga.

Så kom industrialismen med färre helgondagar och mindre ledighet. Kyrkan anpassade sig och predikade. Man skulle arbeta dagen lång och vara tacksam för det man fick i lön!
Européerna övergav sina festtraditioner och försökte med våld tvinga på hela världen sin tro och sin kultur. Det finns i dag ingen mäktig organisation som skyddar festens och dansens glädje. Till och med kommunismen blev trist och glädjelös om man undantar Kuba.

De äldre kan sitta hemma och titta. Men för de unga finns det ännu okontrollerade och vilda kollektiv: rockpubliken och fotbollshuliganerna. Skrämmande eller hoppfullt? Barbara Ehrenreich tycks önska tillbaka det kollektiva festandet och rätten att fira undret att vi finns till.
                                                                                  




torsdag 24 oktober 2013

Lär dej dra igång en bra debatt!



Det går att föra långa diskussioner om allt möjligt. Om televisionen kan det skrivas långa recensioner, men en skämttecknare kan rita en far och hans son och på två rader visa vart TV är på väg:

Pappa, vad ska man göra för att bli tevekändis?
Lär dej laga mat!

Den svenska skolan är ett häftigt debattämne. I varenda partiledardebatt har den ene lagt såochså många miljarder på skolan medan den andre vill lägga såochså många miljarder mer. Dessa miljarder lockar oss inte att tänka på skolans innehåll, vilket däremot en liten vers av Ove Klinthäll kan göra. Han tänker sig en dialog mellan en svensk pojke och en pojke från Iran:

– Jag går i svenska skolan och det är ett jävla skit!
– Jag knyter mattor i Iran, det är ett jävla slit,
   så jag vill gå i skola, kunna läsa i en bok.
– Du va en jävla stolle, du är inte riktigt klok!

Med konstnärliga medel kan man säga mycket. Låt den här versen inleda en skoldebatt så ska ni få se! Om den förs på ett föräldramöte i en vanlig skola med både svennar och invandrare så får ni en debatt som ger massor av erfarenhet och aldrig vill ta slut. Och handlar om något mycket viktigare än miljarder hit och miljarder dit.  

onsdag 23 oktober 2013

Ge Augustpriset till en uppkäftig tjej!


Nu ska Augustpriset delas ut igen. Vilka författare som belönas får vi veta den 25 november. Prissumman är 100.000 kronor. Jag har en favorit, den egensinniga Lena Andersson med sin ovanliga kärleksroman "Egenmäktigt förfarande".

Bland hennes konkurrenter finns PO Enquist som naturligtvis har stor chans att få priset. För mej är det viktigast att det går till en prosaist och inte till en lyriker. När det gäller dagens poeter som också finns med bland de nominerade, håller jag med Ove Klinthäll (som också är poet men skriver begripligt):

Det är inte lätt att tyda dagens poesi.
Det ställs krav på den som önskar tränga in däri.
Rim och meter, däremot, på det ställs mindre krav.
Om Karlfeldt levat skulle han ha vänt sej i sin grav.
  
Ni kanske minns Lena Andersson för att hon i sitt sommarprogram i radio 9 juli 2005 höll en ateistisk predikan om Jesus som väckte stor uppmärksamhet.

Hon har fortsatt att vara uppkäftig. I DN 8 oktober 2011 skrev hon  exempelvis: I stället för att fundera på varför de behövs grubblar Socialdemokraterna på hur de ska vinna nästa val. Men det spelar ju ingen roll om de vinner ifall de tänker göra det genom att fullfölja förborgerligandet av det svenska samhället.

Oavsett om man håller med eller inte, måste man uppskatta författare som pratar klarspråk och inte i varje ögonblick vill vara "litterära". Jag saknar kollegernas röster i den politiska debatten. Nu lägger jag min röst på Lena Andersson. Den 25 november får vi veta om juryn brytt sej om vad jag ansett i denna fråga. 

tisdag 22 oktober 2013

Roligt och tankeväckande om språket


Som författare har jag till yrke att använda språket. Svenska, för det är det enda språk jag kan. Men vad vet jag egentligen om mitt språk? Det förändras och importerar ord från andra språk. "Bli" och "fråga" skulle på ursvenska snarare heta "varda" och "spörja".

Det typiskt svenska ordet lagom kommer från vikingatiden, då alla måste dricka måttligt ur mjödhornet så att det räckte laget om. Har jag trott. Men när jag nu läser Lagom finns bara i Sverige av Mikael Parkvall (Schibsted 2009) får jag veta att lag har med lagen att g öra och att lagom snarast betyder enligt lagen.

Svenskan anses vara ett ordfattigt språk, säger Parkvall. Men Strindberg använder 119 288 ord medan Shakespeare bara använder 29 600 ord!

En egenhet hos svenskan är förmågan att sätta ihop flera ord till ett. Av fast food gör vi snabbmat. Och vi kan göra väldigt långa ord. Olycksfallslagstiftning, brännvinsförsäljningsförordning, metallindustriarbetarförbundet låter inte konstigt för oss.

Vi importer nya ord och gör svenska av dem. Copyright blir upphovsrätt. Bodybuilder blir kroppsbyggare. Men diskjockey blir inte grammofonkusk och svängljus får fortsätta at hela blinkers.

Det finns inget rätt eller fel, säger Parkvall. Den som hävdar att "Jag blev rädd" är mera rätt än "Jag vart rädd" bör kanske betänka att "vart" är preteritum av det gamla "varda". Och om en gosse menar att "han ingalunda ämnade" och i stället säger "hanba ööööh" så är det rätt just för att det är hans språkbruk.   

Det jag saknar i språkvetaren Parkvalls bok är den förändring av ett ords betydelse som en ändring av betoningen kan åstadkomma. Ta ord som anden och tomten. Betonar man bara första stavelsen får man en fågel och en byggplats. Betonar man båda stavelserna (grav accent heter det väl?) får man en själ och en skäggig julgubbe.

Trots denna lilla brist vill jag rekommendera Parkvalls bok Lagom finns bara i Sverige. Den är både rolig och tankeväckande.  

måndag 21 oktober 2013

Jag saknar jazzmusikern Ulf Linde


Den 19 oktober skrev jag om vad jag kallade den svenskaste musik som finns, sånt som hambo, polska, vals och mazurka. I boken JAZZ om Ulf Linde får man en helt annan mening om vad folkmusik är.
  
Ulf Linde dog den 12 oktober. Han var en mångsysslare, författare, konstkritiker, akademiledamot. Jag minns honom bara som en av våra största jazzmusiker. I min ungdom hörde jag honom spela vibrafon och läste hans krönikor i Orkesterjournalen.

Dessa texter har jazzpianisten och kritikern Lars Nygren samlat boken JAZZ. Här låter han Ulf Linde säga att svensk folkmusik inte alls har med Hjort-Anders att göra. Han är ju bunden till en miljö med jord, skog och vattendrag. Nu lever människor i sovstäder, arbetar i fabriker och ser naturen bara som blommor i krukor. I vår värld är Hjort-Anders spelmän inte mer aktuella än den gamla folktrons tomtar och troll.

Vår tids folkmusik är jazzen, säger Ulf Linde och förklarar: Jazz skiljer sig från annan musik genom att den föds spontat i ögonblicket direkt ur den mänskliga kroppen. Man spelar inte samma solo två gånger. Jazzmusiker analyserar inte, de bara spelar.

För oss som beundrade Ulf Lindes vibrafonspel var det sorgligt att han slutade med musiken. Själv sa han att det inte var kul längre. Han ogillade den drogkultur som grasserade bland svenska jazzmusiker. Vi unga amatörer som trängdes kring de stora och var med på deras nattliga jamsessions ogillade också deras supande.

För mig är jazzen en bit av min tillvaro, skrev Ulf Linde i Orkesterjournalen i juni 1953. Man kan beklaga att han inte lät den bli hela hans tillvaro.

  







söndag 20 oktober 2013

Strukturrationalisering


Trots att vi har stor arbetslöshet tillåts förtagare varsla och avskeda. Vi i vänstern protesterade mot detta redan för ett halvt århundrade sedan. Ingenting har hänt sen dess. Jo – de som skulle företräda arbetarna har ökat sina löner och förmåner.

Då, för ett halvt århundrade sedan, kallades företagens profitjakt för strukturrationalisering. Ordet finns kvar och har synonymer som företagskoncentration, effektivisering, nedskrotning, omorganisation. Vi var förbannade. Jag skrev sånger:

När man rationaliserar strukturen
då sprider sej oro i buren
Säj vem sitter just nu vid makten?
Och vem förs härnäst bort till slakten?
    Om man klarar sej är det för väl
    Om friheten drömde
    vi jämt men vi glömde
    att friställda svälter ihjäl

När man räknar årets inkomst i kassan
då sprider sej oro i massan
Hur bär sej nu storföretaget?
Och håller väl kundunderlaget?
    För en del är det här sista dan
    Och så kommer tacken:
    ett nackskott i nacken
    Sen lämnas man ensam på plan
    – och firman drar bort ifrån stan…

Det är kul att sitta och bläddra i gamla papper och se vad man skrev när man kämpade och trodde att kampen skulle ge resultat. Det man hittar är pekoral, men det låg en ärlig vilja bakom. Vi sjöng och spelade gatuteater och ville pressa våra politiker till att göra det som faktiskt ännu var möjligt.

Det gjorde de inte. Och så står vi här i dag med en regering av lögnare och bedragare. Och med en arbetarrörelse vars ledare blivit miljonärer och tycks se på sina uppdragsgivare med förakt.

Skönt att vara pensionär och inte leva med hot om avsked! Nackdelen med att vara gammal är att man inte orkar gå ut på gatorna och se dagens kulturarbetare håna kapitalet med gatuteater och höra om deras sånger är vassare och mindre pekorala än våra. Ni får gärna berätta för mej, ni som ser och hör hur unga kulturarbetare protesterar i dag.  
   


lördag 19 oktober 2013

Musik som lindrar tandvärken



Vad gör man när man har tandvärk och ligger i sängen och käkar tabletter som inte hjälper? Jo, man lyssnar på musik som man hittar i skivlådan och nästan glömt att man hade. Jag hittar skivan Livslust med gruppen Folklekarne.

Det är Kurt och Brita Ehlert, två folkmusiker från Norrköping, som samlat ett gäng spelmän och spelkvinnor kring sig. De bjuder på en hel timme med den svenskaste musik som finns, en folkmusik som märkligt nog aldrig hörs i radio och teve.
Några av låtarna är 150 år gamla eller mer. Den färskaste heter Folklekarsnoa och är komponerad 2004 av dragspelaren Ove Arfwedson. Den äldste bidragsgivaren är Pelle Fors från Rönö på Vikbolandet, egentligen skomakaren Petter Magnus Johansson, född 1815 och död 1908.

I ett medföljande häfte får man veta en del om de spelmän som fört melodierna vidare. Man kan också lära sig skilja mellan hambo och polska, vals och mazurka, polka och polkett, något de flesta av oss glömt bort i amerikaniseringens och hårdrockens tid.
Man kan också känna vad musiken betytt. I Schottis av Pelle Fors kan man höra kärleksparets rytmiska prassel i höet på logen och i hans Polkett kan man (om man är karl) se kvinnors runda bröst gunga under blusen. Så måste den här musiken ha upplevts innan teven och kommersialismen fördunklat våra sinnen.

Att producera en sån här cd är en kulturgärning av betydande mått. Man skulle bara önska att de som väljer musik för radio och teve också ville se att det finns inhemska låtar av det här slaget att blanda upp det slentrianmässiga musikvalet med.
På måndag ska jag till tandläkarn. Jag googlar på tandläkrskräck och finner att den är mer utbredd än jag anat. Inte för att jag gläder mej åt att andra lider, men… Var det inte Olle Hedberg som skrev: Lindras livets kval av likars jämmer? Svaret är kanske ja.


 






fredag 18 oktober 2013

Är regeringen emot läskunnighet?



I dag gör jag det bekvämt för mej. Tar bara ett citat ur Flamman 17 oktober. Där skriver Jesper Weithz att det är bra att kunna läsa:

"Är man läskunnig kan man till exempel läsa sig till att en regering har tagit bort allt stöd till den läsfrämjande delen av En bok för alla och stödet till Kultur i Arbetslivet som arbetat läsfrämjande på arbetsplatser.
Är man läskunnig kan man till exempel läsa sig till att samma regering fejkar fördubbling i sin kulturbudget genom att ta en summa pengar (30 miljoner kronor) från folkbildningen för att sedan ge tillbaka samma summa till folkbildningen men då öronmärkt för läsfrämjande åtgärder.
Är man läskunnig kan man till exempel sätta samman dessa två exempel och lägga till närapå valfritt exempel på hur samma regering skapat ett privatiserat skolsystem som genererar icke-läskunighet. Bara som ett exempel.

Är man läskunnig kan man också läsa vänsterpressen och få lite andra vinklingar än man bjuds på i den borgarblaska man i övrigt prenumererar på. Gör ett försök får du se!




torsdag 17 oktober 2013

Visst hade man tandvärk på vikingatiden!



I går klagade jag på min tandvärk. Sen tänkte jag att jag ändå – historiskt sett – är lyckligt lottad som kan få hjälp. Mina föräldrar fick alla tänder utdragna och ersatta med lösgom. Det var enda sättet att fåbukt med deras oerhörda tandvärk. För ännu tidigare generationer fanns alls ingen sakkunnig hjälp att få. Poeten Ove Klinthäll skriver med rimmade jamber:

Min tand, min tand, min visdomstand
har värkt i två dygn nu.
Jag skulle kunna ta mej till en smed
som har en tång att dra ut tanden med.
De gör han säkert, men det spörs
ifall jag bara törs.

Det här med tandvärk är ett bra sätt att skaffa sej historisk kunskap. Man kan tänka sej in i vilket helvete folk måste ha haft, särskilt fattigt folk som inte haft råd att anlita de läkare som eventuellt fanns, men även rikt folk. Berättas det inte om nån kung, kanske Erik den fjortonde, som led av tandvärk. Eller var det Gustav Vasa?

Nu har det gått en vecka snart,
men tanden den finns kvar.
Jag gick till sme´n och öppnade min trut,
just då så slog hans unghäst kvickt bakut.
En tand föll i smedens hand…
Dock ej min visdomstand.

Man kan skoja med det som poeten Ove gör här. Men man kan också tänka längre tillbaka i människans historia. Hur var det på stenåldern? På bronsåldern? På vikingatiden? Innan det fanns Ibuprofen och Alvedon som nu lindrar mina smärtor.

När jag skriver en historisk berättelse kan jag tänka mej hur det var att sitta vid en åra på ett vikingaskepp. Men om jag tänker mej att sitta där och slita vid åran med tandvärk, då blir berättelsen betydligt mer levande både för mej och för läsaren!   

onsdag 16 oktober 2013

Leva normalt, nej inte med tandvärk!



I dag kan jag inte skriva nånting, för jag har legat vaken tre nätter med en jävla tandvärk. Eftersom jag ändå vill ge mina trogna vänner något, snyltar jag på någon annan, främst på vår poet Ove Klinthäll, t ex med den här versen:

Vad finns det kvar för oss i väst att värna oss emot
när Sovjet-kommunismen inte längre är nåt hot?
Nu är det inte vätbombsanfall som hotar klotet,
det är vår egen konsumtion som är det stora hotet.
Vi gör miljarder grejer och vi fraktar allting runt,
så luft förgiftas, hav dör ut, ozonskiktet blir tunt.
Nåväl, det finns i alla fall nånting att kämpa för:
att hindra primitiva folk att leva som vi gör.

Vätebomber, förgiftad luft och döda hav – man tycker kanske att det finns större problem än tandvärk. Men när man har den så är den just då det jävligaste som finns. Man käkar tabletter som inte hjälper och ännu fler tabletter som inte heller hjälper. Men som nån kapitalist blir rik på. Där kanske man borde ha hållit sej framme:

Man kunde ju, ifall man satsat mera på kemin,
levt högt på stress- och tandvärks- och magsårsmedicin,
för snart har var och en så mycket prylar här i väst
och måste hinna med så mycket grejer
så att hon tycker hela livsprojektet är en pest,
och vet knappt vad hon tänker eller säjer.
Nog kunde jag sålt preparat och tagit bra betalt
när folk måste förgiftas för att leva fullt normalt.

Nu har jag suttit vid datorn ett tag och nästan glömt bort tandvärken. Fast jag plockat in den i andra versraden i Oves text här ovan i stället för huvudvärken han skrivit om. Nu får jag återgå till att förgifta mej med tabletter som bara är till glädje för dom som äger aktier i läkemedelsindustrin. Leva fullt normalt? Nä, men förhoppningsvis sova den här fjärde natten.







tisdag 15 oktober 2013

Andakt i radion – fy fan!



Varenda morgon när jag halvvaken försöker höra på radions nyheter att världen inte har blivit tokigare än i går, då hamnar jag nästan alltid i en morgonandakt och måste kasta mej på radion för att stänga av eländet. Hur faderuttan kan man ha sånt kvar i vår tid? Om vår gamla vidskepelse är "den bästa" hur ser då de andra ut?

Av alla hittills kända religioner
är kristendomen möjligen den bästa,
och kristendomens ledande personer                       
är ytterligt sympatiska – dom flesta.
Men helvetet, som dom försöker sälja,
kan jag med bästa vilja inte svälja.
Så grym är ingen hedning, vad jag vet,
som skulle vilja döma en person
till ofattbara kval i evighet.
Det gör ju denna – milda – religion.

Så skrev poeten Ove Klinthäll en gång. Världen är full av religioner. Påven har miljarder anhängare (som gör honom allt rikare med fattiga människors småslantar) och de andra religionerna har förmodligen liknande höjdare som berikar sej på likande sätt. Religioner är ju affärsföretag – vad skulle de annars vara?

Svenska folket har kommit längst i världen med att befria sej från sådant skoj. Ändå har vi radiofolk och även politiker som vill föra oss tillbaka till gamla tiders andliga och fysiska förslavning. Vad kan man säga annat än – usch!

Men. Här hamnar vi i demokratens vanliga paradox: Vi ska bekämpa religiös vidskepelse. Samtidigt som vi måste vara beredda att kämpa för religionsfrihet – dvs alla människors rätt att behålla sin vidskepelse om de har den.  


  



måndag 14 oktober 2013

En gång fanns en arbetarkultur!



I mina gömmor hittar jag en trave manuskript betecknade "Stiga vi mot ljuset". Det är från 1979, då 350 personer spelade upp Norrköpings historia i ett teaterspel som blev den största publiksuccé staden någonsin upplevt. De som tittar på teves Östnytt är bekanta med Jonas Björnstierna som då spelade hamnarbetare och sjöng:  

I hamnens tomma tunnor finns det alltid kvar en skvätt
Där kan man alltid hitta några droppar
Och spriten är det sista när man inte har det lätt
Då krävs det några supar så man stoppar
  Där tjänar man en krona när det kommer in en båt
  och lite käk och sovplats kan man alltid komma åt
  Där finns det gott om krogar om man fryser och är våt
  Och sen – som sagt – så tar man några droppar

Så småningom sa grabbarna: Nu fick det vara nog!
Nu kände dom att något måste göras
När andra tog förtjänsten utav hela deras knog
Då kände dom att striden måste föras
  Då tänkte dom på fackförening och la upp en plan
  Dom var väl lite skraja – ingen var ju särskilt van
  År artonhundranitti kom till slut den stora dan
  Då visste dom att något måste göras

Men arbetsgivarn satte sej emot på alla sätt
för att han skulle slippa att betala
Från andra orter tog han folk, men det blev inte lätt
för dom for hem igen och var lojala
  Så småningom fick företagen dämpa ner sin ton
  och jobbet det blev arbetarnas egen kooperation
  Då fanns det inga basar kvar som tog nån provision
  Och arbetsköparn lärde sej betala!
 
Regissören bakom denna publiksuccé var Göran Sarring. Jag kan inte
tänka mej någon annan som skulle kunna samordna ett tiotal proffs
och över trehundra amatörer till ett arbetarspel av den kvaliteten. Ja,
jag ville bara påminna om detta – och undra vart vår arbetarkultur har
tagit vägen. Vad händer i dag?

söndag 13 oktober 2013

En politisk lektion till barnbarnsbarn



Som äldst och klokast i släkten känner man att man har ansvar för barnbarnens och barnbarnsbarnens politiska fostran. De måste ju kunna skilja på olika system här i världen, och för att vara riktigt pedagogisk väljer jag enkla liknelser:

Socialism – du har två kor och ger en till en granne.

Kommunism – du har två kor, regeringen tar båda och ger dej mjölk.

Fascism – du har två kor, regeringen tar båda och säljer din mjölk.

Nazism – du har två kor, regeringe tar båda och skjuter dej.

Kapitalism – du har två kor, du säljer den ena och köper en tjur.

Byråkrati – du har två kor, regeringen tar båda, skjuter den ena, mjölkar den andra och häller bort mjölken.

Det där har jag snott ur en gammal tidning, ett klipp som tyvärr inte har någon anteckning om ursprung. Om jag själv ska lägga till nånting får det väl bli

Sverige i dag – du har två kor, regeringen tar båda, mjölkar dom, säljer mjölken tillbaka till dej, behåller en del av pengarna och ger resten till de redan rika.


lördag 12 oktober 2013

Lättläst och roligt för stora och små



Jag hittar en rolig bok som kom ut för några år sedan, Stefan Teleman Arg som ett bi (LL-förlaget). LL betyder lättläst. Stefan Teleman har tagit fasta på att vi ofta låter djur illustrera mänskliga egenskaper. Hungrig som en varg. Listig som en räv. From som ett lamm.
Smutsig som en gris eller trogen som en hund? Är det så att grisar är lortiga, kor dumma, hundar trogna och kråkor tjuvaktiga? Så brukar man ju säga i alla fall. 

Här ger Stefan Teleman oss svaren på hur och varför talesätt om djur ser ut som de gör!

Stefan har själv illustrerat boken med många roliga bilder. Ibland blir det underfundigt. Elefanten står mot en bebis och en man som båda är lika stora. Är det bebisen som är stor eller mannen som är liten?
Det vore inte Stefan Teleman om inte en och annan sjysst åsikt också smög sig in i texterna. Hala som ålar är maktens män som får frågor och leende svarar på något helt annat. Tjuvaktiga som skator är en del av oss. Men det är inte bara fattiga som stjäl, det gör de rika också. Vi har småtjuvar och stortjuvar!
Att skriva lättläst är svårt. Bina försvarar kupan mot mattjuvar. Är det tjuvar på jakt efter mattor eller mat? För mig som läser lite trögt skulle ett bindestreck ha gjort att jag sluppit stanna upp : mat-tjuvar.
I övrigt är det här som sagt en lyckad LL-bok. Vilket betyder att den är rolig och läsvärd även för vana läsare, stora som små. Kostade förut mer än hundralappen, rallas nu för femti spänn.
                                                                                  











fredag 11 oktober 2013

Inte Nobelpris men läsvärt ändå!



Nog är det konstigt att Nobelpriset alltid går till en författare som man aldrig har läst eller ens hört talas om. Visst blir jag nyfiken på den här kanadensiskan och noveller är alltid trevliga för att de är kortare än romaner och ofta säger lika mycket. Vår poet Ove Klinthäll har den här kommentaren:

Nobelpriset har delats ut nu igen
men nej – det gick varken till mej eller Sven.

Så sant, och så gott och så rättvist. Själv har jag slutat skriva men läser desto mer. Just nu har jag fått tag i en alldeles nyutgiven bok som jag vill rekommendera. Den har getts ut av Brombergs och är skriven av en läkare som heter Nisse Simonsson: Alltid nåbar – aldrig ifred. Den handlar naturligtvis om den nya teknik som stressar oss med framför allt mobiltelefonen.

Det handlar också om bristen på tystnad. Ungdomar går med hörlurar och kan få tio timmars stressande hårdrock rakt in i skallen. Man har mobilen med sej i sängen på natten för att inte gå miste om ett sms eller nån annan kontakt. Vi får veta hur vår hjärna är konstruerad för att ta emot den nya tidens alla ljud och intryck.

Och vi får vetenskaplig syn på sånt som vi retar oss på i våra vardagliga medier: till exempel programledare som av någon anledning alltid skriker när en medverkande ska presenteras: Här kommer Alice Baahraauaoa…! så att man inte har minsta chans att uppfatta namnet.

Facebookandet kan bli beroendeframkallande. Simonsson får liksom jag erbjudanden från främlingar som vill bli "vän". Han hittade ett rekord, en person som hade fyra hundra "vänner". Själv spolar jag bort alla vänförslag från folk jag inte känner. Någon har sagt att den som har många vänner på nätet har inga vänner alls.

Nisse Simonsson lär oss att leva med den nya stressande tekniken. Titlarna på hans övriga böcker gör mig också nyfiken: Varför mår vi så dåligt när vi ha det så bra. Eller Livet är inte så tokigt om man betraktar alternativet. En författare att hålla ögonen på! Liksom naturligtvis Alice Munro – jag tror akademin har gjort ett bra val den här gången!