Jag är oändligt tacksam, faktiskt

Gomorron, gomorron! Jag har vaknat sent och är tom i huvet. När jag inte har några egna tankar att vidarebefordra till en förväntansfull menighet, då vänder jag mej till poeten Ove Klinthäll som ofta tolkar mina tankar på vers. Så här kunde jag ha tänkt:

Någon Palme blev jag ej,

någon Evert Taube ej heller.

Nå, en Strindberg? Inte, nej,

inte ens en Uri Geller.

Men… jag är så glad ibland

att jag fötts i detta land.

Jag har aldrig dött av svält,

aldrig bott i flyktingtält.

Fängslad har jag aldrig blivit

för åt dumt som jag har skrivit.

Jag har levat gott och väl,

lite andligt, lagom praktiskt,

så jag borde ju, min själ,

va oändligt tacksam, faktiskt.

Nu undrar du förstås vad Uri Geller är för en figur. Han är en trollkarl, född i Israel, nu i England. Mest berömd för att kunna böja ett metallföremål, till exempel en sked, med enbart sin tankekraft.

Vad en sån förmåga ska vara till för nytta ha jag svårt att förstå. Men det är ju inte det jag vill behandla här. Jag vill återknyta till Klinthälls vers. Jag är närmare nitti och känner mej tämligen frisk, så jag borde ju, min själ, va oändligt tacksam, faktiskt!

Det är jag också. Fast jag vet inte vem jag ska tacka. Det är fan att man inte är religiös. De som tror på Gud i himlen har det mycket enklare.