måndag 31 december 2012

Den som lever får se



Sista dan på året. Och man lever tydligen in på 2013 och fyller 88 år. Det väcker tankar. Man lever ju på övertid. Hur gammal ska man bli? Hur gammal vill man bli?

Hur länge orkar man blogga varje dag? När orken sviktat har jag tagit hjälp av poeten Ove Klinthäll. Nu undrar jag om han också börjar bli gammal, när han skriver halvbra vers som den här:

Alliansens bil har strul den.
Pys på alla fyra hjulen.
Men dom kör väl på - på fälgen
även efter nyårshelgen.

Vad kan man då vänta sej av det nya året? Tyvärr är det inte valår, så Reinfeldts folkfientliga regering kan sitta kvar ett tag till. Man skulle kunna önska att Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens tjänstemän visade lite civilkurage och vägrade misshandla folk.

För egen del kan jag bara önska att få hänga med ett par år till. Trots ont i ryggen och taskig hälsa. Bara för att få se om mitt gamla parti kan rycka upp sej. Jag var socialdemokrat så länge sossarna själva var det. Kan de bli det igen?

Den som lever får se. Om 2013 blir mitt sista år så kan jag kosta på mej en liten fundering med en travesti på Hasse Anderssons gamla hit:

Får man ta katten med sej in i himlen?
Hon är så mjuk och go och nosen alldes skär.
Får man ta katten med sej in i himlen?
För utan den vill jag inte vara där.

Men – nytt år nya möjligheter. Stå på er! Håll igång! Vi ses!  

söndag 30 december 2012

Den yttersta dagen



Häromdan var jag på begravning. Blott en dag. Bred dina vida vingar. Och präst och tal förstås. Prästen förvånade mej. Han påstod att den döde skulle uppstå på "den yttersta dagen", alltså komma till liv igen.
Han sa inte var och hur, så det blev lite oklart. Jag kunde inte låta bli att fundera. Nästa gång kan det ju vara jag som ligger där och får samma löfte.
Låt oss säga att jag blir hundra år. Då är jag troligen glömskare än i dag, dement och kanske helt väck. Men prästens gud kanske vill mej väl och låter mej uppstå i mina bästa år?

Sen är det en intressant fråga vilka man ska möta på den där yttersta dagen. Morsan till exempel. Jag vågar inte möta henne som tjugoåring. Jag har sett bilder av henne, hon är en riktig snygging på de gulnade fotografierna. Då kunde det gå riktigt illa – man vill ju inte riskera att bli farsa till sej själv om ni förstår hur jag menar.
Med farsan är det en annan sak, honom skulle jag gärna träffa som jämnårig. Han var en jäkel på banjo och bas, vi kunde bilda ett band och lira tillsammans. Om våran musik nu är gångbar ovan där?

Som ni ser är det mycket att fundera över. Kanske allramest det här med dagen, den yttersta alltså. Är det på en och samma dag som vi alla ska återuppstå? Då måste ju alla vara döda först. Mänskligheten utplånad? Ja, inget är ju omöjligt i vår tid.
Sammanfattningsvis: Ska vi uppstå lite pö om pö, vartefter vi dör? Eller blir det samtidigt? Ska vi stå upp i den ålder vi hade när vi dog? I den ålder vi själva väljer? I den ålder nån högre makt bestämt?

Hur som helst – en förskräcklig röra blir det. Men spännande är det!




lördag 29 december 2012

Thore Ehrling värd att minnas



I dag skulle Tore Ehrling ha fyllt hundra år om han fått leva så länge. Det fick han inte, han dog 1994. Thore Ehrling minns vi som kapellmästaren på Skansens dansbana under många år. De som inte var med på den tiden känner ändå till några av hans låtar, till exempel En månskenspromenad och Regntunga skyar.

Hans orkester betydde mycket för mej när jag som tonåring och nybliven gitarrspelare började hänga på Skansen och lyssna på musik. Jag var rätt blyg, bjöd aldrig upp nån tjej till dans, stod bara vid räcket och lyssnade. Och försökte lära. Han hade fenomenala
gitarrister, Sven Stiberg och Folke Eriksberg. Deras inspelningar var tyvärr på gamla bräckliga stenkakor. En blues med Hasse Kahn på fiol och Eriksberg på gitarr har jag sparat fast den är bruten i två delar och aldrig går att spela.

Thore Ehrling och jag bildade varsin orkester samma år, 1938. Hans blev en framgång men min pojkorkester i barnrikehuset las snart ner. Om du vill höra hans orkester kan du googla Thore Ehrling och knappa in hans jubileumskonsert på Bal Palais 1974.

Dit var vi bjudna, Inga och jag, inte av honom, han hade ingen aning om min existens. Det var min förläggare som kommit över ett par biljetter som jag fick. Min förläggare spelade själv saxofon och visste vad Stockholms dansorkestrar betytt för mej i min ungdom. Så det är klart att vi gick till Bal Palais, Inga och jag. Kanske kan du se oss på dansgolvet.  


fredag 28 december 2012

Död sångare som ännu lever



I dag för 107 år sedan föddes Sven-Olof Sandberg, en sångare och låtskrivare som vi gamlingar haft mycket nöje av men som ännu lever med sina låtar. Även ni yngre kan ju Gamle Svarten, De var på Capri, När det våras ibland bergen, Vintergatan och Vaya con Dios.

Vaya con Dios betyder Gå med Gud. Men Dios ska inte uttalas med två stavelser utan med en enda: Djoss! Så där är det fel i både amerikanska och svenska insjungningar.

Sven-Olof Sandberg hade otur en gång på 1930-talet när han sjöng i radio. Det var direktsändning. Han hade sjungit låten "Lyssnar du till mig i kväll, lilla mor". Sen avslutade han med:
– Nu fick väl käringarna så dom teg!
Han visste inte att teknikern inte hunnit stänga av mikrofonen. De blev skandal.

Sven-Olof Sandberg hade redan 1927 sjungit samma låt i radio och gjort succé med den så att skivan såldes i tusentals exemplar. Redan två år efter det att radion startat i Sverige visade den sin förmåga att föda stjärnor. 1929 såldes nära en och en halv miljon skivor med Sven-Olof Sandberg.

Han blev 69 år och dog 1974. Han har satt ett så märkbart spår i det svenska kulturlivet att man undrar hur länge hans minne ska leva.

.

torsdag 27 december 2012

En varning till älskande



Dagens dikt är kort men viktig. Den varnar för något oerhört som kan hända:

Lev i celibat!
Det kan bli en moderat…

Nu är jag osäker på vem som skrivit dessa kloka rader. Men eftersom de finns på den här platsen, och eftersom jag bloggat ut dom till er alla, så kan man kanske gissa.

onsdag 26 december 2012

Julen är barnens högtid



Och det var jul och barnen kom, barnbarnen och deras barn. Julklappar fick dom och godis och Kalle Anka på teve. Ungarna blev glada och uppspelta, precis som Ove Klinthäll anar att såna blivit långt tidigare i historien:

Visst är det sympatiskt i och för sej
det Jesus gav som ett slags direktiv
när han sa: "Låten barnen komma till mej".
Men måste dom föra sånt helsikes liv?

Gammelmormor var glad och tyckte barnen var gulliga. Gammelmorfar var sur men åt av den goda julmaten och sa att okay det är bara jul en gång om året och i morgon behöver man inte gå ur sängen. Men oj vad fel han (dvs jag) hade. För på morgonen väntade städningen och… Ja, det fanns att göra, om man säger…

Men så tyst det var, så tomt och ödsligt. Barnfattigt! Gammelmormor tröstar oss: Det kommer nya helger. Annars kan man alltid göra egna – julgranspundring, tjugondagknut och så finns det ju namnsdagar och födelsedagar… Gammelmorfar lär väl inte kunna hindra henne.






tisdag 25 december 2012

Det sannaste som Bibeln sagt



Nu vänder jag mej till alla er som under december haft roligt åt poeten Ove Klinthälls diktning, men också till våra vänner bland lutsångare och kompositörer. För här kommer en dikt som behöver bli tonsatt:

Hur hade dom det första julen, Josef och Maria?
Det var väl djur i lagårn, och det luktade av gödsel?
Hon hörde lammen bräka, och hon hörde åsnan skria.
Mot denna bakgrund fick hon genomgå sin första födsel.
Miljön var karg och proletär, den har min sympati.
Jag föredrar en "konung god" vars födsel skett i stallet
och inte i ett slott som annars alltid varit fallet.
Så det är nästan synd att alltihop är fantasi.
Nå – dom var lång väg hemifrån , långt uppe i Samarien.
Det kunde väl gått an om Josef hade varit far igen.
Men Bibeln, som vi alla vet och kan, den ger vid handen,
att fadern var nånting han aldrig sett, den helga anden.
Det där kan ingen tro, förstås, som något har i hjärnan,
och inte heller det som sägs om änglarna och stjärnan,
och gåvorna som kom från långa håll med vise män.
Visst, storyn den är bra, men ingen kan ju tro på den.
Men att Herodes slog ihjäl en jädrans massa ungar
för han var rädd för konkurrens, som romartidens kungar,
det kan man tro, för har man makt vill man ha fortsatt makt,
så det är nog det sannaste som Bibeln kan ha sagt.

Här har vi nästa års julsång, som kan spelas och sjungas överallt och dra in en förfärlig massa stimpengar. Själv har jag försökt göra en melodi till texten, men det vill sej inte. Jag är ju uppvuxen med vals och hambo och tre ackord på gitarren. Här behövs lite mer musikalisk fantasi. Så sätt igång, ni som kan!

måndag 24 december 2012

Fan va skönt att julen snart är över!



Så är det då julafton. Man har varit i affärn och handlat en massa saker som man inte ens viste fanns. För nu blir det julbord, och det ska bli trevligt att träffa barn och barnbarn och deras barn som man sällan ser. Vår julefrid störs inte av sprit, inte ens i glöggen, så vi slipper sånt som Ove Klinthäll skriver om:

Och far gick ut i skogen, en gran i smyg han högg,
så gick han hem till stugan och drack sin varma glögg.
Ur skåpet tog han ännu en flaska till förtäring,
så han blev riktigt upprymd och klippte till sin käring.
Så föll han ner på soffan och sov en himla tid
så mor och hennes barn fick välsignad julefrid.

Mina föräldrar var nykterister. Men farsan var glad och trevlig och skojade med barn och vuxna på gården mellan barnrikehusen där vi bodde. Så portvakten blev förvånad när farsan inte ville bli bjuden på en snaps. Han sa: – Fan, jag har väl sett dej full många gånger!

Själv hamnade jag i IOGT, i ungdomslogen Topelius, och fick spela revy i Toppes gäng. Jag hade tur och tillbringade hela min ungdom omgiven av nyktert folk. Det var först när jag började jobba som jag råkade ut för den vanliga övertalningen: – Ä, en sup kan du väl ta!

Då var jag beredd och kunde säga ifrån. Än i dag har jag inte fattat hur sprit och glädje kan hänga ihop. Förgifta sej och bli glad? Nej, förgifta sej och övervinna sin osäkerhet och våga se glad ut! Fast själv är jag osäker:

Supandet är så ursvenskt, långt före vår tidräknings början. Så jag kanske är osvensk och onormal? Inget att göra åt i så fall, för ändra mej och börja kröka kan jag inte. 

söndag 23 december 2012

Nu är det ungarna som vet



Jag får mail som gläder mej, till exempel det här: Skicka en julhälsning till poeten Ove Klinthäll och tacka för alla slagkraftiga rader! Det gör jag gärna – och låter honom i dag skriva:

Snart är julens schlager slut.
Oh vad skönt, hur står man ut?
Jag blir taggig som en kotte
när jag hör på Bella notte.
Håret mitt blir grått och tunt
när "Oait krissmäss" släpas runt.
Och jag blir så lessen så
när jag måste höra på
"Ser du stjärnan i det blå".

De som förr skrev såna jullåtar och all annan schlager hade en svårighet: de var bundna till tre minuter. Dåtidens grammofonskiva, stenkakan, rymde bara tre minuter. På varje sida.

Povel Ramel löste det problemet i The Big Juleblues genom att helt enkelt säga åt Alice Babs att vända på skivan. Mina barnbarnsbarn har aldrig sett en skiva som går att vända på. Deras cd-skivor har bara en sida. Och på den sidan har låtskrivarna fått frihet att göra hur långa låtar som helst.

Vad kommer härnäst? Det lär finnas en liten grej – stor som min tumme ungefär – som rymmer en jädrans massa musik. Vad den heter vet jag inte. Jag har önskat mej en sån, kanske får jag den i morgon då det är julafton. Då ska fråga något barnbarn hur man använder den. Förr var det de äldre som hade kunskaper, nu är det ungarna. Konstig tid vi lever i!




lördag 22 december 2012

Glöggen värmer, skål på er!



När vi bodde på landet med skogstomt, valde vi redan på sommaren ut en lagom stor och snygg gran som vi skulle ta in till jul. När julen kom var granen alltid försvunnen, borta, stulen. Nu bor vi i tätort, i en liten lägenhet där man inte får plats med nån gran. Nu väljer vi i stället en granvers av Ove Klinthäll:

Det var en gång en risig gran
som köptes hem som julgran,
men ungarna skrek högt: "Fy fan,
det var en jäkla ful gran!
Vi hugger den till kaffeved
vi tar och värmer glöggen med,"
så det blev bra i alla fall
för dom slapp dricka glöggen kall.

Glöggen dricker vi, varm och god men utan sprit, nykterister som vi är. Nu gör vi slut på den. Skål på er!  

fredag 21 december 2012

God hednisk jul!



Som trubadur får man i dessa dagar framträda i föreningslivet. Man blir bjuden på massor av julmat för att sjunga några låtar till kaffet. Det är som poeten Ove Klinthäll skriver ett hedniskt frosseri:

I yttersta nöd, i gudomlig regi
kom han som bebådat Guds rike.
Det firar vi hedniskt i fullt frosseri
och prylkonsumtion utan like.
Vi rusar omkring för att hinna ifatt.
Ur högtalarn strömmar var dag Stilla natt.

Hedniskt är det verkligen. Det är bara i butikerna man hör religiös musik som Stilla natt. När jag själv letade efter julsånger i mitt minne hittade jag inget religiöst. Den första som dök upp lärde jag mej i min ungdom av Alice Babs och Nisse Lind:
Nu är julen åter här, för ung och gammal är den alltid lika kär. Öppna nu ditt hjärtas dörr, och visa barnasinnet mer än nånsin förr. Här ska det bli ett muntert spring, igenom rummen och runt granen slår vi ring. Låt varje mänska bli din vän, för nu så är det jul igen…

Sen kom andra sånger upp i minnet, såna som jag hört folk sjunga när de sprungit i långdans och haft kul:
Julen julen julen den är här. Granen granen nu igen vi klär. Skinkan skinkan doftar i vårt kök, och i hela huset är det stök. Kärven kärven den ska sättas opp. Grytan grytan väntar på sitt dopp. Lacket lacket kokar i vår hall, och där utanför står kvällen kall.

Vem var det? Owe Thörnqvist kanske. I varje fall är det han som gjort Ett litet rött paket med vita snören som också passar in i vårt julfirande.

Vårt hedniska julfirande. För i sjungandet och dansandet och ätandet är vi tillbaka till tiden långt före Anskar och kristendomen. Vi är tillbaka i vår egen kultur, den vi hade innan vi påtvingades kristendomen, som vi egentligen aldrig tog till oss.

Så låt oss fia jul – god jul – med dans och sång, lekar och god mat. Som vi brukar. Utan att blanda in någon medeltida vidskepelse!      








torsdag 20 december 2012

Ej tjäna på andra men tjäna varandra



Gårdagens stora nyhet var att fastighetsägarna vill höja hyrorna för att kunna bygga fler bostäder. Är det inte fantastiskt – en familj bor i en lägenhet, den är inte deras, i bakgrunden finns en ägare som de aldrig träffat men som ska tjäna pengar på deras boende! Jag blir förvånad. Varför blir inte alla människor förvånade?

Jag borde inte grubbla på sånt. Jag borde lita på att samhället funkar som det ska och att allting ordnar sej till allas vårt bästa. Känna mej trygg som poeten Ove Klinthäll tycks vara i sitt trosvissa diktande:

Dan före dan före dan före dan
är det i dag, det är torsdag.
Och sen kommer nyår och 13-dan,
påskdan och pingstdan och Mors dag.
Att midsommar ingår, det litar jag på,
och hösten lär infalla, regnig och grå,
och sen, ska ni se, får vi se Mårten Gås,
lucia och jul ifall allt går i lås.

Allt går inte i lås. Jag anar en tanke bakom den här dikten. En satirisk tanke. Att allt inte alls går i lås. Inte utan vidare och inte för alla. Inte för den unga familj som behöver en bostad och inte har råd att hyra den av en parasit som lever på ägande och inte på arbete.

I min barndom lanserade Konsum en slogan som jag envisas med att föra vidare: Inte tjäna på andra, men tjäna varandra! Det blev ett helvetes liv på privatföretagarna och Konsum gav upp och slopade sin slogan.

Vi kan ta upp den och göra den till vår ledstjärna. För vi påminns ständigt om att vårt samhälle är indelat i två klasser: De som tjänar på oss andra – och vi som är solidariska och tjänar varandra. Allt går inte i lås, om vi inte själva ser till att det gör det.



onsdag 19 december 2012

I ungdomen tog man risker



På fredag väntas jorden gå under enligt mayaindianernas kalender, läser jag i DN. Mayaindianer träffade jag på i södra Mexico 1962. Då var de tystlåtna och såg fredliga ut. I dag lär de vara revolutionära.
Mexico är fyra gånger så stort som Sverige. Det var spännande att lifta från Chiapas i söder till Chihuahua i norr. Det kunde man göra på den tiden. Landet hade 30 miljoner invånare. Det var brist på jordbruksmark. Eldar klättrade uppför bergssidorna för att blotta mark att odla majs på.

Folkräkningen 2010 visade att Mexico nu har 112 miljoner invånare. En förskräckande siffra. Hur bor de? Vad lever de av? De flesta måste vara mycket fattiga. Fattigdom föder brottslighet. Redan 1962 fick jag rådet att inte ha klockan på armen utan stoppa den i fickan så den inte syntes. Och helst sova med skorna på för att inte få dem stulna.

I ungdomen hade man tålamod och vågade vad som helst. Resa halva jorden runt med ett stipendium på femtusen spänn. Inte flyga utan åka båt 21 dagar i storm från Rotterdam till Vera Cruz och bo på billiga gästhus bland fattigt folk. Lifta och lära. Resultatet blev böckerna Mexikanen och Befriaren.

Nu skulle man inte våga. Och det skulle faktiskt också vara för riskabelt. Världen har blivit farligare att leva i. Numera reser man möjligen till något grannland. Eller ser andra göra det – som poeten Ove Klinthäll:      

Det blinkar en stjärna i natten
och speglar i glimtande vatten.
Vad är det för stjärna, vet jag dess namn?
Javisst, det är flygplanet från Köpenhamn.  

tisdag 18 december 2012

En julklapp från mej som är pank



Nu har jag beslagit Årets Bok med ett fel. I den står det att en av mina favoriter, jazzsångerskan Anita O´Day, var född i dag 18 december 1919. Men hon var född 18 oktober. Skitsamma. När jag såg hennes namn i Årets Bok tänkte jag: Henne ska jag ge i julklapp åt alla er som läser mina bloggar. Trots att jag är precis så pank som vi alla är enligt Ove Klinthäll:

Det lackar mot jul, då är svenskarna snälla
och gynnar frenetiskt det kommersiella.
Man löper i bodarna, löper och löper,
man köper i bodarna, köper och köper.
När julafton kommer har svenskarnas fötter
rättnog samma uttryck som fejset på Trötter
som alla beglor i julaftons kall anka.
Dessutom är svenskarna alldeles panka.

Här ska du få din julklapp av mej som är pank. Du sitter ju vid datorn. Klicka då på den här länken med Anita O´day. http://www.youtube.com/watch?v=4XH4Uzusrc0
Där hittar du hennes insjungning av Fats Wallers Honeysuckle Rose. Tre minuters högklassig jazz. Den får du i julklapp. God Jul!    





måndag 17 december 2012

Ägandet skapar världens elände



Vad gör vi gamlingar när kvällen kommer? Jo, vi knäpper på teven och tittar på nyheter. Och ser på människor ute i världen som saknar mat och vatten, barn som är sjuka och dör av svält. Vi sitter där och vet inte om vi ska vara glada över att bo i Sverige eller vara ledsna över hur de svältande har det. Poeten Ove Klinthäll diktar:

När Disney är här med repris på Karl Anka
och vi konsumenter har handlat oss panka,
då kommer vår skinka- och glögg-tid.
Vi kvävs snart av prylar vi inte behöver.
Till dom som behöver blir allt mindre över
i jul, isoleringens högtid.

Vi vanliga människor vet vad eländet i världen beror på. Enkelt och klart skriver krönikören Robert Svensson i Folkbladet:
På jorden finns tillräckligt med mat och resurser åt alla. Det är bara för ett fåtal giriga en planet inte är nog. Men att låta dessa sätta agendan har inget med demokrati att göra. Över hela världen reser sig nu folk i väldiga massprotester.
Människor inser det orimliga i ett system där plundring och förstörelse anses nödvändigt för att rädda banker och tillväxt. Om detta skrivs det mycket lite. Det är oroväckande tyst. Som om debatten vore styrd från en annan värld…

Det är den. Debatten är styrd från ägarnas värld. De som äger våra massmedier kan kalla sin diktatur för demokrati. Journalister måste tydligen hålla med om de vill behålla sina jobb.
På jorden finns tillräckligt med mat och resurser åt alla. Producera kan vi – men inte fördela! Ägandet står i vägen. Rätten att äga är ett grundläggande krav för de borgerliga. Men de som påstår sej äga det andra behöver är allas våra fiender. De måste bekämpas. Klasskamp!








söndag 16 december 2012

Ljuger den som verkligen tror?



Det var år 1932 som jag började i folkskolan på Söder i Stockholm. Lärarinnan var mycket ung, kanske i tjugoårsåldern, och kanske var vi hennes första klass. Hon var troende. Hon spelade på den tramporgel som på den tiden fanns i vartenda klassrum. Hon lärde oss psalmverser och berättade om Jesus.

Jag hade aldrig hört talas om Jesus, för i arbetarkvarteren på Söder i Stockholm fanns ingen religion. För mej blev Jesus en trollkarl som gjorde en massa trix. Han mättade femtusen hungriga polare, han botade spetälska, lama, blinda och stumma, han uppväckte en kille från döden, fick fikonträd att vissna, gjorde vatten till vin och gick på vattnet…

Simma på vattnet och flyta
är bra många mänskor förunnat,
men vandra på sjövattnets yta
det är inte många som kunnat.

Så skriver poeten Ove Klinthäll. Nej, det är bara en som kunnat gå på vattnet. Påstod alltså min lilla lärarinna 1932. Hon trodde på det, men det gjorde inte jag. För jag var ett begåvat barn. Jag drog en slutsats: Fröken ljuger. Skolan ljuger. Överheten ljuger. Men folk runt omkring mej ljuger inte på det viset.

Folk i arbetarkvarteren berättar sagot, okay, men de på står inte att sagor är sanna. Hos oss är vi hederliga. Så gjorde min lilla skolfröken mej till socialist utan att veta om det. Och utan att jag själv kom underfund med det förrän långt senare.

Än i dag kan jag möta folk som är troende. Inte ofta men det händer. Vi har dom också i regeringen, i kristdemokraterna. Som alltså måste tro att Jesus kunde gå på vattnet. Och hävda denna osanning, exempelvis inför sina barn. Men hur är det nu – ljuger man om man själv tror att det man säger är sant? Intressant fråga!



  



lördag 15 december 2012

Om mer eller mindre roliga trycksaker



I dag är det den 15 december. Detta datum 1890 mördades indianhövdingen Sitting Bull av vit militär. Samma datum 1943 dog jazzpianisten Fats Waller. Den 15 december 1944 försvann Glenn Miller i ett flygplan över Engelska kanalen och 1966 dog Walt Disney den 15 december.

Hur kan jag veta detta? Jo, jag har en gammal bok som heter Årets bok, skriven av Bo Lundin och utgiven 1986 på Carlssons förlag. Den upplyser om händelser var dag på året ända från 4004 f. Kr. I går 1959 invigdes Arlanda flygplats och i morgon 1770 föddes Ludvig van Beethoven.

En bok full av onyttiga kunskaper. Men ändå på något sätt kul att bläddra i. Tyvärr kan den inte gå längre fram än till 1985. Carlssons borde ge ut en efterföljare som räcker fram till i dag. Jag har sökt den på adlibris, men där finns inte ens den gamla varianten. Synd!

Vi är fortfarande i advent, så ordet går åter till poeten Klinthäll:      

Snart julen är här, Jesu ankomst bebådas,
som vanligt ska dansen kring guldkalven trådas,
och tusentals ton med reklamblad kan skådas,
som strax läggs i pappersinsamlingens skjul.

Ack, Jesus han skulle ha vänt sej i graven
– om han inte uppstått – om han fått se traven
av blanktryckta papper och inne-pryl-haven
vid varje svensk julgran vareviga jul.