I natt jag drömde

När man blir gammal och inte har någon framtid drömmer man sej gärna tillbaka. Jag blev tidigt känd eller ökänd som politisk författare fast jag mest skrev för barn och ungdom. Den första demonstrationen mot Vietnamkriget 1965 fick jag med i en ungdomsbok Mannen i det låsta rummet.

Inga och jag var med då på Hötorget i Stockholm. En av de medverkande var Cornelis som där lanserade sången I natt jag drömde. Ni kommer säkert ihåg den: Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär, och ingen känner längre till det ordet militär… Jag tyckte den texten var alldeles för snäll. Så jag gjorde om den:

Jag drömde det var fred på jord

och alla krig var slut.

Och alla direktörerna från Ford och ITT

och alla världens storbolag,

de nickade och höll med:

Nu skänker vi allt vårt till er,

sen finns det inget privat.

Då finns det inte heller nåt

som vållar krig och hat.

Så dansar vi på stan i kväll

i fred och godan ro.

Att storfinansen var så snäll

det kunde vi aldrig tro.

   

Under de livliga åren kring 1968 skrev vänsterns författare både dramatik och kampsånger. Jag skrev för Suzanne Osten och Fickteatern. Där fanns Olle Pettersson, och vi dramatiserade Leonid Solovjevs bok Skälmen från Bokhara. Hodja Nasreddin retade överheten med sina sånger. Åt honom skrev jag några enkla rader:

Prästerna talar så mycket

och lär oss så många bud.

Dom lär oss att tro att förtrycket

är en rättvis dom från en allvis gud…

Carl-Axel Dominique gjorde musik, och texten levde upp!

Flera av våra största författare skrev progressiva sånger på den tiden. Till dem hörde Agneta Plejel. Av henne minns jag bara en enda rad: Så har de mäktiga tänkt sej det hela… Den sången skulle jag gärna vilja höra igen.

Jag har skrivit sångtexter som fått liv när de tonsatts av skickliga kompositörer som paret Dominique och Caj Chydenius. En som visste att musiken var viktig var Tage Danielsson som skrev:

Det skönaste av diktaröden

är att bli tonsatt före döden.

Man hör så dåligt i sin grav

när örona har fallit av.