Jag såg i går på TV-nyheterna att Katarina Taikons böcker om
Katitzi ska ges ut på nytt. Det påminde mej om när jag för många år sedan
turnerade i Småland tillsammans med Katarina. Vi besökte bibliotek och
föreningar och berättade om våra böcker.
Katarina berättade också om zigenarnas liv
och villkor. Det var långt innan zigenarna började kallas romer. Det
märkvärdiga med Katarina var hennes hederlighet. En del av hennes tal handlade
om hur illa zigenare behandlades i Sverige. Men lika mycket tid ägnade hon åt
att berätta om zigenarnas kultur från insidan. Till exempel om hur hon själv
som alldeles för ung blivit bortgift mot sin vilja och tvingats fly från ett
omöjligt äktenskap.
Som kvinna med fördelaktigt utseende var hon
van vid att bli utnyttjad av män hon samarbetade med. När vi delade hotellrum
och jag inte tog tillfället i akt blev hon så förvånad att hon senare berättade
för min fru vilken ovanlig man Inga hade.
Nu är de borta, både Inga och Katarina. Men
jag är ännu vid liv och kan glädja mej åt minnen av det här slaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar