Bara blunda och hänga med!

I dag ha jag ingenting att säga och ingenting att klaga på, för min värkande rygg kan du ändå inte göra något åt. Därför bjuder jag dej på en sonett, skriven av min favoritpoet Ove Klinthäll:

Jag föddes tidigt inpå 30-talet

bland Smålands granar, tallar och moras.

I traktens många hyttor blåstes glas,

och det bestämde också yrkesvalet.

Men mitt glasblåseri gick oftast galet,

jag hade svårt för att få till en vas.

För mycket av min blåsning gick i kras

och det blev varken hackat eller malet.

Jag gick när mästarn blev för sur och trumpen

i samma veva som jag gjorde lumpen.

Sen läste jag per brev med stort besvär.

Till slut blev jag en lärare som skäller.

Det var väl inte roligt jämt, det heller,

men NU har jag det bra som pensionär.

Ett helt liv, fångat i en sonett! Den är det ett nöje att publicera på min bloggplats och rädda åt eftervärlden. Mina många läsare skickar mina bloggar vidare till sina vänner, som skickar dem vidare så att de ibland hamnar ända bort i Peking och New York, har jag hört.

Jag har skrivit många böcker. Men jag får flera läsare när jag skriver en blogg än när jag skrivit en bok. Dagens teknik är obegriplig för en gamling som jag. Det är bara blunda och hänga med.