onsdag 31 december 2014

Lita på ditt språk – det duger!


Några av mina senaste bloggar har handlat om språk och skrivande. För att fortsätta på det temat skulle jag vilja säga:
Ingen tanke är färdig förrän den formats i ord. Att skriva är att göra många tankar färdiga. Men för att kunna skriva måste man lita på sitt språk. Och då menar jag inte ett vårdat språk – med ett sånt skapar man inte litteratur. Jag menar talspråk.
Till en alkoholist säger du inte: Du måste minska din alkoholkonsumtion. Nej, du säger: Sluta kröka för fan! Samma språk använder du om du skriver en berättelse. Ditt språk är alltså inte vårdat, det är litterärt!
Språket är klasskampens viktigaste vapen. Vi som står till vänster och alltså är hederliga, vi kan skriva artiklar med raka påståenden. Och i berättelser kan vi med ett rakt språk gestalta det vi vill.
Våra motståndare har det svårare. De kan inte säga vad de verkligen tänker: Orättvisor är bra. Ta från de fattiga och ge till de rika så blir alla lyckliga. Det skulle ingen tro på.
Inte kan de framföra sina åsikter i konstnärlig form heller. Till det krävs begåvning. Till höger finns ingen begåvning, bara en massa pengar. De kan köpa reklamare och tidningar. De kan sabba språket.
De kan förvandla ordet arbetare till medarbetare. För ingen kan ju tänka sej en kämpande medarbetarrörelse. De kan som Gösta Bohman 1966 etablera ordet krismedvetande fast det inte var nån kris. De kan kalla arbetslösa för övertaliga, såna som egentligen inte borde finnas, de kan kalla kämpande arbetare för trygghetsfixerade eller välfärdsnostalgiker, och förvandla skatter till skattetryck.
Många av oss tvekar att delta i debatten genom att skriva. För att ha nåt att säga måste man ha nåt att säga till om, tror de. Det är fel. För att få nåt att säga till om, måste man våga säga vad man kräver.
Skriv artiklar och insändare! Gör dig hörd! Och lita på ditt språk – det duger!

tisdag 30 december 2014

Om sär skrivning till exempel


I hela mitt liv har jag sysslat med litteratur. Jag har skrivit ett hundratal böcker och läst lika många. Från skolan hatar jag läroböcker. I läroböcker gömmer sej författaren och censurerar sitt språk till anständighet. I skönlitteraturen framträder författaren öppet och använder hela språket där inga ord är "fula".
Man lär sej språket genom att använda det: Tala, lyssna, läsa, skriva. Inte genom att plugga grammatik alltså. Barn borde vi lära av, de är tidigt språkbegåvade. Före fyraårsåldern ändrar de ordet bära till bärde, vilket vi också borde göra.
Någon har påstått att barn skriver sämre nu än förr. Kanske för att de numera skriver på dator. Datorer har ofta program med skrivhjälp, men en sak datorn inte klarar är särskrivning, något som barn numera allt oftare tycks hemfalla åt. Särskrivning kan bli hur tokig som helst:

Rök fritt – rök på bara!
Snabb mat – mat som springer iväg?
Släng gungan! – men barnen kanske vill ha den kvar.
Nacka polisen! Låter grymt.
Jätte bra – bättre än småfolk?
Någon telefon hotar mej – farliga telefoner?
Hugg ormen – får man inte, för den är fridlyst.
En mörk hårig sjuksköterska – skrämmer säkert patienten.
Stekt kyckling lever…

Datorn har blivit en skrivhjälp utan like. De unga i dag kan inte föreställa sej vilket helvete det var att skriva en bok på en skrivmaskin som slamrade (man fick inte skriva på nätterna och störa grannarna), med två papper och karbonblad emellan – och kasta och börja på nytt om man skrev fel.
De flesta av mina böcker har jag skrivit på skrivmaskin. Den står kvar under bokhyllan och väntar på att behövas på nytt.
För datorn kan ju paja. Eller elektriciteten slockna som den gjorde härom natten när hela byn här blev strömlös.
Skulle det hända igen så kan jag tända stearinljus och plocka fram min gamla Remington Noiseless Portable.
För skriva måste man – om det nu är det enda man på allvar ägnat sej åt under de senaste sjuttifem åren.

söndag 28 december 2014

Hur får man till ett levande språk?


Bengt Ingelstam heter en författare som skickat sin senaste bok till mej. En bok om ishockey, om man får tro bilden på omslaget. Jag är inte intresserad av sport, bläddrar alltid förbi alla sportsidor i tidningarna. Så boken blir liggande ett tag. Tills jag öppnar den – av ren hövlighet, antar jag – och hittar inte ishockey utan ett levande språk!
Skolfröken har blivit gamlare, inte äldre. Hon talar om något som ska hända vid jul. Vadå jul? Det är ju flera år till jul!
Där är en som inte vill tala om bilar. Dom tog ifrån körkortet av hennes pappa, när han fick blåsa i en sån där plastpåse
Hockey är kul, men blir ibland ännu kulare.
Några ska bli utvisade men det är inte roligt att vara flytting. Om inga protesterade skulle barnen måsta iväg.
Om jag vore lärare skulle jag frestas ta till rödpennan. Men som läsare undrar jag vad det är som gör att jag gillar Ingelstams språk. Och jag kommer underfund med att ett språk inte blir levande när man följer reglerna utan när man bryter mot dem.
Inte av okunnighet, förstås. Utan när man kan reglerna och bryter mot dem. Det är nog enda sättet att få till ett levande språk.

lördag 27 december 2014

Vem lyssnar på oss gräsrötter?


De flesta som är mycket rika i dag har inte skapat sin rikedom själva, de har ärvt den. Man kan ärva rikedom och positioner. Därmed kan man ärva makt. Det är ett mycket farligt system.
Ingenting garanterar att en begåvad storföretagare får en lika begåvad son. Sonen kan vara idiot. En idiot kan ärva stora företag och därmed makt över ett stort antal människor. En klen begåvning kan ärva en hög position i samhället. Som våran kung.
Jag hörde honom hålla sitt traditionella jultal på juldagen. Ett begåvat och innehållsrikt tal som handlade om tid för eftertanke, vår litenhet inför naturen, om att valdeltagandet ökat (sa han som inte är vald) och att år 2015 är ett oskrivet blad.
Men Carl den sextonde Gustafs tal fanns på skrivna blad. Som visades för honom på en skärm bakom kameran och som han kunde läsa innantill från.
Det blev ett begåvat tal – men vem som skrivit det får vi aldrig veta.
Man kan ärva rikedom och positioner. Man kan ärva makt. Det är ett system som borde avskaffas.
Varje människa borde hänvisas till att skapa sin position själv. När en rikeman eller makthavare dör borde rikedomen och makten ärvas av staten, dvs av oss alla. För att sen delas ut till någon man eller kvinna som anses kapabel att förvalta den på bästa sätt till nytta för oss alla.
Bort med arvsrätten alltså! Säger jag, och kanske många med mej.  Men vem lyssnar på oss vanliga gräsrötter?

fredag 26 december 2014

Jag blev uppringd av Astrid Lindgren


Man sitter och glor på teve, för vad ska en ensam åldring annars göra. I går kväll handlade det om vår bästa sagotant, Astrid Lindgren. Henne blev jag aldrig bekant med, fast jag satt i styrelsen för författarnas fackförening. Hon tillhörde de stora som aldrig gick på fackmöten.
Astrid och jag hade bara kontakt vid ett tillfälle. Det var när hon ringde och skällde på mej.
Jag hade skrivit min bok BängBäng och i en intervju sagt att den var ett svar på Astrids bok Mio min Mio. I Astrids bok sitter skurken och tänker ut ont. Man får inte veta vad han har för funktion i samhället, han bara sitter och tänker ut ont. I min bok är skurken storföretagare, kapitalist, och det är förklaringen till att han tänker ut ont.
I Astrids bok blir de unga läsarna alltså lurade. Astrid menade att hennes bok var opolitisk. Hon ville minsann inte skriva politik som jag var ökänd för att göra. I likhet med andra författare med borgerligt sinnelag menade hon att hennes arbete var helt opolitiskt.
Astrid var en duktig berättare. Bonniers fick anledning att ångra refuseringen av Pippi Långstrump, som så småningom med Astrids övriga böcker drog in mångmiljoner över hela världen.
Jag har alltså blivit uppringd av Astrid Lindgren, hur många kan skryta med det. Visserligen för att bli utskälld, men ändå!   

onsdag 24 december 2014

Honom slog dom väl ihjäl, va?


I dag är det julafton. Då behöver man inte bli långrandig. Jag nöjer mej med att helt kortrandigt utbrista GOD JUL! Och vidarebefordra en vers av min favoritpoet Ove Klinthäll:

Vi som plågas av gigantisk överkonsumtion
tar för oss ännu mer vid jul och tänker på oss själva.
Jesus, vem var det? En fattig religiös person
med jämlikhetsbudskap? Men honom slog dom väl ihjäl, va?

Antingen du firar Jesu födelse eller affärsmännens ökade vinster så tillönskas du en riktigt GOD JUUUL av din ständige vän och följeslagare SVEN WERNSTRÖM.


tisdag 23 december 2014

Lämplig dag att börja krig


I dag är det tisdag – och vad kan man veta om den? Helst tänker jag på fettisdagen, en dag då man får käka semlor.
Men man kan också tänka på Tisdagsklubben, en hemlig antinazistisk sammanslutning som grundades 1940 av författaren Amelie Posse. Den skulle förbereda en svensk motståndsrörelse mot nazismen. Under andra världskriget deltog journalister och författare i klubben som en protest mot den dåvarande samlingsregeringen.
I Tisdagsklubben deltog bland andra Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, Marika Stjernstedt och Gustaf Stridsberg.
I Norden är tisdagen uppkallad efter Odens son Tyr, som ofta identifieras med den romerska krigsguden Mars. I Europa ansågs under medeltiden tisdagen som en lämplig dag att inleda krig på, då detta var krigsgudens dag. Även svärdssmide och andra förberedelser för krig utfördes vanligtvis på tisdagar.
Nu antar jag att ingen av er, mina vänner, tänker börja krig. Så vad ni ska ha den här kunskapen till begriper jag inte.
Men ni får den ändå. För varje kunskap är ju ett värde i sig, utan att behöva användas till något.  







måndag 22 december 2014

Bevis för att jag existerar



 Eftersom jag inte har några vänner (Jag har ju överlevt dem alla), så vänder jag mej till er som råkar trycka på fel knapp och hamnar på den här sidan och låter er lyssna till poeten Ove Klinthäll som talar för mej och beskriver min situation:

En gång var man vacker och stark och viril
och tyckte man själv var i väldens centrum,
men nu är man gammal och trög och senil
och sitter och häckar i dödens väntrum.

Så är det att bli gammal. Man blir ensammare ju äldre man blir, när ens bekanta lämnar jordelivet den ena efter den andra. I går var det en tråkig söndag. I dag är det måndag – en vardag då man alltid blir påmind om att det finns folk som tänker på en. Man får post, som numera alltid är räkningar och kravbrev.
Inga hjärtliga hälsningar kanske. Men i alla fall tecken på att någon konstaterar att man finns och är värd att skriva till.

söndag 21 december 2014

Julen är handelsmännens högtid


Vår favoritpoet Ove Klinthäll går och trallar Evert Taubes Sololá och diktar på melodin:

En herre blåser ut sitt ljus på kvällen
och går till sängs och tycker det är bra.
Där ligger redan frun som heter Ellen
och hon är kurvig, vacker ung å gla.
Han trevar lätt på frun på vissa ställen
och mot förmodan gör hon vad hon ska,
så strax därefter så blir hon på smällen,
men var det meningen? Nå vad vet ja?

Så där snuskig fantasi har den där Klinthäll, om man med snuskig menar allt som har med sex att göra. Det menar inte jag. Versen är bra och giltig året runt. Mer tidsbetämd är den här klinthällaren som har rubriken JULHANDEL:

I yttersta nöd, i gudomlig regi
kom han med idén till Guds rike.
Det firar vi hedniskt i fullt frosseri
och prylkonsumtion utan like.
I varuhus springer vi runt som besatt,
ur högtalarn strömmar konstant "Stilla natt".

Vi kan väl knappast undgå predikanden (Heter det så i pluralis? Predikor? Predikantor? Preduskor?) Hur som helst, vi kan väl knappast undgå predikantor om Gud i dessa tider. Men vi kan knappast heller undgå skyltfönsterreklam och annonser om de julklappar vi måste köpa till dem vi har nära och kanske kära.
I min omgivning har vi kommit överens om att inte köpa julklappar – utom till barnen förstås. De kan ju inte komma till skolan och säga att de ingenting fått, när kompisarna skryter om alla sina julklappar.
Så vi går väl till något second hand och försöker hitta nåt för en tia åt ungarna.
Julen är ju inte Guds utan handelsmännens och kapitalisternas högtid. Det är dem vi ska gynna för att visa att vi älskar våra nära och kära. Konstigt – men det är ju ett konstigt samhälle vi lever i.
  

lördag 20 december 2014

Vackra tankar i juletid



Det har tydligen funnits perioder i mitt liv då jag velat bli poet och försökt skriva dikter. I de pappershögar som är resultat av mina skrivförsök hittar jag ibland rimmade rader. Här ett exempel:

Det sitter en kvinna i öknens sand
långt söderut i ett fjärran land.
Sitt magra barn har hon i sitt knä,
det är storögt och tyst och har diarré.

Varför flyttar du inte till Sverige?
Här finns hjälpen för alla i nöd.
Varför flyttar du inte till Sverige?
Här finns sjukvård och bostad och bröd.

Nej, medlidande har vi aldrig haft.
En sjuk är en usel arbetskraft.
Och kvinna dessutom. Nej sån sympati
ligger det inga pengar i.

Därför sitter hon där i Afrikas sand
med sitt barn och sin tomma matskål i hand.
Det väcker en lång rad frågor förstås
och borde bli en utmaning för oss…

Ack ja, vackra tankar som kunde passa bra i juletid, snällhetens och givmildhetens tid. Jag är ingen god människa och inte religiös heller. Men av någon anledning känner jag sympati för Frälsningsarmén, antagligen för att folket där jobbar ideellt utan vinstsyfte. Så jag lägger nog nån tjuga i deras insamlingsbössa utanför ICA-butiken. 

fredag 19 december 2014

Läs vänsterpressen på biblioteket!


Juletid är konsumtionstid och samtidigt den ensammaste av alla helger. Aldrig är det så skamfullt och onaturligt att vara ensam som på julafton. Oavsett om ensamheten är självvald eller inte får den inte synas. Självmordsstatistiken ökar drastiskt varje jul.
Andra vrider ut och in på sig själva för att tillfredsställa släktens behov av att fösa ihop människor som annars inte umgås. Ingen verkar må särskilt bra.
Det jag skulle önska är att fler kunde släppa sina krav en smula. Ingen blir gladare, förutom kapitalisterna, av vårt kompensatoriska handlande.
Stressen och ångesten botas bäst av att stänga av tv:n, köp lussefikat till barnen, umgås med människor du uppskattar i stället för att tvångsmässigt flänga runt till okända kusiner.
Bjud hem någon du tror behöver sällskap. läs den där boken du inte hann med i somras och framförallt ge handlarna fingret genom att bara köpa det du verkligen behöver för att njuta av en riktigt god jul!

Det är inte jag som skrivit ovanstående, utan det är industriarbetaren Lenny Lunqvist på baksidan av Proletären 18 december under rubriken Från oss som bygger landet.
Under denna rubrik kan du varje vecka läsa en vettig text – om du prenumererar, och det gör du väl? Skippa annars nån av borgarblaskorna och ersätt den med en vettig tidning: Proletären, Box 3187, 400 32 Göteborg. Eller Flamman, Arbetet (fd LO-tidningen), FiB/Kulturfront, Vi Mänskor, eller…
Jag har inte råd, säger du. Nej, det har inte jag heller. Jag läser vänsterpressen på biblioteket. För där ska den finnas! Om den inte gör det så har ni en usel bibliotekarie som bör bytas ut. 

torsdag 18 december 2014

Välfärden har sina brister!


Jag tittade inte på nobelfestligheterna i teve, men det gjorde poeten Ove Klinthäll. Han meddelar att Viktoria hade en osannolikt utstyrslad krinolin. Det väckte tankar som han formulerar så här:

Av tiggare, som utgör en miljöförstörelse,
har många julklappsköpare fått känning,
men säj, vad kostar, månne, som en lätt jämförelse,
Viktorias nobelprismiddagsklänning?

Ja, det kan man fråga sej. Så har de flesta av oss inte råd att klä sej. Nej, välfärden har sina brister. Men fattiga är vi ju bara om vi inte jämför oss med dom som är ännu fattigare.  För ett tag sen åkta jag till Ibiza, bodde på lyxhotell och käkade på fina restauranger, tills pengarna tog slut och tvingade mej att dra hem igen. Om sånt har vår favoritpoet diktat så här:

Välfärden har sina brister,
vårt överflöd: Bye och ajöss!
Men jösses vad många turister
som åker till lands, flygs och sjöss.
Mänskor och kvinnskor och stora och små
och gamla och spattiga
far ut över världen, så undra då
om vi svenskar är särskilt fattiga?

Riktigt så där skrev han inte. På sista raden menade han att vi svenskar är riktigt fattiga. Det kan jag inte gå med på. Större delen av världens befolkning bor sämre, äter sämre och klär sej sämre än vi. Större delen av världens befolkning är fattigare än vi svenskar.
Men planeten kan föda hela sin befolkning. Planeten kan ge oss alla en god standard. Det är fördelningen det är fel på. Några snor åt sej så att andra blir utan. När ska vi sätta stopp för det?


tisdag 16 december 2014

Att vara eller inte vara…



I mitt grannskap har jag en blygsam poet som heter Ove Klinthäll. Han är för blyg för att trycka sina dikter, skickar dem bara till vänner och bekanta. Jag får ofta lust att ge dem vidare spridning. Här kommer en:

Att folk kan läsa tycker jag är bra, men
ibland så gäller alltför låga krav,
och veckotidningslöpsedelsreklamen
är töntig så att fan kan smälla av.
Skilsmässor, bröllop, skvaller, otrohet,
det är det bästa löpsedlarna vet.
Och tårtor, bantning, självsvält, bulimi,
det älskar dessa blad att frossa i.
Och allt är sött och gulligt, rart och näpet.
Så jag kan bara gå och gapa häpet.

Så är det. Eftersom jag skrivit något hundratal böcker, har jag levt på folks läskunnighet. Jag har sluppit skriva strunt, då jag ofta vänt mej till ungdom, som inte intresserar sej för tårtor och bantning.
Vad gäller Klinthäll så skriver han i olika genrer. Ibland tycks han hitta på en egen genre. Eller var ska man placera den här:

Jag ropar: Var är du? Min fru svarar: Här!
Jag ropar tillbaks: Det är lögn, du är där!
Att andra kan va både fjärran och när
är möjligen rätt, men jag vet: Jag är här!

Att vara eller inte vara. Här kliver han upp på en shakespearsk nivå och ställer sej bland Hamlet och andra genier. Det är där han hör hemma. Och jag kan bara vara stolt över att vara polare med en sån begåvning.

måndag 15 december 2014

Ska Tomten svälta ihjäl?


Här kommer Dagens Dikt. Den är skriven av vår favoritpoet Ove Klinthäll och har titeln Tomteöde:

Midvinternatten är hård och bestämd.
Sörgårdens hustomte lunkar beklämd.
Onödiggjord och med risk att bli skrotad,
stelbent, rakitisk och utrotningshotad.
Han vill va gårdvar i lagård och smedja,
vägrar ta jobb i en varuhuskedja.
Vägrar att larva i plastskägg och päls,
prata på swenglish and sing "Jingle Bells".
Hellre gå ensam i gårdens räjonger
än avyttra Singapore-märkta kalsonger.
Måste han välja på välstånd och själ
väljer han själen och svälter ihjäl.

Det är med Tomten som med Lucia. Dom finns inte men finns ändå för alla barn och även för vuxna som har barnasinnet kvar. Och för oss som har barnbarn och barnbarnsbarn.
Nu är gammelgubben inbjuden att fira jul med släkt och vänner. Men inga julklappar, har vi bestämt. Till de vuxna alltså. Men barnen måste få.
För barnen måste ju lära sej att företagare och handelsmän ska tjäna pengar i ett kapitalistiskt samhälle. Det är ju i ett sådant samhälle de ska framleva sina dagar, och då måste de få veta vilka regler som gäller där.   

söndag 14 december 2014

En roman om ensamhet?


Åldrandet är problematiskt. Ingen söker mej. Ingen behöver mej. Jag googlar ordet ensamhet. Och får veta att ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd. Det finns frivillig och ofrivillig ensamhet.
I Sverige blir ensamhushållen allt fler och deras andel av alla hushåll är nu uppe i 46 procent. I Stockholm är andelen 58 procent. I och med detta toppar vi ”ensamhetsstatistiken” i Europa och världen.
Personer som blir ensamma har antingen valt det själva eller ofrivilligt blivit utstötta. De som frivilligt har valt ensamheten är oftast inte helt ensamma, utan kan ha någon avlägsen vän eller släkting som de träffar någon gång då och då.
Det stämmer ju på mej som har en dotter som ofta besöker mej och som jag utnyttjar för hjälp av olika slag.
Det finns två varianter av enstöringar, får jag veta. Den ena är de som föredrar ensamhet och är nöjda med ett mycket begränsat socialt samspel. De känner sig inte övergivna eller ensliga. Den andra typen är de som tvingas vara isolerade eftersom de har avvisats av samhället.
Jag tillhör tydligen den första typen, den som är nöjd med ett begränsat socialt samspel. Det talas också om självmord, nåt som jag aldrig tänkt utsätta mej för.
När man söker litteratur om ensamhet hänvisas man bara till en enda bok, antologin Att leva med sin ensamhet (N&K 1971).
Här möter jag alltså en utmaning. Jag är ju författare till yrket. Jag bör skriva en roman om ensamhet!
Men… att skriva en roman tar något år. Om man ska börja med det när man strax ska fylla nitti, då bör man känna sej såpass frisk att man tror sej bli minst nittiett.
Och det gör jag ju. Så – blir det en roman om ensamhet? Jag vet inte. Ordet ensamhet utvecklar sej inte till en plot, en innehållsbeskrivning i mitt huvud. Och det är det första som måste ske om det ska bli nåt.
Men tanken lockar mej. En roman om ensamhet…