lördag 31 januari 2015

Pedagogiska tips till lärare


Eftersom jag har uselt minne säger jag ibland sånt om jag sagt förut. Den här korta språklektionen har jag kanske kommit med tidigare. Då har jag bara att hoppas på att du har lika dåligt minne som jag. Och vi kan ju alltid hoppas på nytillkomna läsare. Här är lektionen:

Substantiv är ord som du kan sätta "fan" eller "jävel" efter. Gubbjävel, biljävel, klockfan.

Adjektiv är ord som du kan sätta "skit" före. Skitbra, skitsnygg, skitsnabb.

Verb är ord som du kan sätta "utav helvete" efter. Åt utav helvete, sprang utav helvete, körde utav helvete.

De här tipsen ger jag till er som är lärare. Även de mest korkade ungar kan nås med den här pedagogiken. 

fredag 30 januari 2015

Bara blunda och hänga med!


I dag ha jag ingenting att säga och ingenting att klaga på, för min värkande rygg kan du ändå inte göra något åt. Därför bjuder jag dej på en sonett, skriven av min favoritpoet Ove Klinthäll:

Jag föddes tidigt inpå 30-talet
bland Smålands granar, tallar och moras.
I traktens många hyttor blåstes glas,
och det bestämde också yrkesvalet.

Men mitt glasblåseri gick oftast galet,
jag hade svårt för att få till en vas.
För mycket av min blåsning gick i kras
och det blev varken hackat eller malet.

Jag gick när mästarn blev för sur och trumpen
i samma veva som jag gjorde lumpen.
Sen läste jag per brev med stort besvär.

Till slut blev jag en lärare som skäller.
Det var väl inte roligt jämt, det heller,
men NU har jag det bra som pensionär.

Ett helt liv, fångat i en sonett! Den är det ett nöje att publicera på min bloggplats och rädda åt eftervärlden. Mina många läsare skickar mina bloggar vidare till sina vänner, som skickar dem vidare så att de ibland hamnar ända bort i Peking och New York, har jag hört.
Jag har skrivit många böcker. Men jag får flera läsare när jag skriver en blogg än när jag skrivit en bok. Dagens teknik är obegriplig för en gamling som jag. Det är bara blunda och hänga med. 

torsdag 29 januari 2015

Jag turnerade med Katarina Taikon



Jag såg i går på TV-nyheterna att Katarina Taikons böcker om Katitzi ska ges ut på nytt. Det påminde mej om när jag för många år sedan turnerade i Småland tillsammans med Katarina. Vi besökte bibliotek och föreningar och berättade om våra böcker.
Katarina berättade också om zigenarnas liv och villkor. Det var långt innan zigenarna började kallas romer. Det märkvärdiga med Katarina var hennes hederlighet. En del av hennes tal handlade om hur illa zigenare behandlades i Sverige. Men lika mycket tid ägnade hon åt att berätta om zigenarnas kultur från insidan. Till exempel om hur hon själv som alldeles för ung blivit bortgift mot sin vilja och tvingats fly från ett omöjligt äktenskap.
Som kvinna med fördelaktigt utseende var hon van vid att bli utnyttjad av män hon samarbetade med. När vi delade hotellrum och jag inte tog tillfället i akt blev hon så förvånad att hon senare berättade för min fru vilken ovanlig man Inga hade.
Nu är de borta, både Inga och Katarina. Men jag är ännu vid liv och kan glädja mej åt minnen av det här slaget.

onsdag 28 januari 2015

Dikter som inte bör glömmas



För ungefär tre år sedan publicerade poeten Mats Nörklit en dikt i tidskriften Arbetet, en dikt som jag inte tycker ska bli bortglömd. Rubliken var DU SCHYSSTA:

Du gamla, du fria, du fredliga Nord,
Du schyssta, du fridfulla sköna!
Nu ligger det otäcka siffror på vår bord
som visar oss att freden var en skröna.

Du tronar på minnen från hundrade år
då Sverige mot ingen lyfte vapen!
Nu ger statistiken en annan bild som slår
ihjäl den mycket fina egenskapen.

Du lett oss från fredsland till krigsmonarki
men ej med den militära makten.
Nej, det du kan bäst är en annan strategi:
Sälj vapen, och låt andra sköta slakten!

Såna här dikter publiceras i tidskrifter och försvinner strax när tidskriften hamnar i pappersinsamlingen. Jag menar att de borde tryckas i antologier och skolböcker för att finnas tillgängliga i kulturarvet för ständigt nya generationer. 

tisdag 27 januari 2015

Den som inte har råd har inget behov



En av de skrivande kolleger jag beundrar heter Gunder Andersson. Den 3 november 1993 skrev han i Aftonbladet och jämförde behov med betalningsförmåga. Han citerade en politiker som ville "höja dagistaxorna kraftigt" för att "minska behovet av barnomsorg".
Behov blev alltså lika med betalningsförmåga. Den som inte kan betala har inget behov.
Till exempel unga människor som vill flytta hemifrån och bilda familj. Kan de inte betala svindyra hyror så har de inget "behov" av lägenhet.
Med detta språkbruk kan man trolla bort arbetslösheten. Om inte arbetsgivarna vill betala skäliga löner finns det inget "behov" av arbete, så varför bekymra sej.
Så här kan man också lösa svälten i tredje världen. Eftersom de svältande massorna inte har råd att importera födoämnen finns det inget "behov" av föda.
Det känns skönt att det finns politiker som på ett nyskapande sätt vill öka rättvisan i världen, skrev Gunder Andersson.
Bra att veta. Särskilt för dom i Sverige som vill syssla med ulandshjälp. De kan sluta med sin välvilja.
För eftersom det inte finns pengar i uländerna, så finns det ju inte heller någon efterfrågan. 
   

måndag 26 januari 2015

Ett nöje som fler borde få del av


Jag vet hur begåvad dagsvers ser ut. Den får jag från poeten Ove Klinthäll. Han dräller verser omkring sej varje dag och jag hoppas han lägger ut dom på webben och inte bara skickar dom till vänner och bekanta. Han är ett nöje att läsa. Till exempel:

Stjärnor blinkar varmt i natten –
fast det är så himla kallt –
över landets land och vatten
över skog… ja, överallt.
Ack, jag borde kunna tänka
något orjinellt om kloten
som jag ser på himlen blänka,
men jag är för tom i roten.

Helt tom i roten är man nog inte om man kan yttra sej så här på vers:

Religionerna ställer förfärliga krav,
är ofta nog mörka och trista.
De präglar sitt folk tills det sänks i sin grav
i en prästerskapsgodtagen kista,
samt hotas, dessvärre, när detta har skett
att gå till ett kärlekslöst helvete hett.
Om jag vore en mer karismatisk person,
ja, då skulle jag skapa en glad roligion.

Och apropå religioner:

På håll hör jag prästen i radioandakten
predika beskedligt om skönhet och under.
Ser han ej hatet och människoslakten,
hör han då inte kanonernas dunder?
Mängder av människor dödas och såras,
tillgång på människo-blodstänk är god,
men prästen han talar så ögonen tåras
om Jesu, vår frälsares, dyrbara blod.

Om vardagslivets fröjder och bekymmer diktar han också. En del av hans verser går att sjunga. Här har han nog haft Evert Taubes Sololá i bakhuvudet:

En herre blåser ut sitt ljus på kvällen
och går till sängs och tycker det är bra.
Där ligger redan frun som heter Ellen
och hon är kurvig, vacker ung å gla.
Han trevar lätt på frun på vissa ställen
och mot förmodan gör hon vad hon ska,
så strax därefter så blir hon på smällen,
men var det meningen? Nå, vad vet ja?

Att läsa begåvad dagsvers är ett nöje som jag unnar mina medmänniskor. Vem som helst borde kunna börja dagen med att läsa en klinthällvers. Alldeles gratis. Hur många nöjen är det nuförtiden? Ut med Klinthäll på webben!  

söndag 25 januari 2015

En bok som inte blir skriven


I natt drömde jag fram en idé till en spänningsroman som jag skulle kunna skriva. Den handlade om gamla stenrika gumman Aina som räddades till livet av att hon blev förkyld. Hon blev kvar i sängen i stället för att gå ner i köket och dricka morgonfikat. I stället fick Turkan, hemhjälpen som kommunen lånat ut, bära upp kaffebrickan till Ainas sovrum.
Så var det tänkt. Men på översta trappsteget snavade Turkan och tappade brickan och spillde ut innehållt över golvet. Turkan, som var från Turkiet, satte igång att babbla på sitt konstiga språk. Från sovrummen kom den stenrika gumman Ainas barnbarn Ulla, Cilla och Per-Olof. De lyssnade till Turkans obegripliga babbel medan de hjälptes åt att städa bort det hon spillt ut.
Per-Olof passade också på att ta bort den snubbeltråd han spänt ut över det översta trappsteget och som skulle ha gjort att den stenrika gumman Aina skulle ha ramlat utför trappan och slagit ihjäl sej så att Ulla, Cilla och Per-Olof fått ärva hennes rikedomar.
Nu räddades den stenrika gumman Aina av sin förkylning. Den unge läkaren, som återinfört det gamla systemet med hembesök, kom och gav den stenrika gumman Aina hostmedicin.
När han skulle gå utför trappan upptäckte han att det satt en ögla inskruvad i väggen strax ovanför det översta trappsteget. Han hejdades av Turkan som babblade och samtidigt med gester försökte göra klart att den där öglan betydde något för henne.
Det blev han inte klokare av. Men på hemvägen greps han av en misstanke. Tänk om öglan använts som fäste för en snubbeltråd! Då var den en del av ett mordvapen! Och den som skulle mördas var den stenrika gumman Aina! Då borde den tilltänkta mördaren sökas bland hennes arvingar.
Den stenrika gumman Ainas tillstånd försämrades. När den unge läkaren besökte henne på nytt satt Per-Olof på hennes sängkant. Han fick lämna rummet medan den unge läkaren undersökte den stenrika gumman Aina.
Undersökningen var klar. Läkaren lämnade rummet och kom fram till trappan. Då såg han att öglan, som suttit där när han kom, nu var försvunnen.
Någon hade skruvat den ur väggen. Och denne någon måste vara Per-Olof. Som alltså var en tilltänkt mördare!
Men eftersom inget mord hade begåtts gick det inte att sätta fast någon mördare.
Och om det inte gick att sätta fast någon mördare gick det inte heller att skriva någon spänningsroman om den saken.
Synd och tråkigt! För det kändes ett tag som om det skulle ha kunnat bli en riktigt bra bok. 

  

lördag 24 januari 2015

Yttrandefriheten måste försvaras!


Det händer saker i Norrköping, staden där jag lever och är verksam. Jag trodde att här skulle vara lugnt och fridsamt, när jag flyttade hit från det händelserika Stockholm. Men icke!
Jag var länge socialdemokrat. Föddes in i socialdemokratin eftersom mina föräldrar var sossar. När sen partiet drog iväg åt höger lade jag mina sympatier hos vänsterpartiet. Men jag blev aldrig medlem i något parti.  Nu är jag glad att jag inte blev partiansluten sosse. Då skulle jag här i Norrköping ha förlorat det jag som skribent sätter mest värde på – min yttrandefrihet.
Den har nyligen socialdemokraten Robert Höglund förlorat. Han skrev en insändare i Folkbladet och var kritisk mot islam – och för den blev han uppmanad att lämna S-partiet.  
Det är för ynkligt. Man snackar om yttrandefrihet, den vill ju alla garantera och försvara. Så yttrar någon nåt som man inte gillar och då ska han tystas och bestraffas.
Det här kan inte kommunalrådet Lars Stjernkvist ställa upp på. Här får säkert Robert Höglund stöd och hjälp – till försvar för yttrandefriheten och demokratin.
Själv skulle jag säkert ha blivit utesluten ur partiet flera gånger för det jag skriver om jag varit medlem där. Så om du är skribent och vill värna din yttrandefrihet – stå fri från alla organisationer som snackar om frihet men ständigt vill begränsa den!

fredag 23 januari 2015

Så här är det att bli gammal


Jag är inte poet, kan inte skriva dikter. Ibland har jag försökt. Bland mina papper hittar jag dessa rader som jag skrev för över sjuttio år sedan efter en vinterkurs på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Rubriken är Avskedsvers:

Nu när vårens första blommor
stiger upp ur markens mull
och när trädens skira grönska spricker ut
och när sommarfåglar sjunger
för en våryr kärleks skull
ska vår vinterlånga samvaro ta slut.
Och med vårregnet jag gråter,
torkar tappert bort en tår.
Hoppas, Inga, att vi åter
träffas något år…

Och det gjorde vi. Vi fick sjuttio år tillsammans, Inga och jag. Nu är hon borta sen ett år tillbaka. Ett år kan vara långt, men de räcker inte för att råda bot på ensamheten.

När man blir gammal blir man lite knäpp. Man tillåter sej att sova halva dygnet. På nätterna, i sömnen, är vi tillsammans, Inga och jag. Vi grälar och försonas. Vi säger – som jag tidigare berättat – inte att vi älskat varann i sjuttio år, utan att vi stått ut med varann så länge – och att det var detta vi kallade kärlek.
Varför skriver jag nu detta? Och till vem?
Ja, du som läser de här raderna kanske får en aning om hur det är att bli gammal. Bli lite knäpp och tillåta sej att vara det.
Det kan ju vara bra att veta, om du får hänga med några år till. Och den kunskapen är det enda jag kan bidra med nuförtiden.

torsdag 22 januari 2015

Hur gör man som författare?


I går kväll visade Sveriges främsta deckarförfattare upp sej i TV. Bra, jag tog fram block och penna och tänkte lära mej hur man skriver lönsamma deckare. Men nej, där blev bara en massa personligt trams – ingenting om jobbet.
Jag har skrivit många böcker. Alltså haft många idéer. Ja just haft - nu har jag inga. Är det kanske så att varje författare har ett idéförråd som tar slut när det är avverkat? Så känns det för mej just nu.
Så du som gillar mina böcker – gå tillbaka till Trälarna, dom tog mej tio år att skriva och tål att läsas om. Säkert kan du också hitta något som du missat bland mina nära hundra böcker.
Någon ny bok av mej blir det nog inte. I går tänkte jag börja på en ny men körde fast.
Nu står jag här och är lika hjälplös som för sjuttifem år sedan när jag satte första papperet i en lånad skrivmaskin och ville bli författare. Och frågade: Hur gör man?
Det finns en gammal författarregel: Skriv den bok du helst skulle vilja läsa! Jag letade fram ett gammalt manus som skulle ha blivit en deckare. Det inleds med att en kvinna ser sitt offer långsamt förlora sitt blod – fyra och en halv liter blod ska rinna ut genom uppskurna ådror på offrets handleder. Det skulle ta tid och bli spännande.  
Det var inte den berättelse jag helst skulle vilja läsa. Det var den berättelse jag trodde att andra skulle vilja läsa. Jag hade alltså börjat fnaska. Börjat skriva en berättelse jag trodde skulle vara lätt att sälja.
Jag höll på att bli kommersiell. Men körde fast. Om jag fortsatt på den berättelsen skulle jag ha förlorat min skrivarheder.
Att jag kunde behålla denna heder berodde på att jag inte behöver tjäna pengar. Jag är pensionär och lever på min ATP. Tolvtusen i månaden efter skatt räcker till hyra, käk och telefon.
Hedern är alltså beroende av pengar. Vilken taskig upptäckt!

onsdag 21 januari 2015

Frihet jämlikhet broderskap – nåt politiskt?


På tidskriften Författarens förstasida nr 3 1974 fanns en teckning med två personer. Den en utropade:
– FRIHET JÄMLIKHET BRODERSKAP!
Den andra svarade:
­– Det där skriver jag gärna under på, bara det inte är nåt politiskt!
Nåt politiskt skulle alltså betyda nåt skumt. Jag googlar ordet politik och får veta detta:
Politiska ideologier och deras sympatisörer har alltsedan franska revolutionen 1789 i första hand delats upp i höger-vänsterskalan. Förklaringen finns ursprungligen i placeringen i den franska nationalförsamlingen under revolutionen. De som värnade om det gamla samhället satt framifrån sett längst till höger i salen, medan de mer radikala satt till vänster. Benämningen spred sig sedan vidare. Gradvis från höger placerar sig ideologier och utgångspunkter som fascism och nationalism. Till vänster placerar sig socialdemokrati, socialism, marxism och kommunism.
Jaha. Men varför politik ska associera till något skumt framgår inte. Vi får lita till egna erfarenheter.
Vi ser allihop att våra politiker tar som sin första uppgift att säkra sina egna förmåner. God lön, säker pension, gott avgångsvederlag. Om de kommer från arbetarklassen ser de till att aldrig mer behöva dela arbetares villkor och aldrig behöva drabbas av egna beslut.
Så jag får nog hålla med. Goda ambitioner är bra – bara man inte väntar sej att de ska förverkligas av politiker.
Eller – finns det hederliga politiker i Sverige? Finns det politiker som tjänar trettitusen i månaden och även i övrigt delar arbetarnas villkor?
Peka ut dem för mej så ska jag rösta på dem!   

tisdag 20 januari 2015

Skål och god fortsättning!


Jag har skrivit hundra böcker, hur fan det nu har gått till. Jag måste ha haft lika många idéer, jag måste ha haft fantasi. Nu vaknar jag varenda morgon med ett huvud som är alldeles tomt på tankar och idéer. Då vänder jag mej till min favoritpoet Ove Klinthäll och ber honom säga det jag vill ha sagt. Och minsann, hos honom fungerar förmågan:

En obegriplig massa pengar finns i dessa dar
hos rikt och skrikigt folk som vill ha hälften kvar
och öka sin förmögenhet – men tillvaron är hård
för äldre tysta människor som har behov av vård.

En sån är jag, alltså en gamling som har behov av vård. Och vård får jag, för Norrköpings kommun tar väl hand om sina gamlingar. Skulle jag ha tråkigt kan jag låta mej uppmuntras av ovanstående poet som skaldar:

Tiden har brått.
Året har gått
fort som ett skott.
Lärde vi nåt?
Ont eller gott?
Vi vet ej ett spår
hur det blir nästa år.
Men snart är det vår.
Skål och gutår!

Det är skönt med folk som kan hålla humöret uppe. De behövs för att hindra oss andra andra att deppa hop. Men jag som är helnykterist, kan jag utropa Skål och gutår? Jajamensan! Det minner om Carl Michael Bellman och är alltså litteratur. Och som skriftställare kan jag inte ta avstånd från storheterna i mitt yrke. Skål och gutår! Så höjer jag mitt glas med sockerdricka och önskar er alla en god fortsättning på det nya året!

måndag 19 januari 2015

Några ord om ensamhet


När min hustru dog för något år sedan blev jag ensam. Vår katt hade dött dessförinnan, så inte ens den hade jag. Jag blev alldeles ensam och fick anledning att fundera över ensamhet,
Ensamhet är ett slags ickeexistens.
Låt oss fundera över det. Vi kan ta katten som exempel. Vi tänker oss att vi placerar katten alldeles ensam ute i rymden. Kan man säga något om den då? Är den stor eller liten? Om man placerar en mus bredvid den är katten stor. Om den hamnar i närheten av månen är den liten.
Om katten tycks vara ensam där ute i rymden, så existerar den bara i förhållande till oss som ser den. Om vi tänker bort oss själva existerar inte katten.
När min hustru levde existerade jag varje ögonblick i förhållande till henne. Varje morgon blev jag något. Jag blev en omtänksam make som steg upp och kokade te – eller en slöfock som låg kvar i sängen och väntade på att hon skulle gå upp och sätta på tevatten. Jag blev något i förhållande till henne.
När jag nu vaknar på morgonen är jag ingen. Ingen skulle märka om jag steg upp eller låg kvar i sängen. Jag måste uppfinna någon att förhålla mej till.
Jag sätter mej vid datorn och skriver en blogg och uppfinner dej som läsare av denna blogg. I förhållande till dej existerar jag.
Så du förstår att jag är tacksam. Du läser ju faktiskt dessa rader. Du ser till att jag existerar. Tack så hemskt mycket. Tack! Tack!

söndag 18 januari 2015

Vilken är min människosyn?


I en av mina böcker hittar jag rubriken MIN MÄNNISKOSYN. Jag berättar där att en präst ställde mej frågan: Vilken är din människosyn? Jag blev överraskad och kunde bara svara med en motfråga: – Vilka finns det att välja på?
Eftersom präster så att säga är utbildade i oredigt tänkande och jag själv var helt oförberedd blev samtalet ganska förvirrat. Frågan blev obesvarad. Nu skriver jag det här för att ta reda på vad jag egentligen tror om människan.
För mej är människan den arbetande varelsen. Vi är de enda som medvetet producerar våra livsvillkor med ständigt ökat kunnande och ständigt förbättrade redskap.
Men om människan är den arbetande varelsen bör det också betyda att den som inte arbetar förlorar i mänsklighet och perverteras. Det är den mest kontroversiella biten i min människosyn.
Den som inte arbetar perverteras.
Det kan gå hur långt som helst. En svensk skattesmitare kan tjäna miljarder på att fattiga människor sliter ihop hyror för bostäder som han menar sig äga.
Allt växer till det hejdas. Även arbetsfrias omänsklighet. Den måste därför hindras genom social kontroll. Till min människosyn hör att människan är ett flockdjur avpassat för mindre flockar där man kan hålla ordning på varann. I så stora flockar som nutidens samhällen fungerar inte våra instinkter, där måste de ersättas med förnuft.
Och förnuft har vi. De flesta människor vet vad som är tokigt och att världen håller på att gå åt helvete. Men vårt förnuft är hemlöst nu, sedan våra organisationer hamnat i händerna på pampar som också lämnat arbetslivet och verkligheten.
Vi vanliga människor borde organisera oss och genom social kontroll påtvinga landets ägande och tärande individer lite moral och ansvarskänsla. Mänsklighet kräver social kontroll.
Sådan är min människosyn.
Återstår frågan om den förpliktar till något. Jag skulle kunna skriva porr, sånt lär det vara åtgång på. Eller starta ett nytt parkeringsbolag eller konsultföretag eller nåt annat onyttigt.
Få se vad jag hittar på. Det här samhället hindrar mej inte med nån social kontroll. Det borde det göra. Enligt min människosyn.

lördag 17 januari 2015

Vi har fått en uppgift i livet!


En av vårt lands första nationalekonomer levde på 1700-talet och hette
Anders Nordencrantz.  Han blev bland annat känd för att ha sagt:
– Många fattiga är ett lands rikedom.
Det väcker tankar. De fattiga räknades alltså inte till landet. Då måste landet ha bestått av de rika. Och deras rikedom bestod då av de fattiga, som alltså gjorde de rika rika. Ni hänger väl med? Det är ju bara logiskt.
Många fattiga är ett lands rikedom.
Det låter välbekant även i dag. Antalet fattiga ökar. Alltså ökar landets rikedom. Och det måste ju stämma, eftersom de rika i dag blir allt rikare.
Den som vill öka landets rikedom bör enligt denna logik se till att antalet fattiga ökar. Och är det inte just vad våra makthavare håller på med? Jovisst! Och de tycks göra det med stöd av landets samlade ekonomiska sakkunskap.

I en krönika i Folkbladet skrev jag för länge sedan att vi vanliga människor är klokare än dom som styr oss. En genomsnittlig svensk arbetare kan räkna ut att det inte lönar sej för samhället att avskeda ett vårbiträde. Med socialbidrag och utebliven inkomstskatt går det ekonomiskt jämnt ut.
Om man dessutom räknar med att den avskedade blir ledsen och att den som skulle vårdas blir vanskött så gör samhället en avsevärd kvalitetsförlust.
Såna beräkningar är enkla för vanligt folk men svåra för makthavare som inte umgås med vanligt folk och aldrig drabbas av sina egna beslut. Vanligt folk begriper att det som sparas in på ett håll måste tas ut nån annanstans. Vanligt folks tänkande är logiskt – och därmed planekonomiskt.
Det finns ekonomer som skamlöst går de rikas ärenden. Jag minns att Bo Södersten för några år sedan delade in Sveriges befolkning i närande och tärande.
De närande var landets två miljoner privatanställda. De tärande var närmre fem miljoner, främst de offentligtanställda men också exempelvis pensionärer, arbetslösa, sjukskrivna och asylsökande. Om en lekskola eller ett servicehem privatiserades, förvandlades personalen från tärande till närande.
Jag undrar om 1700-talets Anders Nordencrantz skulle ha räknat enbart de fattiga privatanställda till landets rikedom eller om han skulle ha räknat oss andra dit också.
Vart dagens makthavare räknar oss vete fan. Men att vi ska göra de rika rikare, det vet vi. Jag antar att vi ska glädja oss åt att ändå ha fått en uppgift i livet.