fredag 31 januari 2014

Vad kan man lära av tandläkarn?


Man kan se samhället ur många synvinklar. För en tid sedan upptäckte jag att även tandläkarbesök kan vara lärorika. Jag hade just bytt tandläkare, från en privat till Folktandvården. Rent objektivt är det så att en privat verksamhet ska gå med vinst, medan offentlig verksamhet ska gagna vår välfärd utan vinstsyfte.
Hos den privata tandläkaren kunde jag iaktta att han behandlade flera patienter samtidigt. Han irrade mellan behandlingsrummen. Jag fick en bedövningsspruta och medan den verkade försvann han till nästa rum och gjorde nånting med den patienten för att sedan borra nästa patient i ett tredje rum. Sen var han tillbaka och borrade i mina bedövade tänder. Han gjorde inget dåligt jobb. Han var skicklig. Och dyr. Och hann med tre höga arvoden på den knappa timme jag var där.
Hos Folktandvården var det annorlunda. Där var jag enda patienten på den tid som var mej tilldelad. Tandläkaren tog sig tid. Hon satt bredvid mej medan bedövningen verkade och talade lugnande. (Jag har tandläkarskräck ända från folkskolan, där ingen bedövning förekom!) Jag är ingen hjälte och fruktar allt som gör ont. Nu blev det här en trevlig samvaro utan rädsla och även utan smärtor.
Hos tandläkarna har jag upplevt skillnaden mellan marknaden och välfärden. Allt som privatiseras hamnar under marknadens villkor som är vinstmaximering. Privatisering är stöld från det allmänna.
Det som har privatiserats bör återföras till det allmänna. Tandvården bör hänföras till allmän sjukvård och hänvisas till sjukhus och vårdcentraler.
Finns det något parti som har det på programmet? Vad säger Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt? Är det nån av er jag ska rösta på om jag är intresserad av tandvård?         
  



torsdag 30 januari 2014

En bok vi inte får glömma


En bok som ärkehögern i Timbro kallar dum, omogen och kränkande måste man naturligtvis läsa. En sån är Stefan Kochs "Höger om!" som Ordfront gav ut 1999. Det är några år sedan, men en så viktig bok får inte åldras och glömmas.
Stefan Koch gav mej en kick när han skrev att de 150 miljarder som arbetslösheten kostade 1998 skulle ha räckt till att anställa allihop i den offentliga sektorn. Arbetslöshet är något onödigt!
Han förklarar också hur Sverige kunde genomgå en så omfattande högervridning, som varit fallet under de gångna decennierna.
Stefan Koch har en hel del att lära våra politiker som ofta ökar arbetslösheten när de får för sej att de måste "spara" genom att dra in på personal.  Det allmänna bästa borde i stället kräva av dem att slösa genom att anställa så många som möjligt i offentlig sektor.
En offentlig verksamhet kan aldrig gå med förlust, det kan bara en privat verksamhet göra. Det tål att tänka på. Det är så viktigt att det måste upprepas: En offentlig verksamhet kan aldrig gå med förlust, det kan bara en privat verksamhet göra.
Läs boken "Höger om"! Kräv att den finns tillgänglig på biblis!
En recensent gav en bra beskrivning av den i Gefle Dagblad: Kochs lättlästa och rappt skrivna bok är en rysare. För den som brukar läsa samhällskritiska deckare av Mankell och andra borde den kunna tjäna som ett fullgott alternativ.





onsdag 29 januari 2014

Den hederlige läraren Anders


Häromdan nämnde jag att jag läst min bok Äventyraren och blivit förvånad över att jag en gång skrivit så bra. I den boken finns en hederlig lärare som jag nu vill påminna om. Han säger till sina elever att de kommer att leva i tre olika världar med tre olika normsystem.
Den första är arbetslivet, där varor och tjänster produceras. Där måste ni vara hederliga mot varann, säger han. Om ni säger att strömmen är avstängd så måste den vara avstängd, annars dör kompisen.
Den andra världen är köplivet, där varor och tjänster byter ägare. Där ska ni lura andra och vara beredda på att själva bli lurade av lögnaktig reklam.
Och så kommer i att leva i en tredje värld, där varor och tjänster konsumeras – i familjen. Den var förr en producerande enhet, när man jobbade tillsammans på den gemensamma åkern. Nu är familjen en konsumerande enhet. Det är splittrande. Ska mamma betala hyran eller ska barnet få nya jeans?
Läraren Anders säger: – Eftersom ni är arbetarbarn är det troligt att ni blir arbetare. Ni kommer att bli hederliga och vänja er vid ett enkelt språk och klara besked.
Men ibland kommer ni att möta människor med ett liberalt själsliv, människor som kan säga sånt som att strömmen kanske å ena sidan är avstängd men kanske å andra sidan är påkopplad och man kan inte veta nåt med bestämdhet för allt beror på hur man ser det. Dom kommer ni aldrig att förstå. Men det gör ingenting bara inte låter er luras av dem.
Detta sa den hederlige läraren Anders till sina elever. Då tyckte hans kolleger att han var vänstervriden och ville ha bort honom. Men jag tycker han var så klok att jag ville påminna om honom.    

tisdag 28 januari 2014

Nu drömmer vi. Godnatt! Sov gott!


I morse vaknade jag efter en dröm. Jag hade drömt att jag ropat: Nu jävlar, kamrater, ska vi införa socialismen! Men inte på Löfvens sätt genom att muta kapitalisterna, utan genom att införa full sysselsättning och själva ta över produktion och fördelning!
I drömmen hade jag varit klar och entydig. Reinfeldt snackar om att skapa jobb. Men han representerar kapitalisterna, som vill producera så mycket som möjligt med så få anställda som möjligt. Vi ska göra det i den offentliga sektorn med så många anställda som möjligt – alla!
Vi ska bygga billiga bostäder och konkurrera ut de privata fastighetsägarna! Vi ska inte betala hyra för skollokaler utan låta pengarna gå till undervisning och hyggliga lärarlöner. Vi ska konkurrera ut allt privat i vård, skola och omsorg. Och allt privat över huvud taget. Vi ska…
Tänk vad man kan hitta på i drömmen! Man lever i två världar. På nätterna är allt möjligt. På dagarna är ingenting möjligt. Beklagligt! Men jag har vaknat tidigt i dag. Det är fortfarande mörkt i det omöjligas värld utanför fönstret. Jag tror jag ska somna om. Gör det du också! Godnatt! Sov gott!





måndag 27 januari 2014

Jag skrev bra en gång i tiden!


När man som författare blir äldre och minnet sviker kan det vara kul att läsa om egna böcker. Den här helgen har jag läst min bok Äventyraren, utgiven av Gidlunds 1982, och blivit förvånad. Har jag varit så fantasifull och skrivit så bra!
Boken handlar om 14-årige Svempa som sitter i klassrummet tillsammans med klasskamraterna som på en dubbeltimme ska skriva uppsats på ämnet "Ett äventyr". Det var ju skolans metod att döda varje författarämne på min tid. Även som proffs måste man ju ha minst en månad på sej för att låta en idé mogna, skaffa material och göra en plot innan man kan börja skriva.
Svempa kommer aldrig igång, men jag tar tillfället att skriva de äventyr som han skulle ha kunnat berätta ifall skolan gett honom möjlighet. Han reser till andra länder, prövar yrken, och får tillåmed ett långt samtal med Döden som är ett skelett i svart kappa och bredbrättad hatt. Kompisarna gör sånger som arbetarbarn alltid gjort i gängen på gatan:

I djupaste skuggan under en lönn
har jag pissat min älskades namn i snön
Men våren kom och drivan smalt
och bort rann hennes namn och allt

En av ungarnas sånger var en sån som väcker tankar:

Jungfru Maria var helig och kåt
och låg med alla var hon kom åt
Hon födde en gosse i Juda land
och skyllde allt på den helge and…

Här kommer man in på ett område som alltid förvånat mej. Religiösa människor kräver respekt för sin tro och känner sej kränkta om man kallar den vidskepelse. Eller om man hånar den som i versen här ovan. Jag skulle kunna känna mej kränkt om de troende ifrågasätter mitt förnuft när jag kallar religion förvetenskapligt tänkande som vi borde ha vuxit ifrån.
Men jag känner mej inte kränkt. Jag vet ju att de flesta troende inte tar kristendomen riktigt på allvar. Många av mina kolleger kommer från religiösa hem och hycklar tro bara för att – som Lapp-Lisa sjunger – "gamla mor då känner sig så nöjd och glad".
Var var jag nu? Jo, jag har glömt vad jag själv skrivit och kan bli överraskad när jag läser egna böcker. Jag har två meter egna böcker på en hylla. Vissa är usla, dom vägrar jag att öppna. Men några är bra. Som nu Äventyraren från 1982. Den tror jag att jag ska försöka få utgiven på nytt.
    



söndag 26 januari 2014

När man är bjuden ska man vara hungrig


I dag är jag bortbjuden på middag hos goda vänner. Jag käkar ingen frukost, för när man är bortbjuden ska man vara hungrig. För att ändå tänka på mat lånar jag en Mat-sonett av poeten Ove Klinthäll. Så får vi öva oss i att se vad en sonett är:


Det smakar med potatismos och fläsk!
Visst är det gott med stekta kantareller!
En smarrig bakelse är fint, med läsk,
men korv med bröd är inte dumt det heller.

Vem tycker inte om champagne, som smäller?
Men inte hemgjord sprit som smakar mäsk!
I Göteborg vill mänskorna ha fesk,
på Öland är det kroppkakor som gäller.

Har du nån enda gång – det har då inte jag –
gått utan mat en enda osjuk dag?
Men inte då, det vore alltför drastiskt.

Vi äter riktigt, näringsrikt och gott,
men, undrar jag, hur många har förstått
att det egentligen är helt fantastiskt?


Nu har vi fått ännu en sonett till vår lilla skrivskola. Medan jag skrev ner den blev jag faktiskt lite hungrig. Den hungern ska jag spara till eftermiddagen – och käka gott på bjudningen. Heder åt folk som bjuder en ensam gamling på käk och samvaro!   

lördag 25 januari 2014

Möt missnöjd sosseungdom!


En nyttig bok som vi bör aktualisera är Snart går vi utan er (Leopard förlag 2009). Troligen slutsåld men bör kunna sökas på bibliotek eller antikvariat.
Ett antal yngre socialdemokrater går samma för att kritisera partiet. De hänvisar till Ernst Wigforss och rörelsens tidiga ambitioner.
Wigforss ville ha bort rätten att ärva. Klassamhället har sin rot i den ärvda rikedomen. Fram för kapital- och arvsbeskattning! Wigforss såg välfärdsstaten som "en anhalt till socialismen".
Socialdemokratin har urartat, sägs det i boken. Avregleringar, privatiseringar och försämrad progressivitet i skatteskalan. En envis skepsis mot vänsterpartiet kritiseras liksom den ideologiska rörelsen mot mitten.
Socialdemokratins medlemmar är döende. På riktigt. De allra flesta är gamlingar, säger en av skribenterna.
Se till att det byggs en miljon nya lägenheter till år 2020. Ta tillbaka demokratin inom elmarknaden, skolan och vården. Återskapa en stark arbetarrörelse.
Daniel Suhonens bidrag är bokens viktigaste och mest välskrivna. Han säger: Om socialdemokratin kommit med en gåva till mänskligheten är det den starka välfärdsstaten, den stora offentliga sektorn. Sen tar han i ordentligt:
Den offentliga sektorn måste få växa. Vi måste göra offentliga sektorn till den bästa arbetsgivaren. Vår rörelse hör ihop med den offentliga sektorn. Den är socialdemokratin förkroppsligad. Den offentliga sektorn är en väg till socialismen. Den offentliga sektorn är socialism!
Eller skulle kunna bli, säger väl vi som fortfarande har tvivlet kvar.








fredag 24 januari 2014

Sossarna gav mej ett långt liv



Det här har jag visst skrivit förut, men allt som kan misstänkliggöra regeringen Reinfeldt tål att upprepas hur många gånger som helst.
Kring förra millennieskiftet blev svenska män i snitt 53 år gamla. Nu blir vi 80 och kvinnorna 84. Hälften av våra barn kommer att bli över 100 år gamla. De som föds här nu kommer att bli 104 år.
Frågan är hur vi i vårt gråtrista land har frambringat en sådan seghet och hälsa hos befolkningen.
Anledningen är det svenska välfärdsbygget.
Om man får tro Henrik Ennart som skrivit boken Åldrandets gåta (Ordfront) så var det den svenska arbetarklassen som under den socialdemokratiska eran skapade en miljö för långt liv och god hälsa.
Om de som nu regerar fått makten under förra seklet skulle jag och mina jämnåriga inte ha uppnått våra 89 år utan varit döda för flera år sen.
Det tål att begrunda.  







torsdag 23 januari 2014

Det ska kosta att avskeda folk!






Nu ska Whirlpool lägga ner i Norrköping. Fabrikationen av mikrovågsugnar flyttas till Italien. 323 anställda blir avskedade. Kommualrådet Lars Stjernkvist tycker det är ett hårt slag för de familjer som berörs. Som politiker borde han inte beklaga utan agera.
I Sverige är det gratis att avskeda folk. I andra länder kostar det. I Spanien får man 3,2 månadslöner om man varit anställd i fem år och 12 månadslöner om man varit anställd i minst tjugo år. I Italien en månadslön per anställningsår. I Frankrike en femtedels månadslön per anställningsår. I Storbritannien nittiosextusen kronor för den som jobbat minst två år. I Österrike 14 månadslöner för den som varit anställd mindre än tjugofem år och ytterligare 14 månadslöner för den som varit anställd längre. (Uppgifterna finns på Wikipedia.) 
 Det är lagstadgade avgångsvederlag. Om varje avskedad person i Sverige fick låt oss säga en miljon för att klara sej ett år och söka nytt jobb skulle det kosta Whirlpool 323 miljoner – en struntsumma för ett storföretag – men det skulle tvinga ägarna att stanna upp ett ögonblick och tänka efter om det lönade sej att sparka 323 anställda.
Av kapitalister kan man inte vänta sej mänskliga hänsyn. De tänker bara i pengar. Som politiker bör man behandla dem därefter, tvinga dem att tänka den enda tanke de klarar: Lönar det här sej?
Som politiker bör man lära av andra länder och se till att det inte längre är gratis att beröva folk deras livsmöjligheter. Det ska kosta att avskeda folk! Så därför, Lars Stjernkvist – sluta beklaga de drabbade! Se till att vi får en lagstiftning som gynnar dom i stället!     

onsdag 22 januari 2014

De som inte är dumma i huvet




En gång kring 1970 besökte jag en sjundeklass i Alströmka skolan på Östermalm i Stockholm för att prata om mina böcker. Jag kände att mitt rykte gått före mej. Jag var vänster. Mitt i klassrummet satt fem ynglingar och stirrade fientligt på mej. En av dom sa:
– Du vill att alla ska ha lika betalt va?
– Javisst, sa jag.
– Nä, för dom som har stort ansvar ska ha mera!
– Jaså, sa jag. Du menar kanske en bussförare som har ansvar för femtio människoliv?
­– Nä, jag menar företagsledare.
– Dom brukar väl tjäna bra, sa jag. Men jag tycker nog att dom som har farliga och skitiga jobb ska tjäna mer. Gruvarbetare till exempel.
Då fnös alla fem killarna. En av dom sa:
– Ä, gruvarbetare! Dom är ju gruvarbetare för att dom är dumma i huvet!
Vid väggen stod lärarna och såg generade ut. Det var väl inte meningen att resultatet av deras undervisning skulle synas så tydligt.

Dom där grabbarna bör vara i pensionsårsåldern nu. Vad har de uträttat under sitt verksamma liv? När jag ser mej omkring i vårt samhälle tycker jag mej se deras offer. Det är de misskötta gamla och sjuka. Det är barnen i förfallna skolor, det är de arbetslösa – alla som är "dumma i huvet" och inte blivit medlemmar i Svenskt Näringsliv.




tisdag 21 januari 2014

Bäste Stefan Löfven!


Som gammal gråsosse tar jag mej friheten att skriva några rader till dej. Det ska bli helt kort. Jag förstår att du har mycket ett göra som partiledare och vill inte uppta din tid i onödan. Bara nån minut.
I teves Agenda sa du en gång att du kan tänka dej att införa privata arbetsförmedlingar eftersom den nuvarande Arbetsförmedlingen inte funkar. Den använder inte sina resurser utan skickar tillbaka miljardbelopp till staten i stället för att förmedla jobb för pengarna.
Nu är det så här, förstår du, att det måste finnas jobb att förmedla om man ska kunna förmedla jobb. Låter det konstigt? Tänk dej då att du jobbar på dagis med en massa barn och att dessa barn vill ha, låt oss säga, varsin karamell. Om du har karameller kan du då dela ut dem till barnen. Om du inte har några karameller så kan du inte ge barnen några karameller.
Likadant är det med jobb. För att jobb ska kunna förmedlas måste det finnas jobb. Finns det inga kan inga förmedlas, vare sej av den nuvarande Arbetsförmedlingen eller av en privat arbetsförmedling. Det kanske låter invecklat, men så är det.
Om du nu skulle komma till makten, vilket du faktiskt kan göra i höst, så är en av dina uppgifter att se till att staten skapar arbetstillfällen när det privata näringslivet inte vill. Jag förstår att det låter knivigt om man inte är van vid såna här logiska spetsfundigheter. Men du har några månader på dej att fundera på saken. Tänk på barnen som inte kan få några karameller som du inte har. Och tänk på jobbarna som inte kan få några jobb som inte finns.
Se till att skapa jobb, inte flera jobbförmedlingar! Anställ folk i den offentliga sektorn! Alla arbetslösa! Ett välment råd med varma hälsningar från din vän SVEN.  





måndag 20 januari 2014

Råd till mäktiga politiker


En av mina sossevänner har märkt att jag misstror även s-politiker. Hon tyckte det var min skyldighet att precisera min kritik. Så jag gav henne mina sju regler för politiker:

1) Låtsas inte att du begriper allting. Medge hellre din begränsning, den är ändå alltid större än du tror.
2) Använd aldrig ord som "bedömning" och "konstatera", ord som inte ingår i vanligt folks språk och stämplar dej som utanförstående.
3) Du är van att ta hänsyn till vad dina polare bland makthavare och höginkomsttagare ska tänka om det du gör. Försök i stället föreställa dej vad vi andra kan tycka.
4) Tala inte om eftersatta grupper. Alla vet ändå att du aldrig kommer i kontakt med sådana.
5) Påstå inte att du vill rädda jobben eller trygga välfärden. Gör det i stället, så vinner du i trovärdighet.
6) Säg aldrig att du gör skäl för din lön för att du måste ställa upp dygnet runt. Det måste varenda småbarnsmamma göra mot betydligt lägre ersättning.
7) Till sist det enklaste och mest självklara: Försämra aldrig för någon som tjänar mindre än du själv!

Nu väntar jag bara på vad hon ska säga om mina sju förslag. Dumheter! kommer hon förmodligen att säga. Med all rätt. Det finns ju viktigare saker man borde påminna en högavlönad och mäktig s-politiker om. Socialismen till exempel. Men det vore kanske att gå för långt.
  













söndag 19 januari 2014

Politisk lektion till barnbarnsbarn


Som äldst och klokast i släkten känner man att man har ansvar för ungarnas politiska fostran. De måste ju kunna skilja på olika system här i världen, och för att vara riktigt pedagogisk väljer jag enkla liknelser:

Socialism – du har två kor och ger en till en granne.

Kommunism – du har två kor, regeringen tar båda och ger dej mjölk.

Fascism – du har två kor, regeringen tar båda och säljer din mjölk.

Nazism – du har två kor, regeringe tar båda och skjuter dej.

Kapitalism – du har två kor, du säljer den ena och köper en tjur.

Byråkrati – du har två kor, regeringen tar båda, skjuter den ena, mjölkar den andra och häller bort mjölken.

Sverige i dag – du har två kor, regeringen tar båda, mjölkar dom, säljer mjölken tillbaka till dej, behåller en del av pengarna och ger resten till de redan rika.


Om du tycker att du sett den här lektionen förut så har du nog rätt. Det är en tidigare blogg som jag grävt fram ur gömmorna. Men du vet – det föds ju nya barnbarn hela tiden och deras politiska fostra har man ju också ansvar för.






lördag 18 januari 2014

Aldrig smiddes järnet som ännu glöder vitt


I juni förra året skrev jag om vänsterns store poet Dan Berglund. Nu ligger jag och lyssna på honom igen:

I dessa skymningstider är tacksamheten sval,
på tok för bra har Knegarsvensson fått-et.
I dessa skymningstider finns gott om ideal,
det är bara vi som aldrig håller måttet.

Vi drömde oss en framtid så jämlik och så skön.
Vi drömde men försov oss och fick avdrag på vår lön.
I dessa skymningstider ser vi vår final
och slickar upp det skämda valfläskflottet.

Det har ofta slagit mej att vänsterns poesi inte behöver vara kampsånger med höjda nävar och krossa kapitalismen. Det kan vara en sångbar vardagsrealism:

Så går vi mot finalen med varsitt kontokort.
Så går vi mot den allra sista striden
och knäpper på kanalen att se vad andra gjort
långt bortom våra egna vinteriden.

Men det kan också vara klarspråk på samma läckra melodi, sånt som Dan Berglund var specialist på.

För alla dessa svaga är ljuset svagt att se,
är svagt för den som arbetslös ska traska.
Nu börjar guldet flaga kring namnet SAP
och facklorna har brunnit ner till aska.

Jag säger att Dan Berglund var specialist på fin musik och poetiskt klarspråk. Nu skriver han inte längre sånger åt Kommunistiska partiet, nu är han en opolitisk poet. Men det som kommer att överleva honom är hans läckra musik och politiska sångtexter.
 
För aldrig smiddes järnet som ännu glöder vitt
i Internationalen och i hjärtat ditt och mitt.
Må vi en gång få drömma i sång och poesi
och arbeta i glädje och förening.







Uppdrag åt grävande journalist


Jag är uppvuxen i ett såkallat barnrikehus på Söder i Stockholm. Det hette Govenii
Minne. Där berättades om Wilhelm Govenius, en man som var född 1825. Tidningen Fäderneslandet beskrev honom som "en grosshandlare och procentare som på sin ålders höst ville ställa sig väl med sin gud och därför blev donator".
Han hade anledning att känna sig osäker. Arbetarrörelsen började ta fast form. Kringresande agitatorer talade om att man borde hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar. Wilhelm Govenius fick mardrömmar. Han fick magsår. Inte av samvetskval för de arbetare han plågat utan av oro för vad som skulle kunna hända honom själv.
Och så kom sekelskiftet.
Patron Govenius kände att hans liv led mot sitt slut. Han kunde se de himmelska makterna sända blixtar över Stockholms kyrktorn och stadens arbetare strömma ut på gatorna för att skära ut tarmar och hänga upp överhet.
Han kallade till sig sin advokat för att skriva sitt testamente.
Hans tillgångar uppgick till dryga 900 000 kronor. Av dessa avsatte han hundratusen till hustruns försörjning. Resten skulle gå till en stiftelse för uppförande av billiga bostäder åt obemedlade personer ur arbetarklassen.
Hustrun skällde och ansåg att han blivit tokig. När hon inte lyckades gnata honom tillrätta blev hon så upprörd att hon dog. Brukspatron själv levde tre år in på det nya seklet. Han låg hela tiden och dillade om sina barn.
– Patron har inga barn, sa advokaten.
Nej, inte med frun. Han talade om dom han hade med skarnen på bruket, med arbetardöttrar som han och förvaltarn roat sig med.
Det där angick ju inte advokaten. Testamentet var skrivet. Allt patron lämnade efter sig skulle gå till stiftelsen Wilhelm Govenii Minne.
Han dog 1903. Stiftelsen började med att bygga präktiga hus med smålägenheter invid Maria skola. Det var där mina farföräldrar födde upp tio ungar i ett rum och kök. Stiftelsen leddes av Sven Hedins syster Alma Hedin. Min farmor neg för henne när de pratade i telefon.
1932 byggde stiftelsen två gråa längor högst uppe på Skinnarviksberget med utsikt över Riddarfjärden. Dit flyttade vi den hösten. Vi betalade 75 kronor i månadshyra.
Nu måste dessa lägenheter vara värda miljoner.
Här finns alltså en uppgift för en grävande journalist. Ta reda på vad som händer med en ideell stiftelse som skapats för att gynna fattiga arbetare, när den plötsligt förvaltar bostäder som är värda miljoner? Finns de ädla motiven kvar?
De hus det gäller är Lundagatan 46–52 på Söder i Stockholm. Vad bor det för folk där nu? Vad har de betalat för sina lägenheter? Och till vem eller vilka?
Rapportera gärna till mej. Det här är sånt som visar vilka förändringar fosterlandet genomgått under den långa tid det förunnats mej att leva.



fredag 17 januari 2014

Visst kan en ateist gilla Stilla natt?


Man skulle väl inte tro att en gammal ateist skulle lyssna på religiös musik. Men visst. Jag har ett band med mycket från Barnatro till Helga natt och det tröttnar jag inte att ligga och lyssna på.
Där finns pekoral som Låt mej få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord. Man kan inte skriva på någons hjärta för då dör den påskrivna. Där finns Lina Sandell, hon som man brukar förknippa med Trygga räkan och Blott en dag men hon massproducerade låtar och känns inte trovärdig.
Nej, det som skapats med äkta tro och skaparglädje känns alltid bra, religiöst eller inte. Franz Grubers Stilla natt och Ejnar Westlings Barnatro är låtar som känns riktiga. I Cittronilerna gillade vi att sjunga Pärleporten som har en jazzig rytm även om texten är lite konstig med blodet som frälser.
O helga natt med Jussi Björling tål att höras. Liksom Victor Rydbergs Gläns över sjö och strand där Alice Tegnér visade sitt musikaliska mästerskap genom att ge den en melodi i Ass-dur (som senare ändrades till G-dur för att underlätta för oss andra).
Sen har vi då O store Gud, en svensk folkmelodi med text av Carl Boberg, den låt som spridits över världen till de minsta likaväl som till de största språkområdena. En svensk exportvara, tillåmed större än Abba, har det sagts.
Kristendom är vidskepelse, men där den tagits på allvar har den inspirerat till stor konst och vidunderlig musik.
Det finns två sätt att skapa, det falska spekulativa för att tjäna pengar och det äkta, konstnärliga, där det skapade tränger sej fram i glädje för att det måste. Om det då blir religiöst blir det njutbart även för den mest övertygade ateist.
     

torsdag 16 januari 2014

Vågar man hoppas på diggilo-diggilej?


Den här sonetten har Ove Klinthäll skrivit i jag-form. Men varken han eller jag har nog möjlighet att hävda oss i sångtävlingar, så därför har jag ändrat den till tredje person. Inte "jag" utan "han" alltså:


Han ville sjunga opera på scenen,
men rösten var för klen för sådan sång.
Och inte var han kraftfull, bred och lång,
dessvärre också lite krum i benen.

Nej, tydligt nog, han sakna rätta genen.
Han prövade på operan en gång.
Han lät väl som man klämt´en med en tång,
men ingen ville kasta första stenen.

Men tänka sej sån tur, för plötsligt hände
det något som hans smala lycka vände,
ty världen visade sej mer än galen.

För usel text och överenkla toner
och gapskrik blev han hyllad av miljoner,
för han kom med i Schlagerfestivalen!


Eurovision Sång Contest är världens största underhållningsprogram. I år är Danmark värdland och vilket land som blir vinnare får vi veta nån gång maj. Som vanligt blir det väl en massa fabrikstillverkade låtar som deltar. Om vi får en enda "La det swinge" eller "Waterloo" får vi vara glada. Jag tror det inte men hoppas!    

onsdag 15 januari 2014

Om du vill lära dej skriva sonetter


Jag ligger krasslig med smärtor i ryggen. Då kan man inte sitta vid datorn och skriva böcker. Men man kan ta block och penna och försöka peta ner en dikt. En sonett kanske? Jag kollar poeten Ove Klinthäll för att se hur det kunde gå till:


Ifall du önskar snickra till sonetter
så måste du ha hjärnan väl i trim,
och man får samla hop en massa rim,
för kvadrenaren kräver två buketter.

Sen får du jobba på så du blir svetter,
för rimmen kommer ej i stora stim.
Det är som om dom klistras fast med lim,
och du får bruka nödrim så det skvätter.

Nu lättar det – i diktens två terziner,
där kan du vandra fram på mjuka tassar
och sätta rimmen lite som det passar.

Men inte blir den här sonetten finer!
Du var för slarvig ifrån första början.
Se själv, det är ju rena rama smörjan!


Det där ser ut om jag hade skrivit det. Men det är Klinthäll. Förmodligen vill han jävlas med mej genom att skriva som han tror att jag skulle göra. Men där har han fel. På anteckningsblocket där i sängen har jag inte fått ihop mer än mitt vanliga rim: Det är skönare att kramas / utan pyjamas. Mer poet än så blir jag nog aldrig.



tisdag 14 januari 2014

Den här ska du prenumerera på!


Så har vi då fått en ny rikstäckande morgontidning i Sverige, något som inte hänt på de senaste trettio åren. Den nya tidningen heter Dagens ETC. Ansvarige utgivaren Johan Ehrenberg säger: Vi är en röd tidning för en grönare värld.
Första numret är innehållsrikt. Ledarskribenten Andreas Gustavsson skriver att det tar längre tid att bygga ett land än att förstöra det och konstaterar att runt 75 procent av oss gärna betalar mer skatt om den går till vård av sjuka och äldre.
Miljöpartiets Åsa Romson skriver att Sverige i dag är världens största vapenexportör per capita och att vi exporterar mer vapen än någonsin till diktaturer. Vi satsar på JAS. Om vi skulle satsa lika mycket som Tyskland på solenergi, som Danmark på vindenergi eller som Norge på elbilar skulle det skapa lika många jobb och gynna det moderna samhället.
Ett antal kändisar välkomnar Dagens ETC. Maria-Pia Boëthius skriver: "Fullt av jävlar anamma! Mängder av människor vill ha en morgontidning men är trötta på DN och SvD. De längtar efter en annan syn på världen än de borgerliga konglomeratens".
Dagens ETC har lyckats få en intervju med Svenska Motståndsrörelsen, den mest våldsamma av landets naziströrelser som i regel inte ger intervjuer. Rörelsen består bara av något hundratal personer spridda över landet. De intervjuade säger: "alla ska veta att vi är redo att bruka våld. Vi utkämpar ett krig."
Så intervjuas sossen Stefan Lövfen som har målet "att fortsatt vara största parti och bilda regering". Några uttalanden av honom lyfts fram. I november lär han ha sagt "att det är tänkbart att samarbeta med egentligen alla partier utom Sverigedemokraterna". Och i november i TV:s Agenda: "Jag tror ingen kan säga vad som är höger och vänster". Men han ogillar att Moderaterna kallar sej ett arbetarparti. "Jag blir lika full i skratt varje gång".
Vi får veta att Stefan Löfven tjänar 116.000 kronor i månaden. Ett invandrarpar gillar honom och säger: "Han tänker inte på sig själv, han tänker på andra, särskilt de om har det sämre".
Vindkraften i Skottland är nu större än vattenkraften. Londons taxibilar ska vara eldrivna år 2015. Vi får fina svenska filmer i vår. En svensk tittar i genomsnitt på TV 159 minuter varje dag. Mest sedda programmet 2013 var Melodifestivalens svensk final med över fyra miljoner tittare.
Ja, det är mycket man får veta i den nya dagstidningens första nummer, både viktigt och oviktigt. En röd tidning för en grönare värld. Eller som Jan Guillou säger: "Varje ny vänsterröst i den starkt borgerligt dominerade medievärlden är mycket viktig och välkommen".
Det är bara att hålla med. Prenumerera du också!



måndag 13 januari 2014

Jag kunde ju också ha blivit en apa


I går försökte jag sätta mej in i hur det skulle vara att bli präst eller politiker. Nu blev jag ju först arbetare, typograf, ett yrke som nu är försvunnet, och sen författare. Man väljer inte själv. Slumpen styr. Man blir. Om slumpen velat annorlunda kunde jag ha blivit en apa.
För att få en aning om vad det skulle ha betytt läser jag en bok av Nils Uddenberg, Gränsvarelser, som Natur & Kultur gav ut för några år sen.
Vad är egentligen skillnaden mellan människa och djur? Från min barndom minns jag Tarzan som var uppfostrad av apor (men ändå bar höftskynke åtminstone på film!) 1917 skrev Kafka en novell om en chimpans som bestämde sej för att bli människa. 1933 kom första filmen om King Kong.
Människan och apan tycks inte vara alltför olika. Linné skrev att "intet kännemärke är funnet på människan som ej på någon apa är att igenfinna".
Kan jag vara klipskare än Linné? Det känns faktiskt så när jag pekar på något som han inte nämner, nämligen den muskel i handen som gör att vi kan sätta tummen mot de andra fingertopparna – förutsättningen för hela vår tekniska utveckling!
Den andra skillnaden mellan djur och människa är språket. Djur, säger Uddenberg, kan ge ifrån sej känslomässiga utrop för skräck eller välbefinnande. Men endast människan kan tala.
I det sociala livet har människor och apor likheter. Våra liv kretsar kring släktskap, vänskap, status och sex. Apor har ingen kultur som lägger band på deras naturliga driftsliv. Apornas sexliv är en uppskattad attraktion i varje zoo.
Det kunde vara kul att vara apa. Men två saker skulle jag sakna – förmågan att skriva och läsa. Människan har skrivit i minst fem tusen år. De som då levde kan alltså berätta om sin tid för oss. Och vi kan berätta saker för varandra och även för våra efterkommande flera tusen år framåt.
Och så kan man få betalt för att skriva. För min del är betalningen usel, men jag överlever på den. Och får tillfälle att skriv såna här bloggar och hålla kontakt med rätt många människor.
Om slumpen velat skulle jag ha blivit en apa. Nu är jag glad att slumpen inte ville så. Men det retar mej att det inte är mitt eget val!



                                                                                  





söndag 12 januari 2014

Jag kunde väl ha blivit präst!


Jag läser i LO:s tidning Arbetet att en präst i Svenska kyrkan tjänar 32.000 kronor i månaden. Och de bäst betalda inom kyrkan kan ha upp till 70.000 kronor i månaden.
Så varför blev jag inte präst? Jag är ju rätt verbal och inskolad i kristendomen i den gamla folkskolan. Fast jag aldrig trott på Gud. Och det gör ju inte de flesta präster heller, några dumskallar är de ju inte, de utövar bara sitt yrke. Prata strunt kan jag lika bra som nån annan, och lura mina medmänniskor skulle jag väl kunna förmå mej till för en bra lön.
Jag kunde ha blivit politiker. Såna som Carl Bildt tjänar miljoner. Men politiken är jag för hederlig för. Lura folk med lite andlighet är ju inte lika bedrägligt som att föröka få dom att tro att Moderaterna är ett arbetarparti.
Nu finns det ju ett annat slags politiker. Kommunistiska partiet (r:arna) har just haft kongress och fått en ny partiledare. Han heter Robert Mathiasson. Om honom vet vi inte mycket, men förhoppningsvis är han inte lika blek som sin föregångare.
I Proletären 10 januari säger han: "Alla i partistyrelsen sitter på samma mandat och partiordföranden har inte mer makt än någon annan i styrelsen. Det gör det möjligt för styrelsen att när som helst avsätta ordföranden. Dessutom handlar det om att leva som vi lär. De partianställda ska inte tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön och alla har samma lön, oavsett position."
Inte illa! KP är ett litet parti som inte har mycket inflytande i den svenska politiken. Men som föredöme är det stort!
Föreställ er att de miljonärer som är våra vanliga partiledare i och utanför regeringen skulle få klara sej på en vanlig arbetarlön! Vad skulle ske? Jo, de skulle lämna sina jobb eftersom de förlorat den främsta anledningen att syssla med det.
KP är ett litet parti men faktiskt ett stort föredöme.






lördag 11 januari 2014

Sådan är kapitalismen!



När jag är krasslig och inte orkar skriva nånting själv, stjäl jag en dikt av min favoritpoet Ove Klinthäll. Den här handlar om bankerna, samhällets stortjyvar:

Banker tjänar nåt gräsligt med stålar.
Dock hojtar ägarna: "Vi kräver mera!"
Detta betyder att bankerna snålar:
"Stryp personalerna! Avskeda flera!"
Dom som blir kvar, dom bränns ut – det är vådan.
Servicen ökar? Inte precis men
aktieutdelningen ökar, ty sådan
är den förtjusande kapitalismen!

Det här vet ju både du och jag. Men det kan ju hända att någon mer okunnig medborgare råkar läsa den här sidan och får sej en tankeställare. Hoppas kan man ju alltid!

fredag 10 januari 2014

Vem kan man lita på?


I Flamman 9 januari läser jag en insändare av två uppsalabor som  skriver så här:

"När Ingvar Carlsson och Mona Sahlin förlorade valet 1991 gick de ut med en stort upplagd debattartikel om att socialdemokraterna måste ändra sin politik, eftersom folket inte röstade på dem. (…) Frågan är då vad man ska med ett socialdemokratiskt parti till om det driver samma politik som de borgerliga partierna. (…) Politik är att tycka något som någon annan tycker är fel och att ha goda argument, så att man kan övertyga andra om att man själv har rätt. Vi hoppas att Vänsterpartiet fortsätter stå fast vid sin ideologi och därmed också vid sitt existensberättigande."

Javisst, men vad är då Vänsterpartiets ideologi? I går kunde man i TV höra en norrländsk vänsterpartist säga att man absolut är emot privata vinster i välfärden. Samtidigt kunde man se Jonas Sjöstedt och höra honom säga att man visst kan godta privata aktörer i välfärden med en viss kontroll.
Så vad ska man tro? Har Vänsterpartiet en ideologi och därmed ett existensberättigande?
Vem i hela världen kan man lita på? 






torsdag 9 januari 2014

Träldom avskaffas inte, den skiftar form



Här kommer den tredje av de äldre texter jag vill påminna om. Den 4 mars 2012 skrev jag såhär:
                                                                                                                                   
Nu har man blivit så gammal så man börjar raka sej varje morgon för att vara säker på att se prydlig ut på obduktionsbordet. Man har upplevt hela välfärdsperioden och lever på ATP, den rest av välfärden som Näringslivets drängar bland politikerna ännu inte kommit på att avskaffa för min generation.
Annars jagas nu alla som kan förvandlas till samhällets olycksbarn. Sjuka friskförklaras genom att döpas om till arbetslösa. Försäkringskassan fnaskar åt Näringslivet. Allt går ut på att skaffa företagen billig arbetskraft.
 Alliansen driver oss tillbaka till 1800-talet, har det sagts. Längre än så, kan man säga om man pluggat lite historia. Ända till 1300-talet, kan man hävda.
Då skulle träldomen avskaffas i Norden. Men träldom avskaffas inte, den bara skiftar form. Det var inte längre lönsamt att ha trälar i maten året om, bättre att frige dom och anställa dom vår och höst när arbetskraften behövdes. Och kyrkan hade ingen nytta av egendomslösa trälar. Den behövde fria människor som kunde betala för dop, bröllop och begravningar.
 Trälar frigavs alltså. Men deras frihet var bara skenbar eftersom deras arbete fortfarande behövdes. De stora adliga godsen måste ha tjänstfolk. Då utfärdade kung Birger Magnusson en stadga som belade lösdriveri med straff. Det blev förbjudet att vägra erbjuden tjänst och straffet kunde vara spö eller tvångsarbete på spinnhus.
Det var 1300-talet. Vill man jämföra med 1800-talet kan man gå till Kunglig Majts Legostadga för husbönder och tjänstehjon av 1833. Där kallas anställning för ”laga försvar”. Försvar har man om man ”genom arbete eller annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjer”.  Annars är man ”lösdrifvare” och skyldig att ”förskaffa sig årstjänst hos husbonde å landet eller i städerne”.
Maktens språk var detsamma då som nu även om orden kunde se annorlunda ut.
Arbetare kan man hunsa med, men hur är det med de fria utövarna av konst och kultur? De ligger knappast bättre till. Även här kan vi jämföra med 1300-talet. Då kallades spelmän, sångare och aktörer för lekare. Strindberg citerar i Svenska folket Västgötelagen: ”Varder lekare slagen, det skall alltid ogildt vara”. Nu behöver det inte stå i lagen, politiker kan ändå fritt beröva kulturarbetare deras livsmöjligheter.
Eftersom kulturarbetare kan vara samhällskritiska behöver de styras. Det kan effektivast ske genom att de tvingas leva på sponsring. Det visste även Västgötelagen. Den tillät kungar och hövdingar ”som hafva mångahanda omsorger och mödor” att ha ”lekare och andra fröjdesamma skämtare” – men ”ohöfviska ting böra hållas tillbaka”. Ingen samhällskritik alltså? Eller hur ska det annars tolkas?
Tiden går och mycket förändras. Så även träldomen. Den skiftar form, men den avskaffas inte. Förrän vi själva gör det. Eller ni som ännu har en framtid. Jag skulle gärna se något litet första försök innan jag kilar vidare.



onsdag 8 januari 2014

Spara? Nej! Lita på vårt förnuft!


Här är åter en gammal text till mina nya läsare. Den 17 mars 2012 skrev jag så här:
                                                                 
Ibland blir jag förskräckt av mina egna upptäckter. Till exempel den här: Folkets fiender finns numera bland våra folkvalda. För dessa finns tre naturlagar:
1) Deras egna löner och pensionsförmåner ska vara höga och får inte röras.
2) Politikers uppgift är att göra besparingar och försämra för vanligt folk.
3) Arbetslöshet är något naturligt och oundvikligt.
Den som fick mej att tvivla på den tredje naturlagen var Stefan Koch som för några år sedan i sin bok "Höger om!" skrev att de 150 miljarder som arbetslösheten kostade 1998 skulle ha räckt till att anställa allihop i den offentliga sektorn. Han konstaterade att arbetslöshet är något onödigt!
Sparterrorn har sin historia. 1976 kom borgarna till makten i Sverige. De satte igång med att förvandla folkhemmet till krishemmet. Det sades vara kris och alla måste hjälpas åt att spara. Inte de rika och inte politikerna förstås, men alla vi andra. 
Man trummade i oss en bakvänd nationalekonomi som sade att pengar måste till för att arbete ska kunna skapas. Alltså det som gäller för kapitalister – de måste ju ha eller låna pengar för att kunna starta företag och "ge" folk arbete. Vi andra, alltså samhället, kan ju sätta folk i arbete och först därefter använda pengar för att fördela resultatet av arbetet.
Arbete skapar välstånd och rikedom och håller samhället igång. Ett "sparande" genom arbetslöshet får samhällets verksamhet att avstanna och gör de flesta av oss fattigare.
Det smärtar mej nu att även de som säger sej företräda oss – till exempel socialdemokratiska politiker – har accepterat sparandet som något nödvändigt. Ett sparande som inte drabbar dem själva men väl oss andra.
Du som har jobb kan fråga dej vem du jobbar för. Jobbar du för en privat företagare är målet att han ska tjäna pengar. Han kan stjäla din lön genom att avskeda dej och låta din kompis göra två personers jobb för en persons lön.
Jobbar du i offentlig sektor är målet att människor ska må bättre. Om ditt jobb är stressigt bör man anställa en till. Då minskar arbetslösheten. Du blir mindre stressad. Och dom ni arbetar för får bättre vård eller undervisning eller vad ert jobb nu går ut på.
Om politikerna fått för sej att de måste "spara" genom att dra in på personal så motverkar de alltså det allmänna bästa. En offentlig verksamhet kan aldrig gå med förlust, det kan bara en privat verksamhet göra.
Folkets fiender finns bland våra folkvalda. De som tillåter att sjuka människor utförsäkras. De som tvingar arbetslösa att jaga jobb som inte finns. Vi ser att allt sånt är orimligt. Låt oss lita på vårt förnuft och misstro dom som lurar oss!






tisdag 7 januari 2014

Vi lever inte för vår egen skull


Eftersom jag fått mångdubbelt fler läsare på senare tid tar jag mej friheten att återkomma med några viktiga texter. Den 3 mars 2012 skrev jag så här:
                                                                                  
Vi har omkring sjuhundratusen arbetslösa. Sjuhundratusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Det är förvånande. Affärerna är fulla med mat, varuhusen fulla med prylar, vårdcentraler är igång, liksom sjukhus, skolor och daghem. Allt vi behöver finns i överflöd. De sjuhundratusen arbetslösa behövs alltså inte?
Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sig åt skojigare sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.
Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men nu är det så att dagens människor inte lever för sin egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.
Hur kommer det sig att allt fungerar fast sjuhundratusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sig genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de två som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.
Att den som blev kvar på jobbet skulle få tre löner kom aldrig på tal.
Nu ska de arbetslösa – även de som borde vara sjukskrivna – tvingas till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns bara för att inget enda tillfälle för de rika att tjäna pengar på dem ska gå förlorat.
Man jagar de fattiga och sjuka fast samhället inte behöver deras arbete.
I stället borde man betrakta dom som drar sig undan och inte vill arbeta som asociala. Fastighetsägarna är ett av de värsta exemplen. De lever på ägande. Det de äger är något som andra är beroende av. Bostad måste alla ha. Ägandet av fastigheter ger möjlighet till utpressning.
Ernst Wigforss ville på 1940-talet att hus och mark i städerna skulle ägas av samhället. Det var socialdemokrati då men är det inte nu.
De borgerliga vill införa begreppet arbetsförmåga. Det kan vi gå med på. Bara vi får använda den förmågan till vår egen nytta och inte till att berika redan rika parasiter.