I dag hade jag tänkt
skriva nånting om varför jag aldrig skulle gå med i en pride-demonstration. På
krångliga vägar associerade jag till följande dikt av poeten Ove Klinthäll, som
nu blir DAGENS DIKT:
Rånare av banker i vårt land, vad har
ni för er?
Inte var det mycket på ett år ni
undanskaffade.
Många av er blev dessutom jagade och
haffade.
Ni kan lära mycket utav bankers
direktörer.
Inga direktörer, vad jag vet, blev
straffade.
Dom fick höjda löner, fallskärm och en
mängd favörer.
Ni kan ta och slänga er i väggen,
amatörer!
Den här dikten
passar in i vår syn på klasskamp. Den skiljer på direktörer som kan stjäla
ostraffat och vanliga rånare som blir haffade och straffade.
Allt vi gör måste ske
med klassmedvetande. Det är här pride-festivalerna kommer in. Jag har inget
emot bögar och flator, de finns bland mina vänner. Felet med pride-människorna
är att de definierar sej med sitt sexliv, inte med sin klasstillhörighet.
Kvinnokampen har samma svaghet. Att definiera sej som kvinna räcker inte. Margret
Thatcher var kvinna. Mona Sahlin och Annie Lööf är kvinnor men också
överklassare som aldrig gjort ett hederligt handtag som arbetare.
Vi som anser oss
tillhöra arbetarklassen bör se upp. Vi kan umgås med folk ur överklassen men
aldrig föra något slags kamp tillsammans med dem. För vi vet att så snart någon
av dem får makt så blir de en Margret Thatcher och därmed vår motståndare i
klasskampen.
Men de som går åt motsatta hållet då? En Stefan Löfven? Ja, det är väl det
vi får se.