fredag 31 augusti 2012

Om klasskamp igen



I dag hade jag tänkt skriva nånting om varför jag aldrig skulle gå med i en pride-demonstration. På krångliga vägar associerade jag till följande dikt av poeten Ove Klinthäll, som nu blir DAGENS DIKT:

Rånare av banker i vårt land, vad har ni för er?
Inte var det mycket på ett år ni undanskaffade.
Många av er blev dessutom jagade och haffade.
Ni kan lära mycket utav bankers direktörer.
Inga direktörer, vad jag vet, blev straffade.
Dom fick höjda löner, fallskärm och en mängd favörer.
Ni kan ta och slänga er i väggen, amatörer!

Den här dikten passar in i vår syn på klasskamp. Den skiljer på direktörer som kan stjäla ostraffat och vanliga rånare som blir haffade och straffade.

Allt vi gör måste ske med klassmedvetande. Det är här pride-festivalerna kommer in. Jag har inget emot bögar och flator, de finns bland mina vänner. Felet med pride-människorna är att de definierar sej med sitt sexliv, inte med sin klasstillhörighet.
Kvinnokampen har samma svaghet. Att definiera sej som kvinna räcker inte. Margret Thatcher var kvinna. Mona Sahlin och Annie Lööf är kvinnor men också överklassare som aldrig gjort ett hederligt handtag som arbetare.

Vi som anser oss tillhöra arbetarklassen bör se upp. Vi kan umgås med folk ur överklassen men aldrig föra något slags kamp tillsammans med dem. För vi vet att så snart någon av dem får makt så blir de en Margret Thatcher och därmed vår motståndare i klasskampen.
Men de som går åt motsatta hållet då? En Stefan Löfven? Ja, det är väl det vi får se.  

torsdag 30 augusti 2012

Träffas och prata – men var?


                                
Sverigedemokraterna ska man tycka illa om, det vet de flesta av oss. Men inte många vet varför. Det är inget vi själva har kommit fram till, vi har fått veta det av folkuppfostrarna i massmedia.
Om vi själva började studera fenomenet skulle vi komma till intressanta resultat. Material är lätt att få fram. Sd:s partiprogram finns på nätet. Där hittar vi ett borgerligt parti vars program kunde vara skrivet av Fredrik Reinfeldt. Hör bara:
Mer resurser till polisen. Sänkta arbetsgivaravgifter. Avdrag för hushållsnära tjänster. Valfrihet i barnomsorgen. Sänkta inkomstskatter. Göra det enkelt och lönsamt att starta företag. Valfrihet i äldreomsorg och hemtjänst. Sälja ut delar av allmännyttan.

Två punkter kan låta lockande för svenska gräsrötter: Stoppa invandringen och ta hand om dem som är här. Invandrare måste anpassa sig till det svenska samhället. Det är sannolikt på dessa paroller som partiet vinner röster.
Här borde folkrörelsernas studieförbund, främst ABF, ställa upp. Själv skulle jag gärna gå med i en studiecirkel där jag kunde få mina känslor och eventuella fördomar satta på ord.
Folk träffas ju inte för att diskutera numera. Var finns i dag den arbetarrörelse där infödda och invandrare tillsammans kan söka kunskaper och ta upp svåra frågor? I Norge kan man öppet konstatera att 59 procent av alla rånare har utländsk bakgrund. Hur är det här? Om invandrare är kriminella, kan det bero på att de diskrimineras och har det sämre än infödda svenskar?

Varför ogillar de andra borgerliga partierna sverigedemokraterna? Kan det vara för att sd vill begränsa invandringen, medan ”alliansens” egentliga uppdragsgivare – storkapitalet – vill öka invandringen utan att ta ansvar för den, bara för att splittra befolkningen och få fler arbetslösa att pressa lönerna med?
Nog behöver vi träffas och prata – men var?



onsdag 29 augusti 2012

Med ålderns rätt



DAGENS DIKTER
får handla om hur jag känner mej i dag. Eftersom jag är dålig på att rimma lånar jag av poeten Ove Klinthäll. Det handlar om att bli gammal:

Nu börjar jag bli gammal och disträ
och lat och dum och allt man kan begära,
och en gårilla är jag, jag har ont i höger knä
och glömt är snart nog allt jag har fått lära.
Jag glömmer var jag lagt nåt och jag glömmer vad det va,
skit samma då, jag glömmer snart förtreten.
Försumbara är plikterna, och det är gott och bra,
nu bara väntar jag på evigheten.

Det där stämmer precis men låter lite dystert, åtminstone på slutet. Jag får väl låna en klinthällvers som är lite mer positiv:  

Jag börjar bli gammal – med ålderns rätt –
och det är det bästa som hänt mej.
Ja gör som jag vill, tar tillvaron lätt,
det är nåt som gudarna sänt mej.
Visst lunkar jag långsamt, jag glömmer en del,
jag är inte längre nåt sexobjekt,
jag ser lite illa och hör lite fel,
min mage är bullrig och ryggen är stel,
men annars är nära nog allting perfekt.

Det är i dag den 29 augusti. Bland alla dom som har födelsedag i dag (t ex Ingrid Bergman, Per Rådström) finns två fina jazzmusiker, trombonisten Jack Teagarden och saxofonisten Charlie Parker. Visserligen hör jag lite illa, men så länge det finns såna att lyssna på kan man alltid ta på sej hörlurarna och dra upp ljudet. Så nu lägger jag mej i sängen och gör det. Ha en bra dag, ni som måste hålla er på benen och jobba! 

tisdag 28 augusti 2012

Lär av Norge!




Det här var rubriken på Expressens ledare i lördags: Lär av Norge! Ledarartikeln började: "Den rättsliga processen i Norge är över; åklagarsidan avstår klokt nog från att överklaga. Anhöriga har redan lidit nog. Domen är tydlig och korrekt."

Vad som imponerat med rättgången mot massmördaren Breivik är hur lugnt och sakligt den genomförts. Där har suttit anhöriga till mordoffren och tänkt, naturligtvis, att inget straff skulle vara hårt nog. Den anklagade har suttit där med sitt leende och varit fredad för dem som gärna skulle ha skjutit honom ett skott för pannan.

Tänk dej nu att några bland publiken hade rusat fram och stympat Breivik som hämnd. Stuckit ut hans ögon. Skurit bort läppar, öron, näsa och tunga på honom!
Något sådant händer inte här, men det har hänt i Pakistan enligt ett TT-telegram i fredags.

Vi får ofta höra att vi ska ha respekt för andra kulturer. Det ska vi inte. Vi ska vara stolta över vår egen som saknar dödsstraff, stening och stympning. Vi kan vara glada åt att leva i en civilisation där en rättegång mot en massmördare kan genomföras så snyggt och effektivt som den mot Breivik. Till många andra länder vill man säga: Lär av Norge!

måndag 27 augusti 2012

Flickmördaren på Lillgatan




I går skrev jag om deckare. Svenska deckare är lönsamma på den internationella marknaden. Jag borde skriva såna förstås. Men för att bli lönsam för förlagen bör en deckare vara minst fyrahundra sidor. Jag är alldeles för slö för att åta mej nåt sånt. För mej skulle det räcka med en enda sida. Såhär till exempel:

Flickmördaren på Lillgatan
En seriemördare hade börjat härja i den lilla staden. Han slog till på natten. När en flicka ensam lämnade Danshaket, kom hon aldrig fram till upplysta gator utan hittades morgonen därpå våldtagen och strypt i mörkret på Lillgatan.
Den allvarlige polismannen Valter sa till sina kolleger:
­– Vi måste sätta fast den här galningen!
– Jag ska hjälpa till, sa den unga kvinnliga polisen Ulla. Jag går in i mörkret på Lillgatan och du följer efter på lite avstånd, och så tar vi honom.
De bestämde att göra så. Innan de skildes i kvällsmörkret sa Valter:
– Är du säker på att du vågar det här nu?
– Med dej vågar jag vad som helst, svarade hon tillgivet.
Det var det sista hon sa i livet. Hon blev hans sjunde offer. Och hans sista.
 Att han åkte fast berodde på att Ulla skrek så högt att den döva portvaktskäringen Helga Svensson hörde det och kunde kika ut bakom rullgardinen och se vem gärningsmannen var.

Nu skulle jag naturligtvis kunna bygga ut den här berättelsen. Först ge den lilla staden en detaljrik miljöskildring. Sen hitta på sidohandlingar, t ex kärlekshistorier från Danshaket. Där kan jag hämta hur många människor som helst och göra lite porr och ingående personskildringar för var och en. Och den gamla portvaktskäringen har ju ett långt liv bakom sej som man kan berätta om. Några av de andra kan göras lite skumma så att de kan bli misstänkta. Och så en massa prat, dialoger kan man alltid dryga ut en berättelse med om man kommer i sidnöd.

Ja, du ser att jag vet hur jag skulle kunna göra för att bli rik som Camilla Läckberg. Jag är ju en erfaren berättare. Men jag är också slö och bekväm. Och alltför gammal med ryggont för att sitta i timmar vid datorn. Så det får väl vara.        



söndag 26 augusti 2012

Varför tittar vi så gärna på mord?



Hör du till oss som älskar teveserien Morden i Midsomer, då är du i gott sällskap. Den är en av de mest sedda kriminaldramerna i världen. Vad är det som gör den så sevärd? Det får vi veta i antologin Döden i media (Carlssons) red Anja Hirdman.
Deckaren är en berättelse som börjar – inte slutar – med döden. I grevskapet Midsomer möter vi en lantlig idyll och vi vet att kommissarie Barnaby kommer att avslöja mördaren och återställa ordningen.

I andra deckare är den typiske detektiven en man som sällan klarar av intima relationer (t ex Wallander, Beck, Morse, Frost, Holmes). Men Barnaby är en uppskattad make och kärleksfull fader med ett lyckligt familjeliv.
Även om det visas upp sargade lik och läskiga obduktioner så ger serien ett slags trygghet. Allt ordnar sej till slut. Döden gäller andra, inte mej.

Andra medverkande i antologin Döden i media skriver om döden ur andra synpunkter. Döden som nyhet. Döden i krig. Döden på foto. Döden som självmord. Och så förstås vår kulturs mest uppvisade döda kropp ­– Jesus.
Här möter vi döden som Våld, tröst, fascination (bokens undertitel) och det är både underhållande och tänkvärt.
                                                              

lördag 25 augusti 2012

Visst har Jesus humor!



På Facebook finns mycket man inte orkar läsa. Men en del är kul. Musikern och låtskrivaren Pentti Salmenranta tipsar om en artikel i DN som berättar att en hundraårig bild av Jesus i en spansk kyrka vittrade sönder när en kvinna skulle borsta av den. Kvinnan blev förtvivlad och försökte måla om den. Hennes bild blev inte bra, där blev Jesus lik en apa.
Pentti Salmenranta kommenterar: Hoppas Jesus har humor.

Det tror jag att Jesus har. Fast jag är ateist ser jag ju att det är mycket som skiljer Jesus från andra religioners förgrundsfigurer. Han har till exempel en godmodig styrka som ingen verkar rå på. Till kristendomens motståndare skulle man kunna säga:
– Bränn gärna en bibel om ni tycker det är kul. Vi har flera, dom ligger och dräller överallt.
Och till dom som ogillar Jesus och vill driva med honom skulle man kunna säga:
– Försök gärna förlöjliga Jesus med skämtteckningar, det tål han hur bra som helst, han som avbildats på så många olika sätt i tvåtusen år.

I Bibeln har människor inga utseenden. Där skildras de genom sina ord och gärningar, något som vi författare borde lära av när det gäller personskildring. Visa vad människor säger och gör, låt sen läsarna tänka sej dem som de vill.
Jag är övertygad om att den uppdiktade gestalten Jesus har humor. Den som säger: Låten barnen komma till mig, han säger ju också underförstått:
– Låt ungarna komma till mej. Jag gillar barn, trots att de är jobbiga och för ett jävla oväsen.

En person med den inställningen kan inte vara alltför tråkig och humorfri.


fredag 24 augusti 2012

Här får du ett nytt ord – kleptokrati



Nu ska det byggas nånting stort här i Norrköping igen. I lokalpressen ser man den vanliga bilden där en rad politiker står med spadar i händerna och "tar första spadtaget". Under bilden kunde det stå:
"Här är politiker som aldrig behöver hålla i en spade men tjänar fyra gånger mer än dom som ska göra det här bygget."
Så står det naturligtvis inte.
Arbetarna som gör jobbet har fyra gånger mindre lön än de politiker som inte gör jobbet. Hur är det då med demokratin? Om vi inte har folkstyre, demokrati, då har vi tydligen tjyvastyre – kleptokrati.

Nu har jag levt så länge att jag kan se tillbaka och minnas den tid då Sverige var världens främsta välfärdsland och liknade riktig demokrati.  Låt oss då undersöka hur det blivit.
Vi väljer inte längre våra företrädare. Vi väljer politiker som sökt karriär inom politiska partier. Och som börjar med att ge sej själva höga löner, för att sedan fortsätta med att gynna sina polare och lämna ut oss andra till samhällets skurkar och rikemän.

Exempelvis till banker och fastighetsägare. När en bank håller på att gå åt helvete räddar politikerna den med skattepengar i stället för att ta över den. De tillåter bankerna att låna våra pengar utan att betala ränta. Medan bankerna får ta skyhöga räntor när vi lånar till sånt vi absolut måste ha, t ex bostäder. Ett område där fastighetsägare fritt får stjäla våra pengar för hyror och bostadsrätter. Tjäna på att äga, inte på att arbeta.

Är Sverige alltså en demokrati eller en kleptokrati? De är något att fundera över, inte minst för oss som skriver och ska sätta så sanna ord som möjligt på det vi alla upplever.    

torsdag 23 augusti 2012

En dikt jag unnar flera läsare



När jag kliver ut ur min torpstuga känns det som höst fast det är tjugo grader varmt. Det är en mycket egendomlig känsla som jag inte kan beskriva. Men en mästare har kunnat – Alf Henrikson. Han sätter ord på min känsla perfekt i de här raderna som nu får bli DAGENS DIKT:

Det sägs att sommarn blommar ut,
men tillåt oss att spörja:
kan något verkligen ta slut
förrän det hunnit börja?

Kan något ingen ser och hör
trots detta existera?
Nu mörknar det här utanför.
Vårt sista hopp om sommarn dör.
Det får vi acceptera.

Dikten publicerades i Dagens Nyheters kulturdel för ett par dagar sedan, den 21 augusti. Men eftersom jag tycker den är så bra, menar jag att den bör nå en vidare läsekrets, därför publicerar jag den här. Håll till godo!


onsdag 22 augusti 2012

Slaveriet avskaffas inte, det skiftar form



Nu jagas alla som kan förvandlas till samhällets olycksbarn. Sjuka friskförklaras genom att döpas om till arbetslösa. Försäkringskassan fnaskar åt Näringslivet.
Allt går ut på att skaffa företagen billig arbetskraft. Alliansen driver oss tillbaka till 1800-talet, har det sagts. Längre än så. Ända till 1300-talet, kan man hävda.
Då skulle träldomen avskaffas i Norden. Men träldom avskaffas inte, den bara skiftar form. Det var inte lönsamt att ha trälar i maten året om, bättre att frige dom och anställa dom vår och höst när arbetskraften behövdes. Och kyrkan hade ingen nytta av trälar. Den behövde fria människor som kunde betala för dop, bröllop och begravningar.

Trälar frigavs alltså. Det var på 1300-talet. Vill man jämföra med 1800-talet kan man gå till Kunglig Majts Legostadga för husbönder och tjänstehjon av 1833. Där kallas anställning för ”laga försvar”. Försvar har man om man ”genom arbete eller annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjer”.  Annars är man ”lösdrifvare”.
Maktens språk var detsamma då som nu även om orden kunde se annorlunda ut.
Arbetare kan man hunsa med, men hur är det med de fria utövarna av konst och kultur? Även här kan vi jämföra med 1300-talet. Då kallades spelmän, sångare och aktörer för lekare. Strindberg citerar i Svenska folket Västgötelagen: ”Varder lekare slagen, det skall alltid ogildt vara”.

Eftersom kulturarbetare kan vara samhällskritiska behöver de styras. Det kan effektivast ske genom att de tvingas leva på sponsring. Det visste även Västgötelagen. Den tillät kungar och hövdingar att ha ”lekare och andra fröjdesamma skämtare” – men ”ohöfviska ting böra hållas tillbaka”. Ingen samhällskritik alltså.
Tiden går och mycket förändras. Så även träldomen. Den skiftar form, men den avskaffas inte. Förrän vi själva gör det.





tisdag 21 augusti 2012

Om tron på osynliga gudar



I ett tidningsklipp från 5 dec 2008 hittar jag en TT-artikel om varför det finns religion. Varför tror människor på existensen av osynliga gudar?
Artikeln berättar att forskare vid europeiska universitet startat ett projekt kallat Explaining Religion (Exrel) för att förklara varför religion över huvud taget existerar.

Om det finns något som skiljer människan från djuren så är det just religionen, sägs det. Schimpanser kan ägna sej åt svek och list och krig som vi, men de är inte religiösa. Människorna har i alla tider lagt ner enorma resurser på att tillbe och blidka olika gudar. Vi har fört krig och torterat medmänniskor i religionens namn.
Vi uppfattar oss gärna som rationella varelser. Varför kan vi då tro på existensen av osynliga väsen vars existens det inte finns ett enda bevis för?
Är det så att vi vill läsa in avsikter bakom sånt som händer, till exempel när skörden slår fel? Då är det lätt att tro på osynliga krafter.

Forskarna bakom Exrel skulle också förklara varför vissa religioner, som kristendomen och islam, är mycket mer framgångsrika än andra – och varför de fortfarande spelar så stor roll i världspolitiken.
Om detta skrev TT i december 2008. Men vart tog det vägen? Vad blev det av det forskarna vid nio europeiska universitet skulle ägna sej åt? Jag har inte kunnat hitta något svar på nätet. Är det någon som vet? 

måndag 20 augusti 2012

Vem doktorerar på Ingvar Carlsson?



Snart är vi väl inte många kvar som minns den vackra rosen som förr var sossarnas partimärke men som Ingvar Carlsson ersatte med den fula blaffa som liknar en krossad tomat.
Ingvar Carlsson verksamhet borde undersökas eller helst bli föremål för en doktorsavhandling.
Sedan han efter Palmemordet satte igång med att genomföra Näringslivets hela önskelista, som jag antydde i går, ersatte han sosserosen med en spansk krumelur som kostade en halv miljon och som ingen kan se vad den ska föreställa.

Varför blev den spansk, till att börja med? Varför lades inte uppdraget ut till svenska konstnärer, som sannerligen behöver både uppmuntran och inkomster?
Jo, då kunde det ha blivit uppmärksammat och vållat protester och diskussion bland gräsrötterna. Något som partiledningen tycker mycket illa om.

Ingvar Carlsson och hans vänner tog till vana att kuppa igenom viktiga beslut utan att fråga efter vad medlemmarna tyckte. Så varför skulle de inte kuppa igenom en ny partisymbol?
Det var en viktig sak. Det skulle bekräfta den förvandling som smugits på oss och berövat oss både parti och traditioner.
Den spanska blaffan symboliserar inte en levande folkrörelse. Den symboliserar rörelsens förvandling från en folklig kamporganisation till ett toppstyrt, ideologilöst medlöparparti som gav ett gäng yrkespolitiker makt och god försörjning men lämnade oss andra utanför.

Mot den bakgrunden framstår femhundratusen kronor till den stenrike spanske formgivaren Javier Mariscal som en bagatell. En partiledning som kunde förskingra rörelsens ideologiska arv kan naturligtvis också förskingra rörelsens pengar.

söndag 19 augusti 2012

Sossarnas borgerliga politik



Medan socialdemokratin ännu hade regeringsmakten förde den genom Ingvar Carlsson en borgerlig politik till exempel genom att
1)  avskaffa valutaregleringen så att hela spekulationskarusellen kunde komma igång,
2)  genomföra skattereformen som bara de rika tjänade på.
3)  binda oss för Öresundsbron,
4)  ansöka om svenskt medlemskap i EU utan att ta hänsyn till folkopinionen,
5)  driva igenom kommunreformen som innebar att beslut kan fattas av icke folkvalda tjänstemän eller i slutna kommunala bolagsrum utan offentlig insyn, vilket angriper själva grunden för den svenska demokratin.
Redan tidigare hade sossarna lurat på oss kärnkraften. Nu i opposition sitter partiledningen handlingsförlamad och tittar på medan de borgerliga privatiserar folkets egendom och monterar ner den svenska välfärden.
Det här är sånt som ökat föraktet för yrkespolitiker.

Ovanstående skrev jag i maj 1993 för radions Klarspråk, ett program där man kunde prata fritt utan att styras av någon ängslig pratledare som i nutidens Ring P1. Redan då visste vi alltså vad man borde kräva av ett parti som ville kalla sej socialdemokratiskt. Det kan kanske vara dags att påminna om det, när vi nu fått en ny partiledning, som har chansen att skämmas och börja om.   




.

lördag 18 augusti 2012

Mormor är mest trovärdig



När jag vill rekommendera en bok blir det ofta en av min favorit Göra Hägg. Den här gången tänker jag på hans Retorik i tiden (Norstedts). Retorik är konsten att påverka grupper med hjälp av det talade ordet. Här väljer han ut 23 tal från antiken till nu och visar vad vi kan lära av dem.
Några regler är enkla och nästan självklara: Ljug aldrig! Var trevlig! Förbered slutklämmen noga!
Vi får exempel från välkända talare som Jesus och Muhammed. Jesus tal har satts samman av lösryckta citat ett halvt århundrade efter has död och är således inte bokstavstrogna. Koranen är en samling tal av Muhammed, en lysande talare, ordagrant återgiven. Ingen av dem skrev. Båda hade sin publik framför sig.

Per Albin var ingen stor talare men lyckades ändå lansera "folkhemmet" 1928 inför riksdagens andra kammare så att det blev ett begrepp för framtiden.
Olof Palme kunde improvisera slagkraftigt inför publik men filade noga på ett nedskrivet tal för radio när han 1972 brännmärkte USA:s bombning av Hanoi och jämförde med Guernica, Babi Jar, Treblinka, Lidice… och blev uppmärksammad i hela världen.
Hägg konstaterar att de mest trovärdiga talarna är gamla kvinnor. Heliga Birgitta, Golda Meir, Alva Myrdal, Astrid Lindgren, Marit Paulsen, Margret Thatcher (som med sina tal "bidrog till världspolitikens totala högervridning") och andra. In med tanterna! Mormor är den mest trovärdiga person som finns!

Trovärdig är även Göran Hägg. Den som vill studera talekonst kan också gå till hans tidigare böcker i genren, Praktisk retorik och Retorik i dag.
Alla bör läsa hans Välfärdsåren, svensk historia 1945–1986. Där ser vi det samhälle som vänsterns politiska talare bör kämpa för att återerövra. Om deras tal alls ska ha någon mening.
                                  

fredag 17 augusti 2012

Klasskampens historia i skolan?


                                            
Nu är det slut på sommarlovet. Ungarna börjar skolan igen. Vad får de lära sej där? Vad skulle vi socialister önska att de fick för undervisning? Frågan väcks när jag ägnar mej åt att kasta gamla papper och i en låda hittar fem årgångar (1920–1924) av Barntidningen, "organ för soc.dem. ungdomsförb. barngillen".
Mina föräldrar träffades 1920 och jag föddes 1925. Barntidningen kom alltså ut medan de var fästfolk och funderade på om de skulle få råd att sätta mej till världen.

De var båda socialister av den generation som skulle bygga det unika svenska välfärdssamhället. De kan inte ha ogillat en barntidning med bidrag av Kata Dalström, Ture Nerman, Albert Viksten…
De måste ha haft lika stort nöje som jag av Farbror Redaktörns funderingar: Läraren sade att det måste finnas både fattiga och rika. Hur skulle de fattiga reda sig om det inte funnes rika som gav dem pengar och arbete? En gosse undrade varifrån de rika fått sina pengar. Han kände lust att räcka upp handen och fråga därom, men när han mötte lärarens barska blick svek honom modet.

Barntidningen hade förslag till undervisning i räkning:
Snickare Karlsson tjänar 8 kr om dagen och gör bord och stolar för 32 kr om dagen. Hur stor del av det han arbetar ihop får han i lön?
Kungahuset kostar 1,5 miljoner pr år att underhålla. En president kan man få för 18 000 kr. Hur många presidenter kan man betala med vad kungahuset kostar pr år?

Skolan har vi grovt försummat. Vad den lär ut i dag vet jag inte, men till klasskampens och arbetarrörelsens historia är det förmodligen ännu långt.
Hur religionsundervisningen borde se ut visste Barntidningen redan innan jag föddes:
Lärarinnan: Har Jesus inga lärungar i Sverige?
Olle: Jodå! Dom kallas socialister. 




torsdag 16 augusti 2012

Vem kan önska mej ett långt liv?



I min ålder lever man på övertid. Det är naturligt att man tänker på döden då och då. I vårt samhälle är döden som allt annat en ekonomisk fråga. Jag är 87 år. När jag dör kommer samhället att spara de tolv tusen spänn i månaden som jag har i pension efter skatt.
     Förr var döden en fråga för familjen. Om gumman som låg och tynade bort därhemma skrev Helmer Grundström 1943 i sin diktsamling Från myr och mo:

                      Alla dra sig för vården.
                      Ingen ser eller hör.
                      Och det skall bli ljust på gården
                      och trivsamt den dag hon dör.
     
Förr var döden en angelägenhet för hela släkten. Åldringar som inte kunde arbeta borde man göra sig av med. Ivar Lo Johansson skriver i sin bok Ålderdoms-Sverige att det i en kyrka här i Östergötland ”så sent som 1932 återfanns en klubba som enligt en mängd sockenbor använts som ätteklubba”. En gamling får berätta:
      – Då när di vart gamle, så slo di ihjäl döm mä den. Dä va ett allene långt skaft. Då skulle hela släkta hålle i, när di slo te.
    
Numera, menar Ivar Lo, fredar man sitt dåliga samvete genom att bygga snygga ålderdomshem. Han reser runt och studerar dem och blir förfärad. Ser hur pensionärerna sitter sysslolösa ”på varsin sängkant och väntar på döden”. De tvingas vara med på andakter och ”efteråt bjuds det som belöning på kaffe”.
      Ivar Lo tyckte att gamlingar borde få gifta sig på hemmen, men prästen menade att äktenskap är till för fortplantning. Och släktingarna ogillade tanken ”för om åldringarna blir lyckliga så dör dom aldrig”.

Nå, tiderna förändras. Inga och jag kommer inte att råka ut för ättestupan eller släktklubban. Historikern Birgitta Odén har granskat fenomenet. Ordet ättestupa förekommer i svenska språket först i mitten på 1600-talet. Den enda historiska källa som nämner det för förkristen tid är en isländsk mytsaga, en skämtsaga, som inte var avsedd att tas på allvar utan skulle locka till skratt.

Ättestupan och ätteklubban har kanske aldrig funnits. Men önskan att bli av med olönsamma gamlingar finns kvar. Tills åldringsvården blivit privatiserad. Då kommer det alldeles säkert att finnas några som önskar oss ett långt liv, nämligen de direktörer som ska driva skattefinansierade privata ålderdomshem och tjäna pengar på oss!
      

onsdag 15 augusti 2012

Till Norrköpings hyllning



I Grönköpings Veckoblad, "Sveriges enda månatligen utkommande veckotidning" skapade pseudonymen A:lfr-d V:stl-nd ett skrivsätt med humor och ironi som skulle parodiera gammal svulstig mediasvenska. Många har försökt imitera det. En av de få som lyckats är poeten Ove Klinthäll. Hans Grönköping fick bli hemstaden Norrköping. Och dikten fick heta NORRKÖPINGS HYLLNING:

Oh, Norrköping, stad ibland städer,
du ligger där, drömsk i din strömvärld!
Mitt hjärta i roten sig gläder,
ty du är oändligt berömvärd.
Med finskodon, gjorda av läder
bestiger jag jämn trottoir,
och finklädd i välskrädda kläder
begår jag de gator du har.
På Femöresbrons välvda bräder
jag cyklar med velociped,
i Kålmår´n beser jag en tjäder
i Smedby syns inte en smed.
Dock vandrar jag, lätt som en fjäder,
ty staden är utmärkt att gå i,
vårt rikskända norrköpingsväder
sköts väl av vår stads SMHI.
Berömorden icke jag skräder
när höginspirerad jag kväder:
Blås, SON, i trumpet och basun
för dig, oh, min stad och kommun!

SON syftar på stadens berömda symfoniorkester, en av landets bästa. Och staden bör känna sej hedrad av att bli hyllad med så konstfärdig poesi.   





tisdag 14 augusti 2012

En ny statlig jättefond?



I söndags hade DN en ledare med rubriken Lyssna till Lindbeck. Det meddelades att den gamle ekonomen Assar Lindbeck i veckan kommer med sina memoarer, där det finns ett kapitel om 1970- och 80-talens stora strid om löntagarfonderna.
Ledaren säger: "Om löntagarfonderna hade genomförts som LO ville och Socialdemokraterna pressats till, hade makten över det svenska näringslivet successivt hamnat i fackets händer."
Det vill säga i folkets händer.

Ledaren fortsätter: "Lindbeck konstaterar att Sverige aldrig vart så nära en massiv socialisering av näringslivet som under fondstriden."
Det är meningen att vi som läser detta ska dela DN:s, dvs Peter Wolodarskis, fasa över att folket skulle få något att säga till om i den svenska företagsamheten. Men riktigt säker är man tydligen inte, för ledaren slutar: "Lyssna till Lindbeck och säg nej till tanken på en ny statlig jättefond."

Jag har inte sett att en sån tanke skulle vara på gång. Var skulle den kunna dyka upp? Inte i den statliga pensionsutredningen väl, den som snart lägger fram sitt slutbetänkande? Den behöver nog inte DN oroa sej för. 

måndag 13 augusti 2012

Till dej som är språkintresserad



Folkuniversitetets Akademiska Press är ett bokförlag som vi inte ofta hör talas om. Där hittar jag språkvetaren Ulla Berglindhs bok Texter tecken tolkningar med roande synpunkter på det språk vi alla använder.
Vi får veta att man i Svenska Akademins Ordlista bland dess 160 000 ord kan hitta nya som blogg, chip, rättvisemärkning, mortadella, karaoke, fågelinfluensa, svenne, anhörigvård, skurkstat och marknadsfundamentalist.
Eller vad sägs om mambo, särbo, delsbo och kvarbo? Och balkongflicka, "ett hemskt ord som betecknar följden av en kulturkrasch". Slangen tar sig också in, som fett (grymt bra) och jalla! (kom igen!) från rinkebysvenskan.

Ett av författares ständiga problem är hur man ska börja och sluta en berättelse. Ulla Berglindh ger exempel på "börjor och happy ends": Det var en mörk och kulen natt. Äntligen stod prästen i predikstolen. Det hade kommit en främmande katt till stan.
Och slutet på ett kapitel kan lämpligen vara en "cliffhanger" som gör att man måste läsa vidare.
Vi får möta författare som inte går att översätta: Lennart Hellsing, Alf Henriksson, Povel Ramel. Hos dem är all rimlighet upphävd, vilket är alldeles underbart.
Jag blir nyfiken. Hur kommer nästa generation att skriva. Våra förfäder tvingades fatta sig kort på runstenarnas begränsade yta. Dagens ungdom skriver ofta på ett lika begränsat utrymme, nämligen mobiltelefonens sms-ruta.  Kommer det att påverka morgondagens författarskap?

Ulla Berglindh vet allt om svensk litteratur och svenskt språk. Hon är lektor vid Göteborgs universitet, ledamot av Svenska Institutets nämnd för svenskundervisning. Hennes bok består av artiklar och kåserier ur tidskriften Sverigekontakt, vars målgrupp är svensklärare i utlandet.
Språket lever, och mycket av dess liv möter man i Ulla Berglinds bok. Den kan roa dig som är språkintresserad!
                              
  

söndag 12 augusti 2012

En kapitalistisk grundprincip



Jag är med i Republikanska föreningen. Nu har jag börjat fundera på varför. Om man googlar föreningen kan man läsa:
"Vi vill ha demokrati – fullt ut. Monarki går inte ihop med demokrati eftersom rollen som statschef går i arv inom en och samma släkt. Statschefen ska tillsättas på demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet."

Hittills har jag inte träffat någon av dom som leder föreningen, men jag har blivit nyfiken på vad det kan vara för folk. Så här skriver de:
Landet tillhör "alla svenska medborgare, som självklart bland sig själva utser sina representanter i direkta eller indirekta val. Eftersom vi gör det i alla andra fall, varför skull vi inte göra det just när det gäller statschefsposten?"
Vad? Väljer vi representanter i alla andra fall?
Jag kommer att tänka på en av de bästa rubriker jag läst. Det var för flera år sedan i Proletären. Rubriken löd:
VEM HAR VALT WALLENBERG?

En socialist vet att makten ligger i ägandet. Kungen äger ingenting som vi andra är beroende av. Det gör däremot företagarna. Och en grundläggande princip i kapitalismen är att ägandet och därmed makten går i arv i ägarens släkt.
En begåvad företagare kan bygga ett storföretag med tusentals anställda. Sen ärver hans son företaget. Om sonen är idiot (eller saknar samhällsansvar, vilket är troligare) betyder det att tusentals människor blir beroende av vad en sån kan hitta på.

Om republikanska föreningen leddes av socialister skulle den kräva att arvsrätten avskaffades. När en företagare dör ska hans företag bli statligt. Hans barn ska själva skapa sej sin framtid med egen kompetens och duglighet – precis som föreningen kräver att kungens avkomlingar ska göra.   
Föreningen skulle alltså kunna skriva: Kapitalism går inte ihop med demokrati eftersom rollen som ägare går i arv inom samma släkt. Ägare ska tillsättas på demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet.

Ska jag lämna Republikanska föreningen? Eller ska jag bli aktiv och kräva att den tar sin uppfattning om demokrati på allvar? Där har jag något att fundera på.



lördag 11 augusti 2012

Släng krillen på historiens skräphög!



Jag började i folkskolan 1932. Samma år kom sossarna till makten men glömde att avskaffa krillen och psalmverserna.
Man lärde sej alltså memorera och fick ett slags kulturarv. När man nu i hög ålder tvingas gå i kyrkan på allt fler begravningar, finner man till sin förvåning att psalmverserna stiger upp ur barndomsminnet med text och melodi, färdiga att framföras.
Så står den gamle ateisten där och sjunger upp läxan som den likaledes ateistiska morsan en gång förhörde honom på så att skolans jesusfröken skulle bli nöjd.

Det blev 1939 och dags för konfirmation. Gör som du vill, sa farsan. Valet var mitt. Jag tänkte att om man ska bli författare så ska väl inget mänskligt vara en främmande, så jag gick dit.
Prästen hette Alner. Han fäste en penna i ett snöre vid pekfingret och snurrade runt och visade hur fint Gud hade inrättat centrifugalkraften.
På storförhöret skällde han ut en grabb som sagt att Jesus var avlad av jungfru Maria. Grabbens morsa grät och jag lärde mej att slänga krillen på historiens skräphög.

Nu läser jag att det fortfarande förekommer konfirmation i den svenska kyrka som skilts från staten och blivit ett affärsföretag. Det är bra. Då har ungarna blivit såpass vuxna att de kan genomskåda den religiösa bluffen. De som har nåt i huvet måste väl då dra samma slutsats som jag gjorde.  


fredag 10 augusti 2012

Till er som har en framtid att ansvara för



Sverige är förvandlat. Det har bland annat skett med språkliga medel. Vem fick oss att börja skriva medarbetare i stället för arbetare? Vem fick journalister att skriva "riktiga jobb" om såna jobb som privata företag tjänar på i motsats till låtsasjobb inom tixempel sjukvård och omsorg som bara vanligt folk har nytta av?
Hur det än gick till så blev det framgångsrikt. Plötsligt tjattrade media om att "vi ha levt över våra tillgångar" och många trodde på det trots att varenda arbetare vet att han inte haft några tillgångar att leva över.

Samhällsförstörarna hade framgång. Men de hade en motståndare: Olof Palme. För en del år sedan kunde man läsa ett slags dikt på en vägg i Kulturhuset i Stockholm:

Vart tog Olof Palme vägen
det vet både jag och du.
Han blev helt enkelt röjd ur vägen
för att han var oförvägen
och den ende som stog i vägen
för dom som har makten nu.

Den här amatörpoeten hade rätt. Efter Palmes död tog det fart. Den samhällsförstörelse som vi kallar borgerlig politik sköttes plötsligt av den socialdemokratiska regeringen.
Valutaregleringen avskaffades. Näringslivets krispaket blev sossarnas eget. Vi fick skattreformen som bara de rika tjänade på. Vi fick ansökan om EU-medlemskap, vi fick kommersialiserad TV och Öresundsbro och nya kommunallagen som förvandlat människorna från medborgare till kunder.

Ingvar Carlsson tog för vana att kuppa igenom viktiga beslut utan hänsyn till rådslag och medlemsopinioner. Till slut bytte han ut partimärket, den vackra rosen, mot en spansk brysselkål och bekräftade därmed partiets förvandling.

Vilket parti ska nu ta vara på och kämpa för det typiskt svenska: allemansrätt, blandekonomi, generell välfärd, folkrörelse, ombudsman, snus, midsommarstång, Calle Jularbo, Evert Taube, neutralitet?
Snacka inte om Sverigedemokraterna. Det är ett borgerligt parti och därmed en omöjlighet. Ska man lita på Vänsterpartiet? Och hoppas att det inte börjar fnaska för att komma med i en rödgrön regering?
Eller ska vi skippa det som gjorde efterkrigstidens Sverige till världens bästa land att leva i?

Fråga inte mej. Min generation tar snart minnet därav med sej i graven. Problemet är ert – ni som har en framtid att ta ansvar för.