I
min ålder lever man mest på nätterna. Det är då det händer saker, det är då man
är aktiv och får något uträttat. På dagarna sitter man mest och stirrar i
väggen och undrar när man ska falla till golvet och dö.
I natt var det full fart. Jag var ute och gick och mötte en kvinna
som gick och sjöng för sej själv. Vi blev bekanta och strax hade vi bildat en
grupp av Visans Vänner. Vi var något tjugotal visvänner som satt på en
grässlänt och sjöng för varandra. Jag bidrog med Rosenbloms klagan:
Jag vet att jag hoppar omkring
som en kråka
och blott är en förbannade narr.
Och när du och din partner till
himlen ska åka
står jag kvar med min spruckna
gitarr…
Kvinnan
jag mött gillade Nils Ferlin och valde hans dikt och Lille Bror Söderlunds
melodi:
Får jag lämna några blommor
ett par rosor i din vård
och du må ej varda ledsen, min
kära…
Så där höll vi på. Där kom visor
jag kunde utantill och visor jag aldrig hört förut.
De
hela var så verkligt att jag kan återkalla det i mitt minne som om det inte hört
till nattens drömvärld.
Och
varför har det inte hänt i verkligheten? Varför går vi och surar och tittar
snett på varann när vi har ett så underbart kulturarv som vi kunde dela med oss
av och roa varandra med? Sjunga tillsammans och dansa i parkerna.
Nåja,
inte jag, som bara kan ta mej fram stödd på käpp eller krycka. Men ni andra, ni
som är tillräckligt unga för att kunna dansa och sjunga och ha roligt med
varandra.
Skulle
kunna. Men det gör ni inte. Och jag begriper inte varför.