Vi trubadurer har det inte lätt. Vi sjunger
och spelar men får knappt betalt så det räcker till nya strängar på lutan. Det
vet kollegan Ove Klinthäll, som klagar genom att förvränga en av våra
vanligaste trudelutter:
Grevinnan hon satt som ett höns där
på slottet och brände porslin.
Hon skrek till sin man: "Pelle Jöns där,
ryck opp dej, försök och va fin!
En greve ska skramla med svärdet
och skratta ett vansinnigt skratt!
Men svärdet, var är det? Du bär det
ju vare sej dag eller natt!"
Ack, greven var hunsad och kuvad,
försiktig och färglös och grå
och tyst, men nog tänkte han: "Hu vad
en del mänskor kan hålla på!
Om hon bara hostar en till sån
där gliring, så drar jag min kniv!
Den helvetes karln Ruben Nilsson
har helt spolierat mitt liv!"
Se där, nu har vi en sång till förutom de
hundratals som vi redan kan. Jag tror jag ska föreslå Ove att vi slår oss ihop
och blir gårdsmusikanter. Såna fanns i min barndom. Vart har de tagit vägen?
Det var så
festligt. Musikanterna dök upp på varenda bakgård i stan. Hemmafruarna låg i
fönstren och kastade ner femöringar inslagna i papper. Nu finns det inga femöringar
men kronor går ju lika bra.