När min hustru dog för något år sedan blev jag ensam. Vår katt
hade dött dessförinnan, så inte ens den hade jag. Jag blev alldeles ensam och
fick anledning att fundera över ensamhet,
Ensamhet är ett slags ickeexistens.
Låt oss fundera över det. Vi kan ta katten
som exempel. Vi tänker oss att vi placerar katten alldeles ensam ute i rymden.
Kan man säga något om den då? Är den stor eller liten? Om man placerar en mus
bredvid den är katten stor. Om den hamnar i närheten av månen är den liten.
Om katten tycks vara ensam där ute i rymden,
så existerar den bara i förhållande till oss som ser den. Om vi tänker bort oss
själva existerar inte katten.
När min hustru levde existerade jag varje
ögonblick i förhållande till henne. Varje morgon blev jag något. Jag blev en
omtänksam make som steg upp och kokade te – eller en slöfock som låg kvar i
sängen och väntade på att hon skulle gå upp och sätta på tevatten. Jag blev
något i förhållande till henne.
När jag nu vaknar på morgonen är jag ingen.
Ingen skulle märka om jag steg upp eller låg kvar i sängen. Jag måste uppfinna
någon att förhålla mej till.
Jag sätter mej vid datorn och skriver en
blogg och uppfinner dej som läsare av denna blogg. I förhållande till dej
existerar jag.
Så du förstår att jag är tacksam. Du läser ju
faktiskt dessa rader. Du ser till att jag existerar. Tack så hemskt mycket.
Tack! Tack!
Tack själv - alltid intressant att se vad du har skrivit. :-)
SvaraRaderaOm man inte är den som träder av scenen först så hamnar man i den situationen, tänkvärt!
Jag läser, alltså finns jag. Du skriver alltså finns du och vi allihop. !😀 vilken tur att vi finns för och med varandra. Bravissimo!
SvaraRaderaTack själv, Sven. Jag må vara betydligt yngre än du, men känner lika fullt igen mig i din betraktelse. Konstaterade samma sak, när min fru dog för snart sex år sedan. Jag har visserligen ett jobb och därmed arbetskamrater. Partikamrater dessutom. Men på det personliga planet förslår det inte...
SvaraRaderaGenom mitt vuxna liv har du vid åtskilliga tillfällen öppnat mina ögon för förhållanden som jag haft framför mig, utan att förstå vad jag (inte) sett. Genom dina böcker men även muntligen, till exempel på sommarläger i Tiveden. Än i denna dag ger mig dina betraktelser här på hemsidan ofta på samma sätt anledning att stanna upp och tänka efter.
Tack för att du fortsätter "uppfinna dig själv" på detta sätt, gamle ynglig!
Jag vill tacka för att du skriver, och även tacka för alla böcker du har skrivit!
SvaraRadera