Ett samtal efter revolutionen

Att skriva skönlitteratur kan vara ett sätt att undersöka hur det skulle gå under vissa förutsättningar. I novellen Kvinnan med hunden har jag försökt föreställa mej en scen efter revolutionen i Sverige. Aina och Yngve har fått i uppdrag att gå hem till en hyresvärdinna och förklara vissa saker. Yngve är rädd för hyresvärdar så Aina får knacka på ensam. En piga öppnar och Aina kliver på till värdinnan och säger:

– Jag heter Aina Friberg. Det gäller dina hus i Gröndal.

Under ett bord ligger en stor hund och morrar. Värdinnan säger:

– Om det gäller mina fastigheter får ni tala med advokat Ström.

– Nej, sa Aina. Vi har beslutat att tala med ägaren direkt.

– Vilka vi?

– Kvarterskommittén. Vi tog en del beslut i går som jag har i uppdrag att meddela dej. Det viktigaste gäller hyran. Från och med nu betalar vi ingen hyra.

– Vad är det ni säger!

– Vi betalar ingen mer hyra. I stället lägger vi tretti procent av den gamla hyran till en fond för reparation och underhåll. Det där blir alltså nåt som vi sköter själva.

– Men jag då? sa värdinnan.

– Det pratades om dej i går, sa Aina. Men alla var överens om att husen tillhör dom som bor i dom.

– Tillhör? sa värdinnan. Men det är ju mina fastigheter!

Javisst ja. Fastigheter hette det.

– Nu är det hyresgästernas fastigheter, sa Aina. Det kommer att gå så med alla hyreshus, så det är inget märkvärdigt.

– Och det säger ni! ropade värdinnan. Ni! En sån där… Jag har god lust att sätta hunden på er.

Hunden morrade dovt under bordet.

– Gör inte det, sa Aina. Då skjuter jag den.

– Va! Tränger ni er in här beväpnad?

Det blev tyst ett ögonblick. Hunden morrade. En pendyl tickade. Värdinnan sa:

– Det där… Jag tror inte att ni bara kan ta sådär. Har ni inte tänkt på mej? Va ska jag leva på?

– Nu förstår jag inte, sa Aina. Lever du på husen?

– Javisst. Det är ju det enda jag har.

– Dom har du inte längre, sa Aina. Det blir väl till att börja jobba då.

Värdinnan stirrade på henne.

– Jobba? Skulle jag arbeta? Arbeta? Jag?

– Javisst, sa Aina. Antingen måste man arbeta eller också leva på andras arbete. Dom där husen vi bor i, dom har tvingat oss att arbeta två dar i veckan åt dej, för att du ska sitta här bland dina kristallskålar och gör ingenting.

– Det här är ju oerhört, sa värdinnan lågt. Påstår ni att ni försörjer mej?

– Ja. Och det förstår du nog själv, om du tänker efter. Vi har räknat ut att du har fått fyra av våra årslöner varje månad. Det betyder att fyrtio av oss skulle få arbeta gratis åt dej hela livet, om vi skulle fortsätta med det här. Kan du se nån anledning till att fyrtio arbetare skulle jobba och ge sin lön till en människa som dom aldrig har träffat och som inte själv gör någon nytta i samhället?

Värdinnan stelnade till och knöt händerna.

– Det här är ju kommunism! ropade hon.

Hunden reste sej och kom fram med sänkt huvud som en tjur. Aina sa:

– Ingen vet vad det ska kallas ännu. Det är väl rättvisa, jämlikhet. Man kan inte bli rik på eget arbete, bara på andras. Ja, nu vet du ur det är.

Hon vände och gick ut i hallen. Hon kände sej olustig för hunden men hon om ut ur våningen utan att något inträffade. När hon tog det första trappsteget hörde hon en duns mot dörren och så rasslet av säkerhetskedjan som las på.

Utanför porten stod Yngve och väntade. Han såg frusen och ängslig ut och sa:

– Hur gick det?

– Jo, det gick väl bra. Tror jag.

De började gå mot busshållplatsen. Yngve andades ut och verkade lättad när han sa:

­– Ja, det var ju skönt att vi har klarat av det här då…