Som gammal gråsosse
undrar man ibland varför så många är så taskiga mot socialdemokratin. Det
började med Nils Ferlins dikt från någon gång på 1930-talet "Till en
socialdemokrat":
Ack, klättergroda lilla
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp
Nu sitter du i buskens topp
men luktar lika illa
Carl-Gustaf Lindstedt var en annan som tvivlade på rörelsen. Jag minns att
ha en gång sa: Kolumbus var världens första
socialdemokrat. Han startade utan att veta vart han var på väg, han kom fram
utan att veta var han befann sig, och han kom tillbaka utan att veta var han
hade varit.
Tage Danielsson var sosse men utvecklades till rörelsens främste kritiker. Inför
första maj 1979 skrev han en vers om sossarnas förstamajtåg som lät så här:
Tills vi får
den vision som vi snart tänker få
kan en
förhandsvision vara bra:
Den att inse
hur löjligt det verkar att gå
innan vi har
bestämt vart vi ska
Där har vi det. Innan man går ska man veta vart man ska. Ett socialistiskt
parti ska sträva mot socialismen. Men nu är det med partier som det är med
religioner. De börjar som befrielserörelser, utvecklas till maktapparater och
slutar som försörjningsinrättningar för sina pampar.
Socialism som slutmål var det länge sen vi hörde talas om. I Trälarna finns
en gosse som har en morbror som är sossepamp. Gossen upptäcker en sak. Hans
morbror har till yrke att förhandla med kapitalisterna. Om dessa försvann
skulle morbrorns liv bli meningslöst. Kapitalisterna är alltså inte hans
motståndare utan hans arbetskamrater!
Det låter inte bra. Men när jag skrev det menade jag väl att det var något
att tänka över. Och när jag nu ser mej omkring – var har vi nu socialismen som
slutmål?