Klasshat är berättigat och glädjerikt

När jag var barn och gick i folkskolan på Söder i Stockholm var jag sur på att skolböckerna bara handlade om landet. Det var Sörgården hit

och Sörgården dit och ingenting om familjer och ungar i stan.

Barndomshemmet eller Där som sädesfälten böja sig för vinden hade samma svaghet. De berättade sentimentalt om emigrationen från Sverige till Nordamerika och handlade om sädesfält och granskog. Texten skrevs av Karl-Ewert och blev en stor succé 1919 med Ernst Rolf. Liksom jag för åttio år sen ville föra över Sörgården till stadsmiljö känner jag nu behov av att gör detsamma med Barndomshemmet:

Där som gråa gator korsar sej på Söder

och där treans spårvagn rasslar fram på dem

ligger Hornsgatan i solskenet och glöder,

där i forna dagar var mitt barndomshem.

     Det var sol och sommar över gamla Slussen

och där krökte sej Ringvägen genom stan.

     Genom Söder tog man spårvagn eller bussen

     för till fots tog promenaden hela dan.

Här på bystan kan man sitta nu och minnas

när för arbetare här en stadsdel var.

Nu för fattiga den aldrig mer får finnas.

Nu är Söder till för dom som pengar har!

Så kan det gå med barndomshemmet. Jag har tidigare berättat om hur vi som var fattiga skyfflades upp på Skinnarviksberget och fick en lägenhet för 75 kronor i månaden, en lägenhet med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Slussen, en lägenhet som nyligen sålts för över tre miljoner till nån rik jävel.

Stockholms Söder var en gång en arbetarstadsdel. Det kan jag sitta här på Vikbolandet och tänka tillbaka på.

Nostalgi kallas det. Enligt Wikipedia "längtan efter ett ofta idealiserat förflutet".

Jovisst – det kan hända att jag idealiserar vår tillvaro på det gamla Söder. Fattigdom är alltid ett elände, men vi fattiga hade ändå råd att hyra en lägenhet för 75 kronor i månaden. Ingen av oss har råd att i dag köpa den för över tre miljoner.

De som nu har köpt vår lägenhet på Lundagatan på Söder i Stockholm, de som nu trampar samma golv som mina fattiga föräldrar för åttio år sedan, dem kommer jag alltid att hata.

Det vet de inte om, det lider de inte av. Skit samma – jag njuter av det. Klasshatet är det enda hat som är berättigat och glädjerikt.