söndag 27 juli 2014
Hur det gick för Wernström
Vår vän poeten Ove Klinthäll brukar skalda om vad det blivit av våra mediekändisar. Jag visste inte att jag hörde till dem förrän jag fick läsa följande kväde:
"Nu går jag ut", sa gamle Sven
"och sätter fyr på marknaden!"
Men dock, han tänkte efter först:
"Var blir effekten bäst och störst?
Gå in i skolan nån lektion
och be dom: Gör revolution!?
Att spränga eller nåt på ICA?
Nej, där finns inte några rika.
Dra in till stan, till H&M
och hota med att spränga dem?
Lars Stjernkvist borde sättas dit,
men han är ju en trevlig skit.
Nå, Reinfeldt borde klippas till,
men slåss är ingenting jag vill.
Så då, vad gör jag: Sitter här
som hjälplös revolutionär,
och tänker 70-tal och gnäller.
Det vart ju ingen skräll då heller.
Nå, faktiskt jag är ganska trygg
men har nåt fanstyg i min rygg.
kan knappast gå och inte jogga.
Men en sak kan jag ändå: Blogga!
Det är just nu det enda stället
där jag kan slåss mot tjyvsamhället!
fredag 25 juli 2014
Privatisering är stöld från oss alla
I Proletären läser jag att Nybros allmännytta säljs ut trots folkligt motstånd: Måndagen den 7 juli klubbade ett oenigt fullmäktige igenom utförsäljningen av en sjättedel av Nybro kommuns kommunala bostadsbestånd samt ett flertal fastigheter med kommunal verksamhet. Sen står det: "Den politiska majoriteten Socialmoderaterna, S och M, röstade enhälligt för utförsäljning och valde att slå dövörat till de folkliga protesterna."
Socialmoderaterna, ett elakt men träffande uttryck.
Det tycks bli allt vanligare att allmännyttans tillgångar privatiseras. Vad är det annat än stöld från oss som äger allmännyttan? Det första vi måste kräva av höstens nya regering är en lagändring som förbjuder privatiseringar.
Hur skiljer man på hambo och mazurka?
Jag hittar gamla tonband med gammal dansmusik, såna låtar som mina föräldrar dansade till för ett halvt århundrade sedan. Den musiken är tidlös. Min far gjorde massor av låtar, till exempel:
Midsommarnatt ack så tjusande
nu välkommen var,
midsommarnatt så berusande
ljus och underbar.
Glammande ungdom från bygd och by
ser en morgon gry,
alltmedan dansen går lustigt och glatt
uti midsommarnatt. Osv.
Jag saknar min pappa Gunnar. Han skrev inte noter utan lagrade sina låtar i mitt och min brors minne. En del kommer vi ihåg, men mycket är glömt och för alltid försvunnet. Han hade också kunskaper som jag skulle vilja ha del av. Hur skiljer man på hambo och mazurka? Pappa Gunnar dog 1978, åttio år gammal. Med honom försvann en massa musik och en massa kunnande. Inget att göra åt. Men någon annan kanske kan svara på frågan: Hur skiljer man på hambo och mazurka?
lördag 19 juli 2014
Ny dator – oanvändbar!
Hej på er allesammans! I går köpte jag en ny
dator, jag skulle gå över till HP från Mac. Men se det gick inte alls det. Den
nya datorn skulle vara färdig att använda direkt, men – skärmen är full av
färggrant elände och det går inte att hitta ett tomt fält att skriva på. Det är
naturligtvis mej det är fel på – jag vet inte hur man gör. Nu har jag bara att
vänta på att ett barnbarn ska fixa installationen och göra det möjligt att
använda nyförvärvet.
Så om det inte blir några bloggar ett tag
framöver, så vet ni vad det beror på.
fredag 18 juli 2014
Inte vill vi ha ihjäl en populär flicka?
Hur har det gått för våra mediekändisar? Den
enda som vet det tycks vara poeten Ove Klinthäll, hur han nu får den kunskapen.
När det gäller Lili Marleen kan vi välja vilket öde vi vill ge henne:
Självklart
gick det galet för Lili Marleen
då
på 40-talet när krigets vindar ven.
Hon,
vad jag vet, var från Berlin
som
blev en enda stor ruin,
och
– det är troligt nog –
hon
krossades och dog.
Men vi, som önskar våra mediekändisar allt
gott, kan ju inte önska livet ur en så omtyckt och omsjungen flicka som Lili.
Nej, vi låter poeten ge henne ett bättre öde:
Rakt
under lampan
och
dess matta sken
stod
Lili, den slampan,
när
bassen föll i sken.
Han
kom för sent och fick arrest,
men
hon gick gladlynt till en fest
och
enligt vad jag tror
blev
gift med en major.
Då blev mera roligt/att sätta det på pränt/och
därmed göra troligt/att det var vad som hänt.
Se där, nu blev jag också poet!
torsdag 17 juli 2014
Finns inte socialistiska lärare?
Här ett klipp ur Dagens ETC 11 juli under
rubriken Återförstatliga apoteken:
"Regeringen brinner av iver att låta
privata bolag och koncerner göra vinster på samhälles och medborgarnas
bekostnad. Få studier visar att detta leder till något positivt.
Vår slutsats är enkel – låt samhället ta hand
om vård, skola och omsorg. Människors hälsa är för viktig för att utelämnas
till privata vinstintressen.
I år är det valår, låt oss lägga in en högre
växel och kämpa för ett systemskifte!"
Artikeln är undertecknad: Maria Forsman
Socialistiska läkare Göteborg.
Jag blir förvånad och glad. Det finns alltså
en organisation för socialistiska läkare! Då borde det finnas en för
socialistiska lärare också! Jaså inte? Om det låter alldeles omöjligt, måste
man undra varför!
onsdag 16 juli 2014
Tro på idén om förändring
I dag skriver vänsterpartisten och
riksdagsledamoten Jens Holm i Folkbladet att han vill ha en statsminister som
läser upp detta i sin första regeringsförklaring:
– I Sverige ska nya jobb skapas genom omfattande
investeringar i förnybar energi, kollektivtrafik och klimatsmarta renoveringar
av våra bostäder. I Sverige ska klyftor utjämnas genom en aktiv omfördelningspolitik.
Vi inför en bankskatt så att bankerna får vara med och finansiera utbyggd
välfärd och klimatomställning. Sverige ska nå samtliga miljömål. Sverige ska
vara generöst mot omvärlden med solidarisk flyktingpolitik, höjt bistånd och
vara en röst för de förtryckta och fattiga. Vapenexporten ska förbjudas. I
Sverige ska vi bygga världens bästa skola, vård och omsorg, utan privata
vinster och riskkapitalbolag. Vi ska göra detta tillsammans, i samarbete.
Och han tillägger: Omöjligt? Nej. Vi har
gjort det förr. De gäller bara att tro på idén om förändring.
tisdag 15 juli 2014
Dikter som aldrig blev skrivna
Dan
Andersson är en gåta för mej. Han dog på hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm
den 16 september 1920. Hotellpersonalen hade rökt med vätecyanid mot vägglössen
och inte vädrat enligt föreskrifterna. Samma år, 1920, hade han skrivit han
dikten Epilog:
God natt – god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer
om vi aldrig träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av
det
som brunnit hos mig och så snart
brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse
vet –
god natt – god sömn åt er.
Här låter det som om han skull ha vetat om
sitt kommande öde och förutser sin egen död.
Under sitt korta liv hann han med att skriva
ett hundratal dikter, många av dem tonsatta av honom själv och andra – och nu
omistliga delar av det svenska kulturarvet.
Men – vad skulle ha hänt om inte personalen
på hotell Hellman slarvat med vätecyaniden så att Dan Andersson fått leva
vidare och kanske blivit dubbelt så gammal? Han skulle ha skrivit ett hundratal
dikter till!
Ett hundratal dikter som vi vet att vi skulle
ha älskat och sjungit – men som vi nu aldrig får tillgång till. Det känns som
om de fanns någonstans, men de finns inte. Det känns obegripligt.
måndag 14 juli 2014
Om alla mina oskrivna romaner
Bland mina gamla böcker hittar jag en
deckare. Jag har faktiskt skrivit en deckare. För ett halvt århundrade sedan
när man inte blev miljonär på sånt. Där konstaterade jag att alla tidningsmän
jag känner går omkring med en oskriven roman. Det gjorde jag också.
Jag
hade fängslats av "det burleska och komiska hos oss människor, när vi
ligger med varann och kallar det kärlek, när vi frossar i vår nästas elände och
kallar det välgörenhet, när vi konstruerar sinnrika apparater för att skjuta
små hål i varann, när vi håller högstämda tal för en tvåfärgad tygbit på en
stång – när vi gör alltsammans med en min som om alltihop vore allvar. Om det
skulle min roman handla, och det som skilde den från mina kollegers var det
enkla faktum att den skulle bli skriven."
Det
blev den inte. Jag har alltid gått omkring med en massa oskrivna romaner i
huvet. Varför blev de inte skrivna? Hur bär sej alla författare åt som får sina
romaner skrivna och utgivna, så att de kan hålla dem i handen och känna stolthet
över dem?
Jag
är en författare med en massa oskrivna romaner. Om det är en förlust för
kulturlivet lär vi aldrig få veta.
söndag 13 juli 2014
Ett exempel på något mycket svenskt
I går var det marknad i Östra Husby där
jag bor. Jag satt sju timmar i solen vid ett bord för att sälja mina böcker. Tvåhundra
kronor för den kompletta Trälserien i fyra band. På tok för billigt, sa någon
som visste att Trälarna nu är slutsålda och att de sex omgångar jag hade att
bjuda ut kanske var sista möjligheten att få tag på dem.
Här
mötte jag ett dilemma som på nåt sätt var moraliskt. I den kapitalistiska
tankevärlden gäller principen om tillgång och efterfrågan: ju lägre tillgång
och ju större efterfråga, desto högre pris. Men som socialist kan jag ju inte
tänka kapitalistiskt. Jag tänker naturligtvis: Man ska inte behöva vara rik för att få läsa böcker. Sätt ett pris
som folk har råd att betala! Så gjorde jag det och Trälarna var snart
slutsålda.
En
sån här marknad är en märklig företeelse. Den är hyperdemokratisk och kräver
tolerans åt alla håll. Plötsligt har man Nya Moderaterna på ena sidan och nåt
religiöst på den andra. Alla leende och trevliga. Inga gräl trots olika
åsikter.
Mitt
emot mej hade jag Kristdemokraterna. Alltså ett gäng som ville sprida den
medeltida vidskepelse som i dag heter kristendom. Leende delade de ut sin
tidning FAMILJENS RÖST med Göran Hägglund på omslaget till de förbipasserande.
När en deras tidningar blåste iväg åt mitt håll hejdade jag den så att den inte
skulle gå förlorad. Inte för att jag sympatiserade med tidningens innehåll,
utan för att de som delade ut den var så trevliga.
Det
här var en marknad där allting blandades: skaparglädje, vinningslystnad, tro
och otro, politik till höger och vänster, lek och allvar. Ett Sverige i
miniatyr. En uppvisning i något mycket svenskt – en mångfald utan gräl och utan
vapenskrammel.
fredag 11 juli 2014
Oj! En tjej blir god för förti mille!
Jag har ibland frågat vår vän poeten
Ove Klinthäll hur det gått för våra mediekändisar. De svar jag fått har jag
redovisar här. Nu gäller det Evert Taubes Ingrid Dardel:
Det är kanske ofta så att flicker
är rätt svaga för beröm och smicker,
risken är då kanske att dom dricker
alltför mycket när det bjuds med glans?
Ingrid, tror ni att hon följde leden,
den som Evert ställde in till Freden,
var förtjust och glad och följde seden
och åt fint och drack det vin som
fanns?
Nja, han slapp totalt att fjanta,
de var gamla väl bekanta
och förmodligen så drack hon Fanta,
tänkte klart, var artig och sa tack.
Äta var väl vad hon ville
men hon hade redan kille,
blev med tiden god för förti mille
såsom uppmärksammad chef för Big Mac.
Jag har alltid gillat Ingrid Dardel. Som
trubadur sjöng jag en gång i tiden hennes polska, och då kunde det låta så här
förstås:
Ner
för Brinken, fort som blinken, här går leden, in på Freden. Jag är Orfeus, här
är underjorden. Kors! Nu seglar de ett skepp hitåt. Ner i källarn, akta kjolen!
Hör du lutan? Hör fiolen! Ingrid hör! Det är ju Evert Taube som tar emot sej
med din egen låt!
Jag
såg Ingrid som en enkel tjej som stod vid Strömmen och kollade på gubben i den
gröna båten när han veva upp sin stora håv. Om jag vetat att hon skulle bli mångmiljonärska
skulle jag nog ha rivit sönder notbladet och slängt det (och därmed henne) i papperskorgen.
Klass mot klass! Där har vi parollen!
Man sover mycket på gamla dar. Man
lever i två världar, en på natten och en på dagen. I natt drömde jag att jag
attackerades av ett gäng feminister som gav sej på mitt språk. I föreningslivet
fick jag inte vända mej till "Kära medlemmar", för det lät så
manligt. Jag måste skriva "Kära medlemmor" också. På det sättet måste
jag arbeta igenom hela mitt språk för att inte diskriminera kvinnorna.
På
dagen kan jag se att feministerna sätter sin prägel på ett och annat i
verkligheten också. Till exempel på sjukvården. Om man får tro poeten Ove
Klinthäll göder de girigheten hos kirurgerna som får uttala sej på detta sätt:
Kom till mej om ni har feta
lår, jag gör dom smala
och rynkor tar jag bort
vill säja, om du kan betala.
Det ligger inga cancerfall
i mina sköna sängar
och ingen gallsten, inga bråck,
för det ger inga pengar.
Min skicklighet, den ställer jag
i tjänst för rikas trevnad
och ej för nåt så trist
som sjuka mänskors överlevnad.
Min hustru gjorde mej till feminist för
att vi tillsammans skulle kämpa för kvinnors likaberättigande. Nu är hon inte
längre med i kampen, och själv är jag vilsnare än någonsin. Margaret Thatcher
var ju kvinna – skulle det förplikta oss till några sympatier? Och Annika Falkengren,
Christina Stenbeck, Margaretha af Ugglas,
Eva Rausing och Fanny Sachs,
allesammans rika övar allt förnuft.
Dom
känner du inte till? Nej, sen Alliansregeringen avskaffade förmögenhetsskatten
kan Statistiska Centralbyrån inte längre mäta klassklyftor och rikedomar i
Sverige.
Så
de rika, också om de är kvinnor, kan dölja sej bakom Wallenbergarnas slagord Esse non videre, Verka men inte synas.
Nej,
skillnaden går inte mellan män och kvinnor – den går mellan socialister och
borgerliga. Klass mot klass! Där har vi parollen!
onsdag 9 juli 2014
Våra erfarenheter är sej lika
Överheten är alltid nöjd med det den gör. Så
är det i dag, och så var det på 1800-talet, då Fredrik Reinfeldts föregångare
fick beröm även av dem som drabbades, om man får tro detta klipp från en dåtida
arbetartidning:
Nog slet jag mycket ont,
Per Person sade,
strax innan hungern honom
uti graven lade.
Men dock en tröst jag har,
och det en god, min själ:
Uti ett ordnat samfund var det
som jag svalt ihjäl!
Dagens Alliansen tycker sej också ha skapat
ett ordnat samfund. Överhetens åsikter är sej lika från tid till tid. Tyvärr är
de drabbades erfarenheter det också.
tisdag 8 juli 2014
Inte kommunist – men socialist!
Maria-Pia Boëthius har skrivit så här:
"Jag har ägnat mig åt mediekritik därför
att jag älskar journalistiken. I livet har jag jobbat med allt: dagspress,
magasin, radio och teve, som reporter, som kolumnist och författare. Och sett
journalistikens fantastiska möjligheter – men också sett dem förslösade. Så
många stormedier har missbrukat sin makt och alltför många journalister har
gått med på att göda maktmissbruket, valt karriär på ägarnas villkor istället
för intensivt sökande efter sanning.
Min första
redaktionschef, Sigge Ågren på Expressen, frågade mig när jag var alldeles nyanställd
vem som var min arbetsgivare? – Bonniers, svarade jag efter en stunds häpen
eftertanke. Nej, sa Sigge. Inte alls. Du har bara en enda arbetsgivare – och
det är läsarna! (Han ägnade sig åt hemlig omstörtande verksamhet. Det kunde
han, trots att han helt öppet var kommunist, hans Expressen, i papper, sålde
över en halv miljon och beräknades läsas av en miljon människor. Varje dag.)
Detta har Maria-Pia Boëthius skrivit i tidningen
ETC. Som jag prenumererar på. Det borde du också göra. Dagens ETC, "en röd
dagstidning för ett grönare Sverige". Den är ju landets enda socialistiska
dagstidning.
Jag är inte partiansluten, i mitt yrke som
författare ska man inte vara det. Men jag är ändå kommunist, liksom Sigge Ågren
på Expressen och liksom du själv. För vad skulle vi annars vara? Halvborgerliga
sossar eller helborgerliga – nej, fan heller.
Vi är kommunister. Men ordet är belastat av
dem som missbrukat begreppet. Så vi bör byta ut det mot socialister. Vi är
socialister. Du också. Vore du inte det borde du skämmas!
måndag 7 juli 2014
Hur gick det för den åldrande Rosa?
Vår vän geniet Ove Klinthäll fortsätter att
undersöka hur det går för våra mediekändisar. Rosa gick på bal och dansade med
en berömd kavaljer, men sen då? Jo hör här:
Rosa fick dansa med Andersson,
hela sommarn, var kväll med Fritiof Andersson.
Fritiof var enträgen och galant,
och han var dansant.
Sommarens nätter var heta –
men sen kom regnhöstens tid.
Då, via brev, fick han veta
att han gjort Rosa gravid.
Då fick man se vad det var för karl!
Han smet från ansvaret att vara far.
Han stack till sjöss och försvann, utan svar.
En sån förbannad karl!
Det var ett riktigt elände,
för Rosa en tragedi?
Nej, faktiskt inte! Vad hände?
Sonen blev målargeni!
Han ställde ut verk i Louvren, bevars,
med vernissage den tjunionde mars.
Fritiof, den knölen, är borta och glömd.
Sonen blir världsberömd!
Jaså. Nu har vi fått veta hur det gick för
Fritiof och sonen. Men vi har ingen aning om hur det gick för Rosa. Ska vi
gissa att hennes son, den geniale målaren, tog hand om sin morsa och öste pengar
över henne? Men vi vill inte gissa, vi vill veta! Så frågan kvarstår: Vilket
öde mötte Rosa på bal, när hon åldrades och slutade gå på bal?
söndag 6 juli 2014
Arbetarbarn behövde pekpinnar
Det var en gång en kapitalist som hette
Davidsson. En kapitalist är som bekant en som köper andra människors
arbetskraft och sedan behåller värdet av det de skapar med sitt arbete.
Eftersom detta liknar tjuveri, vill de flesta kapitalister inte kalla sig så.
Den här föredrog att kalla sig fabrikör.
Så börjar min bok Trälarnas döttrar som jag gav ut 1974. När jag kollar de böcker jag
skrivit, men nästan hunnit glömma, finner jag att jag ofta har varit rätt
pedagogisk. Sånt har vissa av mina kritiker kallat pekpinnar.
Det var kritiker ur medelklassen som inte
behövde mina sanningar. Och som inte kände något för de arbetarbarn jag vände
mej till och som hade behov av mina pekpinnar.
Davidsson dolde sitt tjuveri bakom titeln
fabrikör. Men utvecklingen går framåt. De som i dag tillskansar sej våra pengar
gömmer sej bakom titlar som dir eller
den kortaste av alla: vd.
Synd att jag inte längre orkar skriva böcker.
Ibland känns det som om jag fortfarande har något att lära ut.
lördag 5 juli 2014
Döden i Amsterdams glädjekvarter
Hur går det för våra mediekändisar? Det har
vi låtit poeten Ove Klinthäll undersöka tidigare. Nu har han tagit sej an Svarte
Rudolf:
Se Svarte Rudolf har cancer
på huden av allvarligt slag.
"Han har inga rimliga chanser",
det påstod hans doktor i dag.
Ej hjälper tabletter och salvor,
men hemhjälpen kommer med stöd
och troligen inom ett halvår
är Rudolf den livsglade död.
torsdag 3 juli 2014
Lär känna dej själv och dina åsikter
Om något är heligt för mej så är det
yttrandefriheten. I Almedalen har även nazister fått polisens tillstånd att
framträda. Det tycker jag är okej. Åsikter ska inte bemötas med förbud utan med
argument. Den som förordar yttrandefrihet måste ge frihet även åt de
obehagligaste åsikter att framföras. Jag kom att tänka på detta när jag läste
denna vers av Ove Klinthäll:
"Sverige
åt svenskarna!" lyder parollen
för
dom som vill skärpa
invandrarkontrollen.
Nå,
tänk om vi föste ihop alla dem
som
ej fötts i Sverige och sände dem "hem"
i enlighet
med ovanstående rop
– då
skulle vårt fosterland säcka ihop.
Om åsikter kunde förbjudas, måste det finnas
en överhet med makt att förbjuda. Och överheten kan ju bli hur galen och
folkfientlig och motbjudande som helst – se bara på Fredrik Reinfeldt och hans
anhang. Rent teoretiskt kan vi få en ännu värre överhet som inte vore främmande
för att belägga tidningar och författare med censur.
Yttrandefrihet måste vara frihet att framföra
hur obehagliga åsikter som helst. Som måste bemötas i öppen diskussion. Där vi
tvingas att granska våra egna åsikter och formulera våra argument. Då lär i
känna oss själva och ser vad vi egentligen tycker och tror på.
onsdag 2 juli 2014
Hu gick det för våra kändisar?
I sin undersökning om hur det gått för våra
kändisar i medierna har poeten Ove Klinthäll kommit fram till Evert Taubes Fritiof
Andersson, den svenske karlakarl som ingen kvinna kunnat motstå, inte Flickan i
Havanna och inte Rosa på bal, inte heller Carmencita från Samborombon, fast hon
försökte länge nog. Så här gick det för honom till slut:
Ni
minns väl Fritiof Andersson som var en aning full
och
härjade med gänget som också hade beskänkt sej.
Men aj-aj-aj,
på torget mötte en polispatrull.
Rakt
från en fest in i arrest var inte vad dom tänkt sej.
Men
efter timmars snutförhör så släpptes dom till sist,
och
ångerfulle Fritiof blev fanatisk nykterist,
blev
vegetarian och har fått extra år till låns,
tänker
jag mej, jag har dock ej sett till hans dödsannons.
Jag hoppas vi får veta mer om fler
mediekändisar. Hur gick det t ex för Augustin, Flickorna i Småland, Mjölnarens
Iréne, Ann-Caroline och Axel Öman? Den som lever får se.
tisdag 1 juli 2014
Vi behöver en arbetarrörelse!
I dag fäster jag mej vid en rubrik i
Folkbladet: Allt färre 15-åringar i
kyrkan. "Kyrkorna har det kämpigt att hitta nya konfirmander. På fyra
år har de ungdomar som konfirmerar sig i Norrköping minskat med en
tiondel."
En kyrkoherde ser flera orsaker till
nedgången. Han säger:
– Allt fler föräldrar till ungdomarna är inte
själva aktiva i kyrkan. Dessutom tror jag att behovet av att tillhöra en
organiserad rörelse minskar.
Ja, eftersom det inte längre finns någon
arbetarrörelse i Sverige. Den fanns i min ungdom. Där var ateismen självklar. Kyrkorna
stod lika tomma då som nu. Vi skulle aldrig ha tillåtit rika oljesheiker att
finansiera moskebyggen i Sverige. Internationell solidaritet var självklar. Vi skulle
ha välkomnat flyktingar och invandrare men inte tillåtit dem att ta med sej hit
det de flytt från.
Ungdomen vänder kyrkan ryggen. Utan att
formulera sig tar de unga avstånd från medeltida vidskepelse. Eftersom de
saknar egen organisation är risken stor att de hamnar hos Sverigedemokraterna
eller någon annan skum rörelse.
Vi behöver en svensk arbetarrörelse. Den
borde byggas inom Vänsterpartiet – men? Den måste byggas av folk som inte låter
sej besegras av fiendens främsta vapen, pengar! Som inte låter sej köpas!
De unga reagerar sunt. Tar avstånd från den
medeltida vidskepelse som kallas religion. Men de gör det utan att formulera
sina ställningstaganden. Det borde någon göra åt dem.
Vi behöver en arbetarrörelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)