torsdag 28 februari 2013

Slåss får man inte – fast några borde!



Det är svårt att tala med barn. De tar allting så bokstavligt. Som mitt barnbarnsbarn. Hon har hört att man inte får slå barn. Så när jag daskar till henne i stjärten anklagar hon mej för barnmisshandel. Det var när hon sugit på en karamell och sen la tillbaks den i karamellskålen. – För den var inge god!
– Så där gör man inte! sa jag.
– Jo för den var inge god!
– Nu låter du bli å göra sådär!
Och så dasken i stjärten.
– Man får inte slåss. Det där är misshandel!
– Det är inte misshandel. Det är en markering. Så du ska begripa att jag menar allvar!
 Ungen är fem år och kan prata för sej.

Jag var också ett begåvat barn. För mer än åttio år sedan. Jag tog också orden bokstavligt. Till exempel andra versen på Internationalen när mina föräldrar lärde mej den:
Arbetare i stad på landet
en gång ska jorden bliva vår…
Stad på landet, det måste vara en småstad ute på bystan. Kanske Tranås, den enda småstad jag kände till. Det kunde ju inte vara Stockholm, för där var ju stad överallt. Jag tänkte mej att vi sjöng om arbetare i Tranås.

Barnbarnsbarnet hör att vi diskuterar politik. Hon hör att vi inte gillar Fredrik Reinfeldt och det verkar också som hon begriper varför. Så en dag kommer hon och ropar:
– Hörde du, mamma! Nu slåss han också! Reinfeldt! Man får inte slåss!
– Men…
– Han slåss, det sa dom på radion. För skatter eller någe.
– Säkert för lägre skatter, men…
– Jag tycker inte om honom.
– Det gör inte jag heller Men…
– Han slåss. Det sa som på radion.

Det är svårt att tala med barn. De tar allting så bokstavligt. Att slåss är att slåss, och det får man inte. Om man inte är politiker. Fast de slåss på ett annat sätt. Men hur ska jag förklara det?
När jag inte själv tror på deras sätt att slåss. När jag själv tror att de bara sitter där och slår vakt om sina privilegier och möjligen skulle börja slåss om dessa privilegier var hotade.

Man får inte slåss. Inte politiker heller. Om de gjorde det skulle inte sossar och moderater smälta samman som de gör. Och vi vanliga människor skulle kanske ha något att hoppas på. 

onsdag 27 februari 2013

Finns det verkligen folk som tror?



I måndags spred TT denna lilla notis till den svenska pressen:
"I sin sista söndagsbön som påve sade Benedictus XVI att han med sitt sensationella avgångsbesked följer Guds vilja.
– Gud har kallat mig att bestiga berget, att ägna mig ännu mer åt bön och meditation. Men det betyder inte att jag överger kyrkan, sade påven från fönstret på påvresidenset i Vatikanen till de tiotusentals troende som fyllt Petersplatsen."

Jag häpnar. Det finns alltså "troende". Men det kan väl inte vara många som tror på riktigt? Inte ens de präster jag känner är troende. De gör sitt jobb, döper, viger och begraver. De kyrkobesökare jag känner har inte heller nån riktig tro. De använder kyrkans tjänster, låter begrava sina döda, sjunger i kyrkokören. Men när deras bil stannar faller de inte på knä bredvid den och ber Gud om hjälp. De ringer efter bogsering och kör den till en verkstad.

Tiotusentals "troende" samlas framför Peterskyrkan i Rom. De ser den fantastiska barockfasaden som en gång restaurerades av påven Julius II. Det kostade pengar som han fick genom att sälja avlatsbrev med syndernas förlåtelse över hela den kristna världen. Men fyra gånger mer gav konkubinskatten, skatten på de prostituerade i Rom.

Jag undrar om de tiotusentals troende som stod och tittade på den vackra barockfasaden tänkte på att det var flickor i Rom som pippat ihop pengarna till den grannlåt som omgav den avgående påven och kommer att omge hans efterträdare.

De enda verkligt troende jag sett mötte jag i Mexico för ett halvt århundrade sedan. Det var fattiga, lurade och förtryckta indianer som kröp på knäna fram till sin madonna av Guadalupe och la sina sista centavos i sparbössan framför hennes avgudabild. Centavitos som så småningom blev miljoner pesos till prästerskap och påve.
      
Religion handlar inte om gudar, den handlar om mänskor och makt!

tisdag 26 februari 2013

Vad ska vi sjunga på första maj?



Nu har jag lyssnat på Melodifestivalen. För att slippa formulera ett eget omdöme kan jag citera vad poeten Ove Klinthäll mejlar till mej. Han skriver: "Nu ska det va hysteri, ljus, rökelse, dräkter och ett jävla hålligång med meningslösa texter och utslätade melodier." Och han bifogar en liten vers:

Den som ser på schlagerfestivalen
från försöken ända till finalen
måste ju, förbanne mej va galen.
Sjung som motvikt Internationalen!

När jag var barn gick jag med morsan och farsan i sossarnas demonstrationståg på första maj och sjöng Internationalen. Alla kunde texten. När jag senare i livet fortfarande var sosse hade man skrivit texten på baksidan av plakaten så att de som gick i tåget kunde sjunga med.

Nu är det länge sen jag gick i ett förstamajtåg. Nu trängs texten undan i mitt huvud av den version som Fria Pro skänkte socialdemokratin:
  
Upp arbetstagare i Sverige,
upp chefer i vårt vackra land,
med nya djärva mål i sikte
marscherar vi hand i hand.
Det som är bra för svenska direktörer
är bra för svenska folket med.
Vi kräver att få dela kakan
i bästa samförstånd och fred.
Upp till kamp för exporten,
sista striden det är.
det kära Näringslivet
åt alla lycka bär.
Upp till kamp för exporten,
sista striden det är
Vårt kära privata Näringsliv
åt alla lycka bär!

Så kan det gå. Stefan Löfven har nu drygt två månader på sej att visa oss vilken variant av Internationalen som passar bäst att sjunga i förstamajtågen 2013.


måndag 25 februari 2013

Jag älskar min påhittade Malin



Nu säger förlaget att mina böcker om Trälarna ska ges ut igen, nu som pocket. Det kommer mej att tänka på människor som jag är bekant med men som inte finns i verkligheten, människor jag hittat på och känner mycket för.

Jag är djupt fäst vid Malin från Hejpytten i Trälarnas vapen. Namngivna människor i hennes omgivning har existerat men inte hon. Och om hon hade existerat skulle hon nu ha varit död sedan ett par hundra år.

För henne kan jag känna som kung Pygmalion på Cypern kände för elfenbenskvinnan han själv skulpterat och önskade till liv. Nu finns här ingen Afrodite som kan ge Malin liv. Och det är kanske lika bra, för hustru Inga skulle kanske inte tycka om att ha en yngre kvinna från 1700-talet i huset.

Ändå kommer vi att ha det. Och många andra därtill. De påhittade människorna är många bara i Trälarna. Från trälpojken Halte och hans mor Sutta till min jämnårige Vicke på 1900-talet. När jag hittade på dem umgicks jag med dem dag och natt. De fäste sej i mitt dåliga minne och blev ofta verkligare än verklighetens människor.

Det ska bli kul att möta dem igen. De påhittade figurerna som är verkligare än verklighetens människor. Låter det konstigt? Okay, som författare är man inte riktigt normal. Det är ju inte normalt att skriva böcker.  

söndag 24 februari 2013

Om rätt och fel i språket



Jag läser tidningar och förfäras över uselt språk och dålig avstavning. Jag lider av kollegor i stället för kolleger och före i stället för innan. Det beror på att jag var maskinsättare på den tiden då tidningar trycktes med blyrader och vi typografer kunde snygga till journalisternas språk.
Vi skulle knappast ha släppt igenom varken i stället för vare sig. Och vi skulle ha avdelat "bil-drulle" eller "bild-rulle" beroende på om det handlade om foto eller trafik, viket datorn inte klarar.

Språkfel kunde vi klara, men makthavares tankeoreda kunde vi inte göra något åt. Ett av mina klipp berättar hur politiker uttryckte sej för nåt årtionde sedan.
Ingvar Carlsson tillfrågades om den nya skattereformen skulle finansieras till hundra procent och svarade:
 – Det beror på vad man menar med hundra procent.
Laila Freivalds som var justitieminister sa i radion:
– Och det är mycket viktigt att vi bedriver en politik som leder till resultat.
Där var det bara att följa manuskriptet och sätta som det stod.

Svenska språket är svårt för dem som kommer utifrån. Min mor som hade hjälp av invandrarflickor tyckte det var spännande att försöka få Hemets Jornall i stället för Hemets Vekotittnink eller stråsåker i ställt för pittsåker och telikatesslimpa i stället för telikatesspråt.

Språket är svårt även för mej. Fast jag är infödd svensk måste jag fråga: Är ökad jämlikhet mer än jämlikhet? Är rättvisare mer än rättvist? Då är väl unikare mer än unikt också, men hur i helsike då?

Dock vet jag att abborre stavas med två b och två r och att aldrig aldrig stavas med två l vilket alltid alltid gör samt att m och n aldrig dubblas framför d och t. För mina unga läsare kan jag tala om att Monopolkapital stavas med tre o, ifall ni inte får lära er det i skolan.
Men varför bekymra sej om rätt och fel? Man skriver väl för att göra sej förstådd. Och om man blir förstådd även på ett taskigt språk, så vadå?

lördag 23 februari 2013

Äntligen är språket befriat!



Under mitt långa liv har det hänt en del med språket. Ord som i min barndom var oanständiga och förbjudna tycks nu komma till användning tillåmed i radio och teve.
När jag för ett halvt århundrade sedan jobbade i Aftonbladets sätteri handlade en bokrecension om kille som bara intresserade sej för att supa och knulla. En gammal maskinsättare blev upprörd. Kulturchefen löste problemet genom att stryka det farliga ordet och skriva dit "älska" i stället.

På gatan använde vi redan som barn hela språket, men det tog lång tid innan alla ord kom in i litteraturen. 1948 kom Bengt Anderbergs roman Kain där han gjorde musik i språket med knullinetter och fittoliner. Sen dröjde det till långt in på 1960-talet innan sexorden kom in i ungdomsböckerna. Stig Malmberg var först med knulla i boken Kom tillbaka Gunilla.     

Jag har skrivit mycket men har hela tiden varit språkligt hämmad. I mitt sommarprogram 1988 ville jag berätta om en gammal typograf och filosof på Aftonbladet som sa:
– Vad lever man för? Jo fittan och brödbiten, det är vad man lever för.
Kort och effektivt uttryckte han en gammal arbetares samlade livserfarenhet. Men jag var för feg för att låta honom komma till tals i mitt program.

I dag skulle jag inte behöva tveka. Nu är språket befriat, inte bara i tryck utan också i radio och teve.
Kroppsdelar ska ha namn, handlingar likaså. Man behöver inte ligga för nånting som likaväl kan göras stående. Och man behöver inte ens älska.

Hur ska vi nu få in det här i frågan om klassamhället och klassförtrycket? Gäller det att tysta underkassen, beröva den dess språk?
När vi mot mitten av 1800-talet började förlora förtroendet för prästerna fick vi folkskolan som fostrare av arbetarklassens barn. Det mest avkönade och blodfattiga språket är det man sen dess möter i skolan och läroböckerna. Här ska man bedriva sexundervisning på ett språk som saknar ett sexuellt verb. Jag är nyfiken på hur läarna lyckas med det.

fredag 22 februari 2013

Det är rätt att göra uppror!



Det är fantastiskt. Jag bor i en by utanför Norrköping men kan inte åka buss in till stan, för jag vet inte hur man gör. Man kan inte betala med pengar på bussen. Det ska visst vara sms, som vi inte vet vad det är. Hustru Inga säger att det låter som en sjukdom.

Som väl är kan jag ännu köra bil. Men om jag tar bilen in till ett PRO-möte kostar parkeringen 60 kronor för tre timmar. Tjugo spänn i timmen. Jag förstår ju att kommunens politiker måste dra ihop till sina löner. Vill jag sen handla på Domus blir parkeringen ännu dyrare. Och om jag skulle vilja gå på toa i köp-centret ska jag visst ha mobil och kunna diverse koder och annat bara för att få upp toadörren. Koder som jag aldrig skulle komma ihåg. Man känner sej som poeten Ove Klinthäll:

Nu börjar jag bli gammal och disträ
och lat och dum och allt man kan begära,
och en gårilla är jag, jag har ont i höger knä
och glömt är snart nog allt jag har fått lära.
Jag glömmer var jag lagt nåt och jag glömmer va det va,
skit samma då, jag glömmer snart förtreten.
Försumbara är plikterna, och det är gott och bra,
nu bara väntar jag på evigheten.

Men – i helsicke heller! Det måste vara minst en miljon av landets invånare som i dag inte kan köpa en bussbiljett eller ta ut pengar på ett bankkontor eller komma in på en offentlig toalett. Vad har vi våra organisationer till? Vad gör PRO?

Och vad har vi våra politiker till? Det frågar signaturen Carl-Axel Backman på DN:s insändarsida (20/2) och skriver: "Bör de inte rentav skydda samhällets svaga mot de girighetens handgångna män och kvinnor som bara har ett mål i livet: att tjäna maximalt med pengar.

Visst. Men om det just är politikerna själva som är de giriga som snor åt sej, vad gör vi då? Uppror! Vi vill använda våra pengar. Öppna toadörren med en femma. Betala på bussen med en tjuga. Miljoner åldringar är en köpstark grupp. Dom som inte vill låta oss använda våra pengar ska inte heller få dom!  





torsdag 21 februari 2013

Den hederlige läraren Anders



I min bok Äventyraren finns en lärare Anders som jag vill påminna om. Han säger till sina elever att de kommer att leva i tre olika världar med tre olika normsystem.
Den första är arbetslivet, där varor och tjänster produceras. Där måste ni vara hederliga mot varann. Om ni säger att strömmen är avstängd så måste den vara avstängd, annars dör kompisen.
Så kommer ni att leva i en andra värld, i köplivet där varor och tjänster byter ägare. Där ska ni lura andra och vara beredda på att själva bli lurade av lögnaktig reklam. Där ska ni vara ohederliga, där bygger hela systemet på det.

Och så kommer ni att leva i en tredje värld, där varor och tjänster konsumeras – i familjen! Den var förr en producerande enhet, när man jobbade tillsammans på den gemensamma åkern. Nu är familjen en konsumerande enhet. Det är en splittrande tillvaro. Ska mamma betala hyran eller ska barnet ha nya jeans?
Läraren Anders säger: – Eftersom ni är arbetarbarn är det troligt att ni blir arbetare. Ni kommer att bli hederliga och vänja er vid ett enkelt språk som ger klara besked.

Men – ibland kommer ni att möta människor med ett liberalt själsliv, människor som kan säga sånt som att strömmen kanske å ena sidan är avstängd men kanske å andra sidan är påkopplad och man kan inte veta nåt med bestämdhet för allt beror på hur man ser det. Dom kommer ni aldrig att förstå. Men det gör ingenting bara ni inte låter er luras av dom.

Detta sa den hederlige läraren Anders till sina elever. Då tyckte hans kolleger att han var vänstervriden och ville ha bort honom. Men jag tycker han var så klok att jag ville påminna om honom.




onsdag 20 februari 2013

Vad göra med tiotusen böcker?



Om någon månad fyller vi 88 år, hustru Inga och jag. Vi har bytt till en mindre bostad och fått ett problem. Böcker. Tusentals böcker, som vi inte får plats med. Att kasta bort böcker känns inte bra. Men det finns en sort man kan slänga bort utan saknad – läroböcker!

Läroböcker är kommersiella produkter precis som skräplitteraturen. De är tillrättalagda för att säljas till så många som möjligt och stöta sej med så få som möjligt. De är förutsägbara, språkhämmade, fria från överraskningar och därmed ointressanta. Barnen borde få slippa dem.

Skolorna borde erbjuda barnen levande material. Ge ungarna dagstidningar som (bortsett från ledarsidan) är nya och spännande varje dag. Ge dem debattböckerna! Ge dem skönlitteraturen!

Vi har tre roller att spela i livet: som yrkesmänniska, som medborgare och som medmänniska. I yrkeslivet har vi nytta av facklitteraturen. För att klara rollen som medborgare måste vi läsa tidningar och följa etermedierna så vi kan bestämma hur vi ska rösta. Som medmänniska behöver vi skönlitteraturen.

Det är i skönlitteraturen vi upplever andra människors sorger och glädjeämnen i nutid såväl som i gången tid. Det är där vi ser hur andra älskat, hatat och agerat. Det är där vi möter mänsklighetens samlade erfarenhet. För rollen som medmänniska finns det bara en enda sorts instruktionsbok och det är skönlitteraturen.

Sånt kan man inte kasta bort. Och även bland facklitteraturen finns det skribenter man absolut vill behålla. Jonas Gardell, Göran Greider, Sven Grassman, Ronny Ambjörnsson med flera. Så det får bli läroböckerna som åker i soptunnan. Knappt hundra. Det blir ändå närmare tiotusen böcker kvar. Bekymmersamt. Ja, men de bekymren kan barn och barnbarn få överta inom en inte alltför lång framtid.  

   







tisdag 19 februari 2013

En feministisk historia



Det finns många sätt att berätta en historia. Enklast är det på prosa. Svårt är det på vers med rim och meter. Och allra svårast måste det vara om man är bunden av en melodi som anger exakt hur långa raderna ska vara och var rimmen ska ligga. Här har poeten Ove Klinthäll valt det svåraste sättet att berätta en historia. Tänk dej Ferlins En valsmelodi: Dagen är släckt, mörkret har väckt stjärnor och kattor och slinkor…  

Lyset är släckt, läget perfekt!
Undrar vad han tänker göra!
När det var tänt var det för spänt,
mej tordes han inte röra.
När det var mörkt tycks han inte va blyg,
jag får se om en stund vad han får för betyg.
Nu: Han smeker mej sakta på skinnet,
vad ska ske? – min förväntan är stor.
Med min hjälp krånglar han av mej linnet,
– jag gör motstånd, är nog vad han tror.
Åh, nu tafsar han ivrigt på bröst, lår och länder,
och milt men bestämt han på ryggen mej vänder.
MEN VEM I HELVETE ÄR DET SOM TÄNDER?!
Där står min pojkvän och blinkar och glor!
FAAN!

Klinthäll kallar sin vers för "en gubbsjuk text". Och visst, den tilltalar gubben Wernström. Men samtidigt tycker jag att den är progressiv och feministisk. En självmedveten tjej som vet hur man lattjar med en blyg kille och svär högt när hennes pojkvän kliver in och upptäcker det. Den lilla historien är värd att berättas och bör tilltala dagens karska feminister.   

måndag 18 februari 2013

Har vi fått ny vänsterpress?



Jag har länge prenumererat på vänsterpressen, Proletären, Flamman, LO-tidningen (numera Arbetet) och andra för att få nyhetsflödet hederligt behandlat. Den borgerliga pressen har jag inte haft förtroende för. Men på senare tid har det hänt något. Tillståndet i Sverige har blivit så absurt att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hamnat till vänster om vår tillvaro i Fredrik Reinfeldts land.

I dessa präktiga borgarblaskor kan man läsa att vd:arna på de största svenska bolagen har inkomster som är 46 gånger den vanliga arbetarens, att höga tjänstemän i offentlig sektor i genomsitt har 8 arbetarlöner, att bara två av femtio chefer i näringslivet är kvinnor (DN 12/2). Och att Fredrik Reinfeldt kastade bort 97 miljarder av skattebetalarnas pengar i den sk Nuon-affären (SvD 13/2). Sånt som man förr bara läste i vänsterpressen.

I Arbetet (15/2) får jag veta att Fredrik Lundberg för två år sedan tjänade nästan 362 miljoner, Volvos Leif Johansson 51 miljoner och kung Karl Gustaf 23 miljoner. I Svenska Dagbladet kan jag läsa att hälften av arbetarna inom industrin ligger under en månadslön på 25 000 kronor.

Borgarpress och vänsterpress kompletterar varandra. Vår tillvaro styrs numera av krafter långt till höger om vad tillåmed Bonniers och Schibsted tycks anse vara normalt. Tyvärr har jag inte råd att prenumerera på SvD och DN men jag läser dem där jag kommer åt. Sanningen ligger alltid till vänster, och det är kul att den också kan sökas i våra största blaskor.  



söndag 17 februari 2013

En riktig jävla schlager!



Klockan är fem över halv tio på lördagskvällen. Jag knäpper på datorn för att skriva en blogg för söndagsmorgonen. I huvet ekar Här har ni nu en schlager, en riktig jävla schlager för jag har naturligtvis just genomlidit Melodifestivalens tredje deltävling.

Jag menar att jag är musikalisk. Jag har spelat och sjungit i sjuttifem år. Jag har lätt att uppfatta melodier. I kväll röstade publiken fram låten Falling. Om den hade jag skrivit i mitt anteckningsblock helt kort: "Tråkig melodi". Och det var den publiken gillat bäst av alla åtta låtarna!

Om melodi nummer fem In and out of love hade jag inte antecknat någonting utom det egendomliga bygge av glasburar där den framfördes och de sprayfärger som irriterade lyssnandet. Om Hon har inte med Caroline af Ugglas skrev jag bara: "Inget i melodin som fastnar".

Det jag fastnat för var hur fem medelålders gubbar skojade med hela evenemanget med sin låt En riktig jävla schlager – och gick vidare med publikens stöd! Tänk om de går vidare och får representera Sverige inför mångmiljonpubliken! Då måste texten antagligen översättas till engelska. Vad kan det bli? A hell of a hit eller nånting.

Det är spännande. Och det är ju för spänningens skull – inte för musikens – man står ut med det här eländet!



lördag 16 februari 2013

Hur har jag undgått Stagnelius?



Av vår vän poeten Ove Klinthäll får jag ibland en lektion om lyrik. Senast rekommenderar han mej att läsa Stagnelius Näcken som börjar "Qvällens gullmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa…".

Jag googlar fram dikten och det blir en lyrisk upplevelse. Sista strofen slutar "Gigan tystnar. Aldrig Necken spelar mer i silfverbäcken." Ove leker med texten och visar vad en punkt kan betyda. Om man flyttar punkten ett steg åt höger får man "Gigan tystnar aldrig. Näcken spelar mer i silverbäcken."

Sen lånar han Stagnelius versform och skriver en dikt, Fågelafton, som jag tycker är så vacker att jag vill ge den till mina läsare:

Kvällens guldmoln kransar fästet,
fågelmor i kända nästet
förbereder sej för natten,
utom räckhåll ens för katten.
Vinden sakta trädet gungar,
trastmor vaggar ägg och ungar,
en godnattsång ömt hon kvittrar,
solens sista strålar glittrar.
Här finns inget som kan störa,
här finns ingenting att göra,
allt vad ungarna får höra
är "Godnatt – vi ses i möra!"

Varvid det sista ska läsas gulligt, skriver han. Och det kan man väl göra. Själv ska jag gå till biblis och låna Stagnelius och bli lite mera litterärt bildad.


  











fredag 15 februari 2013

Har jag skrivit science fiction?



Vi som skriver skönlitteratur vet i regel inte i vilket sammanhang vi jobbar, vi skriver på känsla och inlevelse – och sen är det kritikers och litteraturvetares uppgift att tala om för oss vad vi har gjort.
Nu har Svenska Barnboksinstitutet låtit några forskare undersöka mitt författarskap. En av dem överraskar mej. Han heter Jerry Määttä och har doktorerat på science fiction. Han påstår att jag är en framstående sf-författare.

Han gör något mycket ovanligt. Han kallar mina tidiga ungdomsböcker för romaner och behandlar dem som sådana. En enkel ungdomsbok som Flygkamraterna korsar rymden är en sf-bok men brukar inte uppfattas som roman. Min roman Ett författarliv är självbiografisk men blir uppfattad som science fiction för att jag låter den gå fram till 2025 då jag fyller hundra år.
    
Jag tycks tidigt ha använt sf-genren politiskt, till indirekt samhällskritik. Det gör man genom att skildra andra tider eller andra världar för att indirekt kommentera och kritisera sin samtid. Här var jag tidigt ute, får jag veta, och kan räknas till sf-genrens svenska pionjärer. Kanske påverkad av sf-författare som jag aldrig läst.
Som barn läste jag Blixt Gordon i nån veckotidning som morsan prenumererade på. Som tonåring var jag springsjas på ett tryckeri i Stockholm. Det var under kriget när bilarna var undanställda och allting måste fraktas med cykel. Då kunde jag ta en vilopaus under nån bro och läsa Jules Verne-magasinet. Så visst var jag påverkad när jag började skriva böcker.

Nu sitter jag med Jerry Määttäs doktorsavhandling i handen, den där mina tidiga pojkböcker kallas romaner. Det brukade ta mej en månad att skriva en sån bok. Jag tycks ha haft det lättare än Määttä. Hans avhandling är 600 sidor tjock. Han har inte bara läst allt jag skrivit, han har också läst alla andra författare som skrivit sf, plus alla som skrivit om dessa.
Jag är imponerad. Efter att ha skrivit böcker i mer än ett halvt århundrade har jag fått lära mej något om mej själv som jag inte haft en aning om. Det tackar jag för.

                                                                                                                                                                       

                                                                                  




torsdag 14 februari 2013

Vad är det för fel på hästkött?



På senare tid har det uppdagats att vissa frysta rätter haft fel deklaration av innehållet. Djupfryst lasang har innehållit hästkött utan att det stått på förpackningen. Massor av förpackningar har dragits in och (kanske) kastats bort. Och jag har undrat: Vad är det för fel på hästkött?

Det finns gott om vidskepliga människor i världen som av religiösa skäl undviker viss mat, ofta svinkött. Vårt förhållande till hästköttet har också påverkats av religion. I det förkristna samhället åts hästkött vid religiösa högtider. När kristendomen infördes hos oss betraktades hästköttet därför som något hedniskt och blev förbjudet.

Vi som inte har nån religion äter griskött och nötkött och lika gärna hästkött som är både billigt och gott.
Billigt – där har vi det! Om hästkött är billigare än gris och nöt kan man hålla priset uppe på djupfryst lasang om man förtiger att den innehåller hästkött.

I det kapitalistiska samhället är förklaringen till de flesta egenheter ekonomisk. Företagarna vill lura av oss pengar. Därför står det inte på den djupfryst lasangen att den innehåller billig råvara. Då skulle vi kunna kräva sänkt pris. Våra företag har inget emot hästkött, men sänkta priser avskyr de!   


onsdag 13 februari 2013

Om dikters form och innehåll



Jag sitter med en diktsamling i handen. En vän som vet att jag skriver har skickat den till mej. Jag försöker läsa – en av dikterna ser ut så här:

Rävarna flockas
Råvarorna fraktas
Allt ordnar sig
alltid
men djupfryst

Jag fattar ingenting. Här finns varken rim eller meter. Jag vet – vi har kända lyriker som delar upp ett prosastycke i olika långa rader och kallar det lyrik, en jag har alltid lika svårt att finna det njutbart.

Förmodligen har jag min uppfattning om verskonst med mej från min barndom. Jag är son till en versmakare. Min far Gunnar klarade oss genom fattigdom och elände genom att skriva hyllningsvers på beställning till födelsedagar, bröllop och företagsjubileer. Jag fick lära mej att en vers ska ha form och innehåll. Formen är rim och meter. Innehållet fick beställaren lämna material till.

Det mesta av dagens lyrik går mej förbi. Jag tror inte jag förlorar något. Jag tror snarast att jag slipper en massa dåligheter av folk som inte kan eller orkar ge sina skriverier en njutbar form. Här är det bara att hålla med poeten Ove Klinthäll:

Det är inte lätt att tyda dagens poesi.
Det ställs krav på den som önskar tränga in däri.
Rim och meter, däremot, på det ställs mindre krav.
Om Karlfeldt levat skulle han ha vänt sej i sin grav.       








tisdag 12 februari 2013

Framtid och baktid



När man blivit så gammal som jag kan man inte göra så mycket annat än att sitta i gungstolen och läsa. Tidningar och tidskrifter. Det är inte alls tråkigt. Tvärtom får man en rätt omväxlande tillvaro. Jag tar mej tid att läsa en lång dikt av Jenny Wrangborg i Flamman. Fastnar för en rad av hennes språkliga mästerskap: för hundra år sedan var idag framtiden.

 Jag tillbringar alltså mina sista år i en tid som en gång var framtiden. Där händer det saker som förvånar mej. I SvD läser jag att en dansk kristen fackföreningsrörelse välkomnar prostituerade som medlemmar. De ska få gå med i facket och ansluta sej till a-kassan. Det känns vettigt, men jag undrar om LO kommer att ta upp idén.

LO har andra bra saker ör sej. I Flamman läser jag att LO vill införa en ny bolagsform, så kallade samhällsbolag, i välfärdssektorn. LO vill också slopa lagen om valfrihet, LOV, som gör att kommuner och landsting kan tillåta privata företag inom välfärden. Vinstdrivande företag ska inte syssla med välfärd.

Religion borde handla om gudar men tycks oftare handla om sexualitet. I Sverige går åtta tusen elever i religiösa sk friskolor. Där har elever fått riva ut sex- och samlevnadssidor ur skolböcker, vilket retat RFSU. Så är det i den nuvarande framtiden. På min tid (vad är motsatsen till framtid, är det baktid?) på min baktid fanns det inga sex-sidor i skolböckerna. Däremot fanns det krille i den vanliga folkskolan. Det ämnet har vi nu gjort oss av med. Så varför inte förbjuda konfessionella skolor? Av alla slag.

På min blogg kommer jag ofta med goda förslag, men de som bestämmer struntar alltid i att genomföra dem. Här är dock ett som jag tycker bör genomföras redan i morgon. Tipset kommer från Belgien. SvD meddelar att man där satt chokladsmak i klistret på baksidan till frimärken.

Det ska smaka gott att slicka på ett frimärke! En god idé som jag härmed vidarebefordrar. Få se om den kommer att bli genomförd. Jag sitter kvar i gungstolen och låter tidningar och tidskrifter ge denna framtid innehåll. Så mycket annat orkar jag inte numera. 

måndag 11 februari 2013

En massa bra läsning



En bok för alla är ett svenskt bokförlag som startades 1976 för att med statligt stöd ge ut kvalitetslitteratur till lågt pris. År 2008 drog Fredrik Reinfeldts regering in det statliga stödet. Verksamheten bedrivs nu av Ordfront och föreningen En bok för allas vänner.

Böckerna säljs genom bokhandeln och genom en väl utbyggd ombudsverksamhet. Man kan också prenumerera på förlagets böcker. Det har jag inte gjort. Däremot har jag gått med i föreningen En bok för allas vänner. Det som jag här vill rekommendera dej att göra.

Medlemskapet kostar 150 kronor (och 50 kronor för ungdom under 25 år). För dessa 150 kronor har jag fått föreningens årsbok Fler NOBELLER, som innehåller noveller av 25 nobelpristagare. 260 sidor spännande läsning. Från adlibris kan du få boken för 69 kronor, men om du går med i föreningen stöder du en kulturgärning av det slag som Fredrik Reinfeldt vill stoppa. Bara det är värt medlemsavgiften, och du får en massa bra läsning på köpet.

söndag 10 februari 2013

Makt och moral går inte ihop



Det är roligt att bäddra i gamla klipp. För femton år sedan kunde man läsa i dåvarande LO-tidningen (nr 5/98): "Den välfärdskapitalistiska epoken går mot sitt slut; lager efter lager skalar kapitalismen av sig den mänskliga ansiktsmask den fick under efterkrigstiden. Antingen måste därför socialdemokratin tvingas bli en systemkritisk rörelse igen, eller så måste partiet skapas på nytt.

Så är det. De svenska storföretagen har i dag så mycket pengar att de inte vet var de ska göra av dem. Då söker de ta över det offentliga. Skola, vård, omsorg. Samtidigt vill de öka vinsten genom att avskeda folk och tvinga de kvarvarande att jobba hårdare, helst för lägre lön. Människor ska offras för att vinsten ska öka. Omoraliskt? Javisst! Av storföretagare kan man inte kräva moral. De drivs av girighet, det et vi.

Min egen moral är oantastlig. Ibland undrar jag vad det kan bero på. Men det är ganska enkelt: Jag är inte så fattig att jag måste stjäla något. Och jag är inte så rik att jag kan frestas investera i nånting.

Och skulle jag nånsin få ekonomisk eller politisk makt hoppas jag att man tar den ifrån mej fort som fan innan jag börjar schackra med andras liv och människovärde.








lördag 9 februari 2013

Glöm gärna Olle och fabriken!



I går nämnde jag en av mina pedagogiska (vänstervridna) sagoböcker, Torkel och prinsessan Mia. Jag tror att jag tidigare nämnt Max Svensson Lurifax, boken om pojken som blir konsult och hittar på en massa trix som ska göra direktörerna rikare.

Det är böcker som jag gärna skulle önska att Gidlunds eller något annat förlag ville ge ut på nytt. De finns fortfarande tillgängliga på vissa bibliotek, och man kan hitta enstaka begagnade exemplar via Google.

Den första progressiva sagobok jag skrev skulle handla om begreppet arbetslöshet. Den heter Olle och fabriken och gavs ut av Gidlunds 1970. Några pojkar slutar skolan och går ut i världen för att lära sej yrken. När de kommer tillbaka finns det inga jobb. Då beslutar de att själva starta en fabrik.

Var och en satsar sitt yrkeskunnande. Men en av dem, Hilbert, kan inget yrke. I stället har han en kista med guld som han ärvt av sin farfarsfar som varit slavskeppare. Hilbert satsar guldet och så sätter de igång.

Nu visar det sej att han med guldet får sätta sitt namn på fabriken. Det tycker de andra är konstigt, men så står det i lagen. Hilbert lugnar dem och säger: – Bry er inte om det. När vi tjänat pengar ska vi ändå dela jämnt. Efter ett år har de tjänat hundratusen och Hilbert delar jämnt: Femtitusen till honom och femtitusen till de andra att dela på.

Här avbröts högläsningen alltid av barn som ropade: – Nä, va orättvist! Boken spreds i de nordiska länderna och överallt reagerade barnen likadant: – Nä, va orättvist! Jag lärde mej att barn har en väldig känsla för rättvisa.

I Danmark kritiserades boken av rödstrumporna för att den bara innehöll pojkar. Olle gifter sej med en söt flicka men inga flickor har bärande roller. När jag nu läser om boken känns kritiken riktig. Kanske bäst att den boken får glömmas bort.