Det är svårt att tala med barn. De tar allting
så bokstavligt. Som mitt barnbarnsbarn. Hon har hört att man inte får slå barn.
Så när jag daskar till henne i stjärten anklagar hon mej för barnmisshandel. Det
var när hon sugit på en karamell och sen la tillbaks den i karamellskålen. –
För den var inge god!
– Så där gör man
inte! sa jag.
– Jo för den var
inge god!
– Nu låter du bli å
göra sådär!
Och så dasken i
stjärten.
– Man får inte
slåss. Det där är misshandel!
– Det är inte
misshandel. Det är en markering. Så du ska begripa att jag menar allvar!
Ungen är fem år och kan prata för sej.
Jag var också ett begåvat barn. För mer än
åttio år sedan. Jag tog också orden bokstavligt. Till exempel andra versen på Internationalen
när mina föräldrar lärde mej den:
Arbetare i stad på landet
en gång ska jorden bliva vår…
Stad på landet, det måste vara en
småstad ute på bystan. Kanske Tranås, den enda småstad jag kände till. Det
kunde ju inte vara Stockholm, för där var ju stad överallt. Jag tänkte mej att
vi sjöng om arbetare i Tranås.
Barnbarnsbarnet hör att vi diskuterar
politik. Hon hör att vi inte gillar Fredrik Reinfeldt och det verkar också som
hon begriper varför. Så en dag kommer hon och ropar:
– Hörde du, mamma!
Nu slåss han också! Reinfeldt! Man får inte slåss!
– Men…
– Han slåss, det sa
dom på radion. För skatter eller någe.
– Säkert för lägre
skatter, men…
– Jag tycker inte
om honom.
– Det gör inte jag
heller Men…
– Han slåss. Det sa
som på radion.
Det är svårt att tala med barn. De tar
allting så bokstavligt. Att slåss är att slåss, och det får man inte. Om man
inte är politiker. Fast de slåss på ett annat sätt. Men hur ska jag förklara
det?
När jag inte själv
tror på deras sätt att slåss. När jag själv tror att de bara sitter där och slår
vakt om sina privilegier och möjligen skulle börja slåss om dessa privilegier
var hotade.
Man får inte slåss. Inte politiker heller. Om
de gjorde det skulle inte sossar och moderater smälta samman som de gör. Och vi
vanliga människor skulle kanske ha något att hoppas på.