En bok som inte blir skriven

I natt drömde jag fram en idé till en spänningsroman som jag skulle kunna skriva. Den handlade om gamla stenrika gumman Aina som räddades till livet av att hon blev förkyld. Hon blev kvar i sängen i stället för att gå ner i köket och dricka morgonfikat. I stället fick Turkan, hemhjälpen som kommunen lånat ut, bära upp kaffebrickan till Ainas sovrum.

Så var det tänkt. Men på översta trappsteget snavade Turkan och tappade brickan och spillde ut innehållt över golvet. Turkan, som var från Turkiet, satte igång att babbla på sitt konstiga språk. Från sovrummen kom den stenrika gumman Ainas barnbarn Ulla, Cilla och Per-Olof. De lyssnade till Turkans obegripliga babbel medan de hjälptes åt att städa bort det hon spillt ut.

Per-Olof passade också på att ta bort den snubbeltråd han spänt ut över det översta trappsteget och som skulle ha gjort att den stenrika gumman Aina skulle ha ramlat utför trappan och slagit ihjäl sej så att Ulla, Cilla och Per-Olof fått ärva hennes rikedomar.

Nu räddades den stenrika gumman Aina av sin förkylning. Den unge läkaren, som återinfört det gamla systemet med hembesök, kom och gav den stenrika gumman Aina hostmedicin.

När han skulle gå utför trappan upptäckte han att det satt en ögla inskruvad i väggen strax ovanför det översta trappsteget. Han hejdades av Turkan som babblade och samtidigt med gester försökte göra klart att den där öglan betydde något för henne.

Det blev han inte klokare av. Men på hemvägen greps han av en misstanke. Tänk om öglan använts som fäste för en snubbeltråd! Då var den en del av ett mordvapen! Och den som skulle mördas var den stenrika gumman Aina! Då borde den tilltänkta mördaren sökas bland hennes arvingar.

Den stenrika gumman Ainas tillstånd försämrades. När den unge läkaren besökte henne på nytt satt Per-Olof på hennes sängkant. Han fick lämna rummet medan den unge läkaren undersökte den stenrika gumman Aina.

Undersökningen var klar. Läkaren lämnade rummet och kom fram till trappan. Då såg han att öglan, som suttit där när han kom, nu var försvunnen.

Någon hade skruvat den ur väggen. Och denne någon måste vara Per-Olof. Som alltså var en tilltänkt mördare!

Men eftersom inget mord hade begåtts gick det inte att sätta fast någon mördare.

Och om det inte gick att sätta fast någon mördare gick det inte heller att skriva någon spänningsroman om den saken.

Synd och tråkigt! För det kändes ett tag som om det skulle ha kunnat bli en riktigt bra bok.