Man provocerar mej. En av mina sk vänner säger: Kan du inte
för en gång skull skriva en kärlekshistoria till omväxling med all politisk
smörja du jämt håller på med? Nej säger jag, jag vet inte hur man gör. Det är
väl enkelt, säger den sk vännen. Man hittar på två personer som fattar tycke
för varann. Och sen får det ge sej och bli vad det blir…
Jaha – två personer. Kan jag väl
hitta på, jag är ju yrkesförfattare. Ska väl vara en man och en kvinna, för jag
vill inte hålla på med några moderna avarter.
En man: herr Lurendrej. En
kvinna: fröken Trippla. De möts i en park, sitter på en bänk och börjar prata.
Herr Lurendrej är en skojare, det
hörs ju på namnet. Men även en skojare kan ha äkta känslor, och hans känslor
för fröken Trippla behöver det inte vara något fel på.
Fröken Trippla är oskuld. Hennes
pappa menar att hon ska förbli så, utan att han kan säga varför eller hur
länge.
Nu har vi två personer, en av
vardera könet, som sitter på en parkbänk. Jag kan inte skriva att de börjar
prata. Jag måste gestalta det. Vem av dem säger vad?
Han: – Det är fint väder i dag.
Hon: – Ja. Jag älskar solen.
Skulle kunna sitta såhär hur länge som helst. Här i Tantolunden har jag
sprungit omkring som barn. Känner vartenda gömställe där man kan dra sej undan
och aldrig bli upptäckt av någon.
Herr Lurendrej fattar inte att
han just håller på att dras in i ett förhållande där kvinnan tar initiativet.
Han har sina blickar i urringningen på fröken Tripplas klänning och fantiserar
om hur hon skulle kunna kläs av och bli våldtagen, fast något våld i det här
fallet inte skulle behövas.
Fröken Trippla fantiserar å sin
sida om hur hon trycker sitt underliv mot herr Lurendrejs och får en melodi i
huvet: Vad har du i fickan Jan, är det en
jättebanan…?
Här har vi nu allt som behövs för
att skriva en kärlekshistoria. Ändå kommer jag inte igång.
Kärlek måste vara något mer än
bara snoppen i snippan. Men vad? Jag och min avlidna hustru Inga sa inte att vi
hade älskat varann i sjuttio år, vi sa att vi hade stått ut med varann så länge
– och det kallade vi kärlek.
Att beskriva ett sjuttio år långt
äktenskap låter sej inte göras. Det skulle bli tio romaner.
Jag kan inte skriva en
kärlekshistoria. Sorry. Mina sk vänner får acceptera att jag bloggar politik
och undviker sånt som jag inte vet något om.
Om kärlek vet jag nästan
ingenting. Stå ut med varann okay. Men nu får jag väl gå till biblioteket och
be att få låna några kärleksromaner för att få veta vad kärlek dessutom kan
vara.