Vem är kvinnan Valborg?

Nyfiken som jag är googlar jag Valborg och får veta att hon helgonförklarades 1 maj. Inte vem hon var eller nånting som gör henne levande. Inte ens vilket år det hände.

Tydligen handlar det om en hednisk högtid som den kristna överheten inte lyckats förvandla till kristen. Tanken på kvinnor som red iväg till Blåkulla på kvastar för att kvida i djävulens famn var tydligen tilltalande.

Häxor avrättades genom att brännas på bål. Det tycks inte vara mer än 400 år sedan häxor brändes i Sverige. Vi tror att vi är klokare och mer sansade än världens folk i allmänhet.

Tro icke så! 

Vad ska jag säga på första maj?

Varför åtar man sej svåra uppdrag? Jag har åtagit mej att hålla tal på första maj för Vänsterpartiet. Jag ska bevisa att människan är en vänstervarelse vars naturliga plats är i Vänsterpartiet. Få se om det går.

Man får gå långt tillbaka i tiden. I gamla krig, där man slogs man mot man, bar man en sköld för att skydda hjärtat som sitter till vänster. Anfallsvapnet, som var ett svärd, höll man i högra handen och drog ur en skida som satt till vänster. Man kunde inte stiga upp på en häst från höger, för då satt skidan i vägen. Man måste stiga upp från vänster. Då blev det naturligt att rida på vägens vänstra sida. Vänstertrafik är naturlig och tillämpas på de flesta håll i världen som i hela brittiska imperiet. Högertrafik är onaturlig och förekommer bara i mindre väl utvecklade samhällen.

Har jag därmed bevisat att vår naturliga plats är i Vänsterpartiet? Fan vet. Det är inte långt till första maj. Jag har ont om tid att grubbla på det här. Men tala måste jag. Det har redan annonserats i Folkbladet.

Varför i helsike åtar man sej svåra uppdrag?    

Jag är undantaget från regeln

Blev det fel? Bra, då vet jag hur jag inte ska göra framöver. Man talar i dag om det livslånga lärandet. Så skriver Claes Jonasson i en krönika i Folkbladet 28 april. Man ska inte låta sej begräsas av några futtiga misstag.

Vågar man inget så vinner man inget. Gör man inga misstag så lär man sej aldrig något. Det enda som leder till att man utvecklas är att man begår misstag. Det finns inte en enda människa som gör allt rätt från början.

Så i dag när du kommer att begå något misstag, stort eller litet, så kom ihåg att du just börjat din resa mot att lära dig något nytt! Trevlig resa!

Trevlig resa! Säger jag till er alla. Tyvärr gäller de inte mej, eftersom jag aldrig begår några misstag. Jag är undantaget från regeln.

Någon måste ju vara det också.

Köp ett rep – häng kapitalisten!

I Flamman 26 mars 2015 skriver Mattias Håkansson att Kapitalismens box är trång och brutal. Några citat:

I Sverige har invanda spelregler slutat gälla. Allt mindre är det kapitalisterna som tar risker med egna pengar – allt mer är det de anställdas trygghet och hälsa som tar stötarna.

Vi lever i den kapitalistiska box där det är förbjudet med samhälleliga investeringar, skattehöjningar och omfördelningspolitik. Här tog det tio års tjat innan socialdemokratin ens vågade tänka bortom överskottsmålet. Boxen har blivit så trång att ett värdigt arbetsliv eller rimliga socialförsäkringar inte får plats. Kvar blir bara ett liv som löneslavar på jobbet och låneslavar på fritiden.

Mattias Håkansson slutar med en tanke som är lite skrämmande men på nåt sätt konsekvent:

Nu säger den heliga tillväxten att vi ska låna pengar för att köpa repen i vilka kapitalismen ska hänga oss.

Men det är ju skojigare att tänka på den variant som inleder Mattias Håkanssons artikel:

"Det sista kapitalisten säljer är det rep, i vilket vi skall hänga honom." 

Önskar er en fröjdefull helg!

I dag trodde jag att jag hade något viktigt att säga. Jag började med några rader men det blev inget. I stället bad jag poeten Ove Klinthäll bidra med någon klokskap och fick denna:

Sverige är ett dystert land,

köld och regn är jämt tillhands,

men jag längtar dit ibland,

mest när jag är utomlands.

Ack ja! När min hustru Inga levde var vi ofta utomlands, om inte i Afrika eller Latinamerika så i varje fall i något europeiskt utland. Nu är hon borta, och själv sitter jag här i dödens väntrum och kommer ingenstans. Alla åldras vi, men det är ju själva fan!

Nu har jag klagat över det. Så nu får jag väl bli lite muntrare och önska eder alla en fröjdefull jul. Va – är det långt dit? Nå, en fröjdefull midsommar då! 

Har jag fel nu igen?

Det finns tekniska problem som tydligen är omöjliga att lösa. Ett är tidsangivelser på teveprogram. Klockan nio på kvällen står det att det ska sändas klockan sju. Tydligen är det den första sändningstiden som får hänga med kvällen ut. För oss gamlingar som tittar mycket på teve är det där irriterande.

Du vet hur man gör va? Man har programmet inne på teven, så trycker man på fjärrkontrollen och får in sändningstiderna i botten på bilden. Det är då det står klokan nio att det ska sändas klockan sju.

Att få de där tiderna aktuella kanske skulle kräva en extra tjänst. Man skulle behöva anställa en person att sköta detta. Här finns alltså ett arbetstillfälle. Jättebra i arbetslöshetens tid.

Eller har jag fel nu igen? 

En stor tanke på små rader

Jag får ganska många brev, eller mejl som det heter numera. En del är på vers. Såna sätter jag särkilt stort värde på, eftersom jag själv har svårt med att skriva vers. En som gör det lätt och elegant är Ove Klinthäll. Så här kan det låta:

Handskas med IT och dator kan

och gör jag med stor energi,

men bygga ett skatbo, som skator kan,

kan inte vårt största geni.

Om man tänker efter så är det en stor tanke som formuleras i dessa små rader. Ett skatbo väcker inte många tankar, men det borde det göra. Hur har det kommit till? Gör skatan upp en plan för byggandet? Är den planen formulerad i ord och siffror vad gäller hållbarhet och utrymme? Hur kan en skata skapa något som skulle bereda ett mänskligt geni stora svårigheter att åstadkomma?

På den frågan har jag inget svar. Så den får bli hängande i luften.

Låtsas leva? Dags att dö?

I går räknade min dotter ut att jag har skrivit 133 böcker. Det är ganska många det. Många ord, många idéer, många tankar. Skulle vara roligt att tänka tillbaka på dem och försöka hitta en utveckling: har det gått framåt eller bakåt, har jag blivit klokare eller dummare, har jag blivit bättre eller sämre som skriftställare?

Men det går tyvärr inte. Jag har blivit äldre, med sämre minne. I mitt usla komihåg försvinner mina böcker. Rebellerna? Befriaren? Mexikanen? Har jag varit i Mexiko?

Jo, en gång för länge sedan. Dottern hade fått ett tevejobb och åkte med ett teveteam till Söderhavet och blev borta nåt halvår. Hustru Inga åkte till Paris för att gå på konstskola. Jag åkte till Mexiko för att hitta någon ungdom att skriva en bok om.  

Minnet kommer tillbaka i form av bilder. Jag hyrde ett rum utan fönster. På natten var det skottlossning i gränden utanför. Jag levde farligare än jag visste om. Jag kunde ha blivit mördad av nån som ville åt mina skor och slängd i ett dike. Jag var naiv och trodde att Mexiko var lika tryggt som vårt idylliska Sverige.

Jag minns i form av bilder. Inga tidpunkter, inget sammanhang. Dottern påstår att jag skrivit böcker som Bränna barn, Låtsas leva, Dags att dö.

133 böcker? Jag borde kanske läsa några av dem och uppliva minnet. Låtsas leva. Dags att dö. Det låter som något mycket aktuellt för den gamling som nu blivit jag.

   

På nätterna sprallar man till det

På nätterna lever jag ett rikt liv. I natt drömde jag att Hillary Clinton var skicklig på snatterpinnar. Det upptäckte vi på spårvagnshållplatsen på Slussen i Stockholm medan vi väntade på trikken. Jag skrev genast en snatterpinnevisa, jag sjöng och hon snattrade:

Hillary, den tjejen var på snatterpinnar haj.

Pinnarna kom fram den första solskensdan i maj

Sniggeriggedirum, sniggediggedarum,

sniggediggedirum, larum lej.

Pinnarna tog hon, drillarna slog hon.

Ja, det gjorde hon! Hej!

Så kom jag ut på turné med Hillary Clinton. Eftersom hon var en kändis tjänade vi mycket pengar – och snart var även jag en kändis.

Så vaknar man upp och är samma gamla doldis som förut.

Livet är som det är. Man har fyllt nitti och väntar bara på den dag då man blir liggande på golvet.

Dagarna är som de är. Så det är ju en jävla tur att man kan spralla till det på nätterna.  

Verkligheten gör satir omöjlig

I boken Författaren som inte kunde skriva låter jag Mona Sahlin kallas till ett möte där man ska diskutera ett samgående mellan sossar och moderater. Det är avsett att vara en satir. Det vill säga "håna på ett elegant och träffande sätt" som det står om man googlar ordet satir.

Jag förutsätter alltså att tanken är orimlig, dvs att det ingenstans finns någon som förespråkar ett sådant samgående. Men verkligheten är i dag så galen att ingen satir är möjlig.

Kolla Folkbladet i dag, den 20 april 2015! Läs ledarskribenten Widar Andersson. Han skriver att moderaterna kan tänka sig att jämka ihop sig med sossarna och fotätter:

"Här finns en hoppfull ansats framåt för svensk politik. S och M är de partier som är mest lika varandra i tunga samhällsbärarfrågor. Ett nära samarbete i riksdagen mellan de två stora vore väldigt bra för Sverige. Vårt land skadas om udda partier som V, SD och MP tillåts styra politikutvecklingen på väsentliga områden som näringspolitik, invandring, energi och skatter."

Sossar och Moderater är de partier som är mest lika varandra. Jojo! Vem kan veta det bättre är en tung socialdemokratisk ledarskribent?

Jag var själv socialdemokrat så länge sossarna själva var det. Nu har partiet glidit åt höger. Partiets pampar har berikat sej och lever inte längre som vi, som dem de skulle representera.

Dags att lämna partiet. Det gjorde jag för länge sedan, så för mej är det inget problem.

En möjlighet att verka bildad

I dag är det 19 april 2015. I dag för 223 år sedan dog Charles Darwin, han som, ja ni vet. Om du vill göra lycka i sällskapslivet ska du skaffa Årets bok av Bo Lundin. Där står det nånting om varje dag på året. Då kan du låtsas vara bildad och säga:

– I går för 535 år sedan lades grundstenen till Peterskyrkan i Rom.

Eller:

– I morron fyller Björn Skifs sextiåtta år.

Du kan då vänta att folk säger "Å fan, är han så gammal!" Vilket egentligen ska betyda: Fan, vad du kan!

Jag vet inte hur länge Årets bok gavs ut. Mitt exemplar är tryckt 1987. Det är kul att ha. Det ger mej möjlighet att verka bildad. Vilket annars – för min del – skulle vara jättesvårt.

Av dom kan man kräva begåvning!

I en krönika i Folkbladet skriver i dag Barbro Mattson och Britt-Ingrid Stockfeldt så här:

"Det allra viktigaste för att vi skall må bra är att vi har tillgång till god och nyttig mat, och då borde det inte säljas grönsaker med bekämpningsmedel eller kött med antibiotika eller andra främmande tillsatser. Vi behöver inte ha så stort sortiment som vi har i dag, men vi behöver bra mat till hyggliga priser. Det skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt och god livskvalitet.

Men vi skall inte skylla ifrån oss, för som konsumenter har vi stor makt. Om vi börjar kräva bra råvaror och vägrar köpa sånt som är processat till oigenkännlighet så försvinner det ur butikerna. Det är möjligt att alla inte har råd med ekologiskt eller närodlat, men de flesta kanske får ändra sina köpvanor. Svenskarna äter 17 kilo lösgodis och dricker otroliga mängdes läsk per person och år. Det är absolut inte nödvändigt utan direkt skadligt. Lägg pengarna på bra mat i stället!"

Det går inte en dag utan att det står någon hurtig person och lagar mat i teve, skriver damerna också. Så sant, så sant. Och så fort det lagas mat i teve stänger jag av. Det är ju enkelt att göra tevebilder av kniven som styckar lök och morötter, men särskilt begåvat är det inte.

Och är det något man bör kräva av dem som ska verka i vårt största och modärnaste medium så är det någon form av begåvning!  

Lagom stort är alltid bäst

 "Med risk för att kallas både det ena och det andra så föredrar jag trattorior i små sprickor i husfasaderna framför fotbollsplansstora lysrörsupplysta Domusfik. Jag föredrar ostar med tydlig smak av sin egen gård framför Mjölkcentralens urlakade herrgård. Jag föredrar byar där folk har trampat upp sina egna stigar och stadsdelar som har vuxit fram under århundraden framför betongförorter uppsmällda på en eftermiddag. Jag föredrar rentav den lokale bankiren framför Wallenberg. Det tror jag att också en majoritet av dagens sjuttiotalsromantiker gör. Det är sällan man hör någon vänsterorienterad av i dag prata sig varm för fler motorvägsbyggen och större betongschabrak och ett tätare samarbete mellan fack och industrikapital – allt onekligen beståndsdelar i det socialdemokratiska samhällsbygget à la sextio- och sjuttiotal."

Så skrev skriftställaren Kalle lind den 14 februari i tidskriften ETC. Jag återger det här (med instämmande) ifall någon av er skulle ha missat det. 

Känslan av att uppror behövs är kvar

Fast jag är son till en versmakare som lämnade flera tusen verser i arv efter sej, kan jag knappast få ihop ett julklappsrim ens. Dessbättre har jag i bekantskapskretsen en som kan rimma. Jag är barnsligt road av att se mitt liv sammanfattat t ex så här:

Nej, jag är inte världsberömd, hur det kan komma sej,

som Gandhi, Schweizer eller Helen Keller,

mitt namn är inte känt i FN eller Si Aj Ej,

och inte i Europarådet heller.

Tänk, jag som är rejäl och bra och en sån hyvens karl,

och kan nåt lite om det alla mesta,

är ändå oberömd – kan du begripa! – Nå, det har

jag dock gemensamt med de allra flesta.

Den som skrivit detta är naturligtvis vår hovpoet Ove Klinthäll som kan versa om det mesta. Själv har jag faktiskt gett ut en diktsamling, men det är ett halvt århundrade sedan. Den hette UPPRORET HAR BÖRJAT. På den tiden kunde jag skriva vers. Den förmågan har jag förlorat. Men känslan av att ett uppror behövs, den har jag kvar.

Vackert så, va?

Bankerna lurar av oss pengar!

I LO-tidningen Arbetet skriver Jonna Sima att det är hög tid att röja upp i snabblånemarknaden. Sedan 2007 kommer kronofogden vid den här tiden på året med en rapport som säger att de obetalda snabblånen ökar.

Nu handlar det om 56641 lån. Ungdomar och låginkomsttagare står för merparten. Bankerna tar sig rätten att lura godtroget folk på pengar.

Det är främst skyhöga räntor som gör att många inte kan betala i tid. Det är inga stora lånesummor, oftast bara mellan 500 och 15000 kronor. Men avgifterna kan motsvara en effektiv årsränta på flera hundra procent.

Vad som började med ett sms-lån för att kunna betala hyran kan sluta med att man inte längre kan få ett bostadskontrakt.

Sverige var det land där snabblånen slog igenom först. De länder som infört liknande marknader har reglerat dem hårt.

Förra året skärptes kraven på långivarna genom lagstiftning. Men det har inte varit tillräckligt. Det bör röjas upp i regelverket. Det finns ingen anledning till att Sverige ska ha en av världen mest oreglerade och cyniska lånemarknader, skriver Jonna Sima.

Nej, och det finns ingen anledning till att Sverige ska ha ett privat bankväsende över huvud taget.

Bankerna bör förstatligas! Så är det med det. 

Det har blivit lättare att ljuga

I går skulle jag skriva något om två pojkar som stjäl en båt. Fråga mej inte varför, för det tänker jag inte tala om. Grejen är att jag inte vet något om båtar. För att skaffa kunskap måste jag göra något som kallas för research (uttalas risörtsch).

För tio år sedan skulle jag ha behövt klä mej i något som tålt kall blåst och gått ner i hamnen för att kolla båtar och intervjua ägarna. Nu behövde jag bara knäppa på datorn och googla in "båtar" för att sitta med famnen full av flytetyg.

Jag valde en plastbåt som av någon anledning fått namnet Chris Craft Capri. Den kostar lite över en miljon, är 6,45 meter lång och 2,41 meter bred. Drivs av en inombordsmotor. Antagligen måste man ha nyckel för att få den igång.

Det löser vi lätt. Båtens ägare har satt i nyckeln för att starta motorn när han kommer underfund med att han glömt något, kanske sin fru, och rusar iväg till bilen för att hämta henne. Pojkarna ser chansen och rusar ombord och styr ut på fjärden. De är unga, de är inte straffmyndiga, så vad har de att förlora?

Författaryrket har sina förtjänster. Världen ligger öppen, man kan hitta på vad som helst, ingen kan påstå att man ljuger.

Nej, för man har ju gjort ljugandet till ett yrke. Kan man tänka sej något bekvämare?

Tur att dröm bara är dröm

I natt drömde jag att jag var barnvakt. De var inte roligt. Du kan väl ta ut ungen på stan, sa barnets moder. Så får ni lite frisk luft.

Jag gjorde så. Vi irrade omkring i Gamla stan. Men när kvällskylan började svepa in i gränderna drevs vi hemåt. Då var barnet sömnigt och ville till sängs. Titta teve! sa barnet. Jag knäppte på och hittade en barnkanal. Den blev en överraskning. Tecknade figurer som ägg med bara ett öga. Tur att jag drömde, för sånt kan de ju inte visa i verkligheten.

Läsa saga! sa barnet. Barn ber inte, de befaller. Och eftersom vi älskar de små liven lyder vi. Så jag drog till med sagor. Rödluvan och Hans. De elaka bockarna Greta.

Barn är bra på att bluffa. De låtsas att de förstår även där det inte finns något att förstå. Men efter en tid somnar de. Alltid. Det gjorde även detta barn i min dröm.

Då vaknade jag. Glad såsom fågeln i morgonstunden över att det bara varit en dröm. För barnvakt skulle jag nog inte duga till.

Man älskar inte barn för att man skriver barnböcker, som någon klok kollega har sagt.

Vad är det lärarna lär våra barn?

Saker som berör oss alla ska ägas och skötas offentligt och icke drivas av privata vinstintressen. Om detta läser jag i Flamman 10 april 2015:

Ingenstans syns privatiseringens vansinne så tydligt som i den svenska järnvägens organisation. I boken Det stora tågrånet har journalisten Mikael Nyberg visat hur en tågtrafik som kräver samordning och planering trasats sönder av "marknadsmekanismer" som svenska politiker ihärdigt hållit fast vid trots att gräl om affärskontrakt, fuskjobb och ren frånvaro av underhåll av spår och vagnar hotar säkerheten och sätter tidtabellen ur spel. På många sträckor räknar passagerarna inte ens med att tågen går i tid längre, en utveckling som generellt brukar förknippas med uländer.

"Det enda förnuftiga för ett järnvägssystem är att en offentlig myndighet har samlat ansvar för personal, trafik, spår, stationer och ett enhetligt biljettsystem", skriver den förre vänsterparlamentarikern Jörn Svensson på Facebook. Det är lätt att hålla med. Vi får hoppas att Stefan Löfven, efter att han tagit del av den tillsatta utredningen, kommer fram till just detta.

Så långt Jonas Thunberg i Flamman 10 april 2015. Nyckelordet är privatisering. Det är ett ord som eleverna borde få lära sej hata i skolan. När något privatiseras övergår det från att ha tjänat ett allmänt intresse till att tjäna ett enskilt vinstintresse.

I min ungdom var lärarkåren borgerlig och tutade i ungarna borgerliga värderingar även i de arbetarområden där jag växte upp. Jag vill nu hoppas att de socialistiska lärarna blivit flera… Vasa, jaså inte? Men jag sa att jag ville hoppas – och inte fan håller väl dagens lärare på att proppa i ungarna borgerliga värderingar och psalmverser och att privatisering är något eftersträvansvärt?

Det är länge sedan jag gjorde författarbesök i skolor, och där läses väl inte mina böcker längre. Men nog skulle det vara intressant att komma in i klassrummen och se vad dagens ungdom fått i skallen av dagens lärarkår! 

Hinner jag skriva 200 sidor?

Nu har jag börjat skriva en roman, en sk deckare. Den ska innehålla tio lik, alla mördade på samma sätt, med ett knivstick i magen som gör mycket ont och ett knivstick i hjärtat som är dödande. Samt förstås en mördare som utdelar dessa knivstick.

Liken ska vara av olika samhällsklasser och hittas på vitt skilda ställen – i en överklassvilla och bland uteliggare under en bro.

Jag har skrivit många böcker och vet hur man gör. Jag tror jag är ganska skicklig. Men jag har fyllt nittio år, och frågan är om jag hinner skriva tvåhundra sidor under den tid jag har kvar här i livet. Den som lever får se.

Och än lever jag.

Hoppas det här inte är det normala

Förkyld. Ligger och hostar. Utslagen. Inställda möten. Ingenting uträttat. Skulle skriva på en roman men har glömt vad den ska handla om. Då kommer poeten Ove Klinthäll med en vers som tycks passa bra:

Man kunde ju, ifall man satsat mera på kemin,

levt högt på stress- och huvudvärks- och magsårsmedicin,

för snart har var och en så mycket prylar här i väst

och måste hinna med så mycket grejer

så att hen tycker hela livsprojektet är en pest,

och vet knappt vad hen tycker eller säjer.

Jag borde ha sålt preparat och tagit bra betalt

när folk måste förgiftas för att leva fullt normalt.

Nå, jag ligger som sagt och hostar. Och käkar medicin. Inte för att leva fullt normalt utan för att stå ut med eländet. I morgon ska jag läsa Folkbladets dödsannonser. Om jag inte finns med där skriver jag väl en blogg som du kan läsa. Så ses vi. Hej då!

En kvinnlig kollega jag saknar

 Envis hosta hela natten. Jävligt jobbigt. Kvar i sängen i dag. Om jag nånsin stiger upp – det känns inte så. När man fyllt nitti får man ju vara beredd på att den dagen kommer då man blir kvar i sängen eller på golvet.

Jag kände mej tapper när jag mitt i natten släpade mej upp och kokade honungsvatten. Katten tröstade mej med att vänligt stångas och kurra. Jag försökte somna om men hostan fortsatte.

Nu har jag släpat mej fram till datorn för att föröka nå kontakt med dej som brukar läsa mitt morgonbloggande. Då kan jag passa på att bjussa på poeten Ove Klinthälls senaste dikt som är denna:

Vad finns det kvar för oss i väst att värna oss emot

när Sovjet-kommunismen inte längre är nåt hot?

Nu är det inte vätebombsanfall som hotar klotet,

det är vår egen konsumtion som är det stora hotet.

Vi gör miljarder grejer och vi fraktar allting runt,

så luft förgiftas, hav dör ut, ozonskiktet blir tunt.

Nåväl. det finns en del ändå som vi kan kämpa för:

Att hindra primitiva folk att leva som vi gör!

Det står i min almanacka att det i dag – 8 april – är romernas dag. Romer betyder zigenare. Jag minns att jag för länge sedan turnerade i Småland med Katarina Taikon. Det var en författarturné och vi skulle berätta om våra böcker. Katarina berättade om sitt liv, det som hennes böcker handlade om.

Och det var inte hur illa zigenarna blev behandlade i Sverige, utan hur romska barn behandlades av sina egna vuxna. Katarina blev bortgift mot sin vilja med en karl hon inte ville ha, hon tvingades fly från tvångsäktenskapet och hitta ett eget sätt att leva.

Jag hade inte mycket att komma med när jag skulle berätta om mina egna böcker. Katarina fångade publiken med sitt lugna och lågmäld sätt att berätta.

Katarina Taikon dog 30 december 1995. Hon hör till de kolleger jag saknar. 

Om konsten att tänka själv

Så har vi då genomlidit det som vår hovpoet Ove Klinthäll kallar "den religiösaste av kristna högtider". Som vanligt sätter vi värde på hans skaldande, som för dagen låter så här:

Se Syriens fasor med krig, död och bränder,

se svälten i Afrikas fattiga länder…

Eländet i världen är stort

I kyrkor – en del – hörs det knappast ett ljud om

det där, för man prisar en allsmäktig gudom

för allt gott och vackert hon gjort.

Det är i de små detaljerna man märker en tänkares storhet. Om man kallar Gud för "hon" har man inte övertagit andras tänkande utan tänkt själv. Det skulle jag vara glad om jag kunde.

Bäst är frågor utan svar!

I tidskriften Skriva säger Håkan Nesser att han ibland berättar för mycket. Då tar han bort, det räcker med det lilla. Det grundläggande i all litteratur är att läsaren måste undra över saker. Vad har hänt? Vad är det som pågår?

Han fortsätter: "Jag blir ju klar i huvudet själv av att skriva, sätter ord på saker och gör dem tydliga. De stora sakerna. Varför vi lever, varför vi väljer onda eller goda handlingar och vilka våra bevekelsegrunder är. Vad som styr oss. Är vi till 99 procent grottmänniskor med bara en tunn fernissa? Skrivande handlar om att göra människor begripliga."

Det är gott och vackert sagt. Men. Jag har skrivit i ett halvt århundrade utan att kunna göra människor begripliga. Och utan att bli klar i huvudet.

Och det är väl som det ska vara. Jag vill inte bli klar i huvudet. Jag vill vara osäker, trevande, undrande. Det är så livet blir spännande och innehållsrikt.

Varför lever vi? De bästa frågorna är de som aldrig kan besvaras!