måndag 30 juni 2014

Jag har inte råd att bo på Söder



Jag är uppvuxen på Söder i Stockholm på 1920- och 1930-talen. Då var Söder en arbetarstadsdel. Nu har Söder blivit en plats för en välbeställd medelklass. I Dagens ETC 5 juni läser jag:
Södermalm är större än de flesta städer i Sverige. På en liten inklämd ö ryms över hundra tusen personer, och det händer något med människor som blandas på en liten yta och har god ekonomi. Här finns massor med teater (till och med opera), bio, musikställen och fler kaféer och restauranger än man hinner besöka. Och vill du lyssna på musik är det bara att gå några kvarter.
Här bor folk som arbetar med media och reklam och fungerar om skrivare åt den rika makten som finns inne i city. På Söder erbjuds ett blandat och utbudsrikt liv…
Det har tydligen hänt en del med mitt gamla Söder. Jag minns att mina föräldrar betalade 75 kronor i månaden för en tvårummare. Vad en sån lägenhet kostar i dag kan jag bara ana. Bland oss kulturarbetare är inkomsterna väldigt olika. Jag märker stoltheten i rösten hos den kollega som säger sej bo på Söder i Stockholm. Den betyder: Det har jag råd med.
Själv skulle jag inte ha råd att flytta tillbaka till Söder.    
    

söndag 29 juni 2014

Offra din heder, bli politiker!


Här är ett klipp ur Proletären 27 juni:
Statsminister Fredrik Reinfeldt får lönen höjd med 4000 kronor från och med 1 juli till 156000 kronor i månaden. Övriga statsråd får 3000 vilket ger 124000 kronor i månaden.
Det är Statsrådsarvodesnämnden som bestämmer statsrådens löner. Men statsrådens arvoden regleras i dag efter löneutveckling för statens högre tjänstemän, till exempel generaldirektörer, som i sin tur fastställs av regeringen. Så nog har Reinfeldt & kompani hela handen i syltburken när det gäller de egna lönerna.

Så långt Proletären. Jag blir förvånad och undrar vad jag skulle göra om jag hade 156 tusen kronor. Men det har jag ju – per år – med min pension på 13000 kronor i månaden före skatt. Reinfeldt tjänar per månad lika mycket som jag per år.
Vad ska jag dra för slutsats av det här? Jo, att jag borde ha stannat kvar i SSU där jag var medlem i min ungdom. Och gått vidare upp i partiet. Och blivit statsråd – och kunnat sälja mej till Näringslivet som Ingvar Carlsson eller blivit regeringsmedlem med en årslön per månad.
Jag skulle visserligen ha fått offra min heder – men det hör ju till om man blandar sej i politiken.

lördag 28 juni 2014

Min deckare blir ganska kort


Jag har alltid undrat hur kolleger får ihop deckare på 400 sidor. Själv kan jag inte klara det och bli miljonär. Nej, jag kan bara få ihop en sida. Här är min deckare MORDEN PÅ NYGATAN:

På Nygatan hade det begåtts ett antal kvinnomord. Damer som gått där ensamma på natten hade hittats ihjälslagna. Den unga journalisten Margit Brodin bestämde sej för att avslöja mördaren. Hon kontaktade specialisten på mordutredningar, kriminalkommissarie Oskar Grahn, och träffade en överenskommelse med honom:
– Jag går ensam på Nygatan i natt. Du följer efter, dold i mörkret, och när du ser den som smyger sej på mej så rusar du fram och tar honom.
– Vågar du ta risken att gå där ensam? frågade han.
– Någon måste göra det, sa hon. Mördaren måste avslöjas.
Så fick det bli. Natten kom och mörkret föll. Margit Brodin började gå i Nygatans dunkel, förvissad om att kommissarie Oskar Grahn följde efter med ögonen på henne.
Det gjorde han. Och strax gjorde han som han tidigare gjort. Han tog fram sin batong, smög upp bakom henne och slog ihjäl henne. Hans sjunde offer blev hon, den unga tappra journalisten Margit Brodin.     

fredag 27 juni 2014

Minnet kan man glädjas åt


Jag är ensam sedan ett år tillbaka. I 70 år fick vi vara tillsammans innan en hjärnblödning tog Inga ifrån mig. Ett år är för kort tid för att glömma. På nätterna är vi tillsammans. Varje morgon vaknar jag till tomhet och ensamhet. Men jag ser henne överallt. Där ett hårspänne. Där ett block med små teckningar och utkast. Där en broderad sjal som jag inte kunnat kasta. Där en visa av Dan Andersson:

Som eld och ljus mig smekte
dina mjuka jungfruhänder,
i himlens kalla stjärnglans
såg jag ditt mörka hår
Och het av lust jag smekte
ditt bröst och dina länder,
och fick av dig det heliga
som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,
en saga från i går.


Ja, här kan man sitta och tycka synd om sej själv. Men man kan också inse att sånt är livet. Ni som nu är två, bered er på att ni en dag bara är en, en ensam. Om ni har tur hittar ni en författare, en poet, som säger precis det ni vill ha sagt. Och minnet har ni. Minnet av den man älskat slocknar aldrig. Det kan man glädjas åt, de dagar man själv har kvar. 

torsdag 26 juni 2014

Varför läser du en borgarblaska?


I Dagstidningen ETC skriver Göran Greider en tänkvärd artikel under rubriken Vi behöver det vilda för att förstå oss själva. Han slutar sin artikel så här:
"Vi behöver möta vilda djur eller ana att de finns i närheten för att förstå oss själva. Här är ett svindlande perspektiv: Under den neolitiska revolutionen för tiotusen år sedan övergick människor från nomadliv till bofasthet, jordbruk och boskapsskötsel. Vilda djur tämjdes. Men inte bara det: I exakt samma historiska ögonblick började också människor tämjas. Slaveriet är historiskt samtida med domesticeringen av djur. Vissa ord på sumeriska är desamma för slav och boskap."
"Varje gång vi ser ett rådjur, en älg, en björn, en bäver i skog eller vid vatten eller sitter på en sommarbrygga och tittar på stim av småfisk möter vi något som en gång var tillståndet för alla djur omkring oss. Före det stora tämjandet. Det är ett sätt att förundras och fördjupas. Så vad betyder det där uttrycket "Ut i naturen"? Det betyder också – att ge oss in i oss själva. Vi är natur. Vi är där hela tiden. Vi blir friare av att se naturen i oss själva."

 Göran Greider är klok och läsvärd. Han skriver varje onsdag i Dagstidningen ETC. Där möter man också skribenter som Johan Ehrenberg (torsdag), Maria-Pia Boëthius (lördag) och en rad andra läsvärda skribenter.  
Dagstidningen ETC är "en röd dagstidning för ett grönare Sverige". Det är dessutom den enda dagstidning som är garanterat icke borgerlig. Så varför prenumerera på en stor borgarblaska? När du kan gå över till landets enda röda dagstidning?   

onsdag 25 juni 2014

Käka inte upp mikrofonen!


Så har då Allsång på Skansen börjat igen. För en del år sedan hade jag ett framträdande i det programmet med Cittronilerna. Då blev jag intervjuad av programledaren som frågade om jag varit med i Allsång på Skansen tidigare. Till hans förvåning kunde jag svara: – Javisst, men det är sjuttio år sedan.
Allsång på Skansen startade 1935. Då hade min far Gunnar en låt med i ett av de första sångbladen. Det fanns inte TV på den tiden, men det var ändå något märkvärdigt att få med en sång i det programmets texthäften. Så den blev hans mest kända låt som hamnade i sångböcker i hela Norden.
Det program som startade i går kan man ha synpunkter på. För det första borde alla sångtexter vara på svenska. För det andra borde man använda smala mikrofoner och i varje fall inte hålla miken så det ser ut om man tänkte käka upp den. Det ser amatörmässigt ut. Professionella artister håller miken i brösthöjd och litar på att ljudteknikern får fram rösten ändå.
Petra Marklund klarade programledarjobbet bra, och jag ser fram emot kommande tisdagar med Allsång på Skansen.   

tisdag 24 juni 2014

Vem klagar mest på skatterna?


Dagens dikt hämtar jag från Mikael Wiehes låt En tärande elit. Han sjunger om dom som är vinnare på Alliansens politik:

Dom som klagar mest på skatterna
är dom som skattar minst
Dom som fruktar för förlusterna
är dom som går med vinst
Dom som skryter med sitt ansvar
sina plikter och sin flit
och om välståndet dom skapar
är en tärande elit.

Mikael Wiehe är en pålitlig revolutionär. Han har sjungit om sitt personliga liv, men det mesta som finns på hans trettiotal plattor är politiskt. Flamman skriver om honom 19 juni: "Även om Mikael Wiehe vill se ett maktskifte tror han inte att den socialdemokratiska partiledningen kommer att göra de stora förändringar som krävs för ett solidariskt samhälle."
Den 6 juli 2010 sjöng Wiehe i Allsång på Skansen. I intervjuer berättade Wiehe att han såg inbjudan till Allsång på Skansen som höjdpunkten i sin karriär och att hans målsättning med framträdandet var att "välta regeringen".
Han har blivit mordhotad av nazister men är inte rädd. I Flamman säger han: –Nej, jag är så gammal så jag självdör snart ändå. Men några skivor till hinner det nog bli.
Det får man hoppas. Wiehe är 68 år. Då har man ju fortfarande en framtid. Den borde han använda till att byta ut sin bedrövliga skånska mot en mera begriplig svenska. Och fortsätta sin egen valturné landet runt mot girighet och rasism. 

måndag 23 juni 2014

Var Askungen ett fnask?


Eftersom jag inte själv har något att berätta, snyltar jag även nu på poeten Ove Klinthäll. Han fortsätter att undersöka hur det gick för våra mediekändisar och har nu kommit fram till Askungen:

Och Askungen gick i dansen på balsalens golv,
men snubblade och bröt benet när klockan slog tolv.
Skons vänstraste klack, för hög var den allt
ty flickan var nämligen lätt högerhalt.

Det hade hon kompenserat med höjning av klack,
men den manipulationen, förstår du, den sprack.
När hon sprang iväg var det klacken hon bröt
– och benet – så hon slog i golvet och tjöt.

En livmedikus var inte till gagn på nåt vis,
berusad han satt och sov i en kall öppen spis.
Och prinsen, den knölen, han pyste direkt
när han såg att tjejen var såpass defekt.

Så Bröderna Grimm var alltså ett karlpar som ljög,
dom låtsades inte ens om att prinsen var bög.
Ja balfolket var allt ett jädrans patrask,
och Askungen själv, hon var bara ett fnask.

Askungen, eller Cendrillon (franska av cendre, aska) är en folksaga om en ung flicka som behandlas hårt av sin styvmor och sina högfärdiga styvsystrar och tvingas arbeta sin piga för dessa. Det fick jag veta när jag googlade Askungen, enda sättet för mej att få kunskap. Var Ove Klinthäll får sina kunskaper vägrar han att upplysa oss om.  

söndag 22 juni 2014

Om flickan som överlevde kriget


Hur går det för våra mediekändisar? Det har poeten Ove Klinthäll funderat över, och här visar han vilket öde som mötte Lili Marleen:

Rakt under lampan
och dess matta sken
stod Lili, den slampan,
när bassen föll i sken.
Han kom för sent och fick arrest,
men hon gick gladlynt till en fest,
och enligt vad jag tror
blev gift med en major.

Det är ju skönt att veta för den som eventuellt gått och oroat sej för Lili. Kriget är över – och visan om de två är lätt att gnola på.

lördag 21 juni 2014

Men TV:n lever och lockar poeter!


I går körde vi med verser om TV. Låt oss fortsätta med det och se om det finns något mer rimmat om dumburken. Så här skrev Alf Henrikson:

Televisionen och pressen
bör tillgodose många intressen.
Men de mångas intressen är få.
Annars skulle det aldrig gå.

Povel Ramel klagade så här:

Men ve och fasa, filmen har blitt bortbytt.
Och i dess ställe kommer extra sportnytt!

Poeten Ove Klinthäll skrev:

Reklam vill man numera hava i rutan
men varför ska det va så bra?
Då köper vi sånt som vi helat vill va utan
och sånt som vi knappast vill ha!

Själv kan jag kanske bidra med en limerick:

En rikeman hos Uncle Sam
ur sin aktieportfölj titta fram,
sa att krig ska vi ha
för dom gör sej så bra
uti dumburkens nyhetsprogram.

fredag 20 juni 2014

Man har önskat televisionens död


Den ensammes ständiga sällskap är televisionen. Därför bör det ha skrivits rätt mycket om den. Jag rotar bland mina anteckningar och hittar några verser av Tage Danielsson:

Jag ser i morgontidningen
som (slumpvis) kommit fram
att TV inlett smidningen
av planer på program
som vi till frukost ska få se.
Smid icke så, om jag får be!
Först sänder man ett år, på prov.
Sen tar det aldrig slut.
Så skapas ännu ett behov
som inte fanns förut.

Tage hade andra funderingar kring dumburken:

Den tanken måste vara riktigt galen
att TV sänker sexualmoralen.
Det kan väl inte bli så mycket hor
bland folk som bara sitter där och glor.

Men själv kunde han tydligen inte låta bli att glo:

Man sitter i sitt trevna tjäll
och ser fem timmar varje kväll
på TV:s glädjespridare.
Då mår man – inget vidare.

En som trodde att televisionen snart skulle vara död var Alf Henrikson:

Televisionen som pratar lort
är den dummaste uppfinning någon gjort.
Den skall kväva sig själv
och går snart i sin grav.
Gudskelov går den redan i dag att slå av.

Den versen tryckte Dagens Nyheter den 10 maj 1995.  Dagen efter Alf Henriksons död.  Versen om TV som går i sin grav blev hans sista.     

torsdag 19 juni 2014

Minnet är suddigt. Hur var det nu?


Vår vän poeten Ove Klinthäll fortsätter att undersöka hur det gått för våra mediala kändisar. Här tar han sej an Jungfrun på Jungfrusund och börjar när hon fortfarande var jungfru:

På Jungfrusund fanns en jungfru sund
som visst var gullig och rund
med fyllig barm och med mullig arm
och glad och lessen och varm.
Hon var nog jungfru på våren
men sommarn kom och bland snåren
på mossa mjuk och bland blad och blom
försvann hennes jungfrudom.

Så kan det gå – och så ska det väl gå om vi, både pojkar och flickor, ska finna livet värt att leva. Tycker jag, som ser tillbaka på mina nittio år och ibland faktiskt lyckas väcka några tidiga minnen till liv. 

onsdag 18 juni 2014

En bok med titeln ATT DÖ


Eftersom jag nu rimligen närmar mej slutet av en nästan 90-årig levnad fäster jag mej vid en liten svart bok med titeln ATT DÖ (Fri tanke förlag 2014) som jag hittar i mina boktravar. Den skrevs av engelsmannen Christopher Hitchens som dog 2011.
Här möter jag en själsfrände. Han hade cancer precis som jag, fast den satt i matstrupen. Själv har jag prostatacancer som är mindre dödlig.
Mot cancer ska man äta persikokärnor, ett mycket effektivt botemedel som var känt av forntida civilisationer men "som mörklagts av giriga moderna läkare", påstår han. Kanske värt att pröva?
Vi har också andra gemensamma erfarenheter. Båda har vi undervisat på skrivarkurser. Han har roliga exempel på sitt sätt att lära ut: Alla som kan tala kan också skriva, säger han. Men: Skriv inte att som pojke brukade din farmor läsa för dig, såvida din farmor inte var pojke vid den tid som avses.
Så närmar han sej slutet och skriver: Min största tröst det här året då jag levt som döende har varit närvaron av vänner. Så slocknar medvetandet – och "det finns gott om tid i framtiden att vara medvetslös på".
Christopher Hitchens dog den 15 december 2011. Han är en av de få som skrivit en bok om sin egen död. Nu är jag nyfiken på en annan bok av honom: Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. (Fri tanke förlag 2014).

tisdag 17 juni 2014

Jag som aldrig sett på fotboll


Eftersom jag undvikit allt om fotboll visste jag inte vad Fifa skulle betyda. Nu prackar poeten Ove Klinthäll på mej kunskapen att Fifa är den organisation som bestämmer var VM ska hamna. Och bifogar dessutom verser om detta:

Att få ett fotbolls-VM eller en olympiad
går hem hos diktaturerna, som ställer sej på rad,
och det gör fattigländerna, som inte har resurser
men gillar friska mutor och som inte räds konkurser.

Det är kanhända så att Fifas folk gör denna tolkning:
"Välj fattigländer som ej kan försörja sin befolkning,
dom får ett lyft om dom får bygga monstruösa planer,
anlägga vägar, röja urskog, flytta indianer."

När VM så är över och TV har fått sända,
då finns det bra arenor kvar som ingen får använda,
men fattigmänskors gamla slum finns kvar i samma skick
ithy det var till fotbolls-VM alla medel gick.

Och kvar, vad flygplatser det finns! Och motorvägarna
som byggts till VM fröjdar säkert storgodsägarna.
Men grusvägsåsnekärrorna – som förr – får folket packa.
Att inget har förändrats har de Fifa:s folk att tacka!

Jaha, nu vet jag vad Fifa betyder. Vad jag nu ska ha för glädje av det, jag som aldrig har sett en fotbollsmatch och aldrig kommer att göra det heller.

måndag 16 juni 2014

Olof Palme kunde hålla tal!


I FiBs dubbelnummer 6/7 berättas om ett tillfälle då Dramatens skådis Thorsten Flinck målade upp en bild av det svenska klassamhället:
Ett rike där det å ena sidan finns de som har allt – bra jobb, höga löner, fritidshus och båtar och vars barn kan se fram emot sommarläger och semesterresor. Å andra sidan finns det de som bor ute i miljonprojektsområdena, de vars köpkraft stadigt minskar och som enbart har nästa hyreshöjning att se fram emot. De vars barn inte har fått något sommarjobb utan får tillbringa loven med att dra runt i betongen mellan höghusen. Men det är inte Thorsten Flincks egna ord vi hör, utan han reciterar en uppdaterad version av ett brandtal som Olof Palme höll i Sveriges riksdag 1980.
Ett tal av Olof Palme. Kan ni tänka er någon politiker som i dag skulle hålla ett sånt tal? Naturligtvis inte en skadegörare som Fredrik Reinfeldt, men Stefan Löfven?
Det finns att tala om. Enligt OECD är Sverige i dag det land där skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste växer snabbast i världen. Av landets samlade tillgångar äger en enda person 23 procent. De fattigaste äger ingenting utom skuldbrev och inkassoanmärkningar. Denna utveckling har pågått sedan början av 1980-talet då Sverige var som mest jämställt.
I höst blir Stefan Löfven Sveriges statsminister. Då bör ha väl hålla ett inledningstal i riksdan. Spara då Palmes tal och jämför! 

söndag 15 juni 2014

Varenda TV-kanal är full av fotboll


Dagens dikt är en limerick skriven av poeten Ove Klinthäll. Den är högst aktuell:

Fotboll är stora affärer
Betalar gör vi proletärer
och skränar som fan
Men nere på plan
där springer tjutvå miljonärer

Den lilla dikten fick mej att se fotboll på ett nytt sätt. Jag fann den alltså lärorik. Få se om du tycker detsamma.

lördag 14 juni 2014

Vi har inte makten, men vi äger orden!


Vi har en arbetarlitteratur i Sverige. Den har till och med en organisation, Föreningen Arbetarskrivare, som nu gett ut en antologi med titeln Det arbetande folket. Den är full av "ordbruk och bokstavsskötsel" som medarbetaren Bengt Berg kallar det. Antologin innehåller bidrag av 35 arbetarförfattare.
En av dem är Kalle Holmqvist som inte vill ha ett "fint jobb". Han vill inte bli "falsk som makthavarna, obildad som intelligentian, korkad som experterna och förljugen som journalisterna".
Han har skrivit på deltid utan att tjäna särskilt mycket på det. Han har funderat på vad man kan skriva om sin arbetsplats utan att få sparken. Sen kom han på att det inte spelar nån roll. För cheferna läser ju knappast böcker. "Folk med mycket makt och pengar brukar inte göra det."
Sen hör han på radion att pensionsåldern kanske ska höjas till 79 år. Och enligt Statistiska centralbyrån är medellivslängden för svenska män 79,2 år.
Bidragen i Det arbetande folket är av skiftande kvalitet. Några dikter lämnar mej helt oberörd. En prosatext skakar om mej ordentligt. Den är skriven av Micke Evhammar och har titeln Blues för en saxofon.
Där simmar ett lyckligt svanpar på en tjärn. Hanen fångas och blir till en konstfull hatt på en rik kvinnas huvud för en maskerad. Saxofonen spelar men börjar plötsligt låta lika falskt som den rika kvinnans pianospel.
Då händer något märkligt. Svanen, som med sorgsna ögon tronat på damens huvud, breder ut sina vingar och flyger ut genom ett öppet takfönster. Hans skrik förvandlas till en vacker sång som strax får svar från svanhonan i tjärnen.
Det var ett torrt referat av en vacker och konstfull berättelse. Läs den och alla oss andra i Föreningen Arbetarskrivares nya antologi Det arbetande folket!
På bokens baksida står det: Vi har inte makten, men vi äger orden. Så sant. Det finns fortfarande en arbetarlitteratur i Sverige!

fredag 13 juni 2014

Är fredagen den 13e en olycksdag?


Vår favoritpoet Ove Klinthäll har vid flera tillfällen undersökt hur det gått för landets litterära kändisar. I dag har han tittat närmare på Maj på Malö. Henne kunde det visst ha gått bättre för. Men är det fredagen den trettonde så är det… Så här blev Majs på Malö liv:

Maj på Malö hon blev frälst
av en envis präst från Götet.
Hon var lite bakom flötet,
det begriper vem som helst,
hon gick i spinn av vad dom sa:
"Himlen blir din, halleluja!"
Men där blev hon djupt besviken,
Maj den sköna:
Himlen är bara en skröna!

Och att den trettonde skulle vara en olycksdag är också bara en skröna. I Bo Lundgrens Årets bok kan man visserligen läsa att det var den 13 juni (1953) som en svensk militär DC3-a försvann i Östersjön, men 13 juni är också den dag (1901) då Tage Erlander föddes, han som slog världsrekord i långsittande för statsministrar. Och det är också födelsedag för författaren Ove Allanson (1932) och skådespelaren Stellan Skarsgård (1951). Så den 13 juni är nog inte en olycksdag ens om det råkar vara en fredag.  

torsdag 12 juni 2014

En kritiker som inte kan tystas


En av vår tids vassaste samhällskritiker är tecknaren Robert Nyberg. Den bästa bild av ett samhälle där några vill tjäna pengar på de mest utsatta är hans teckning av patienten som ligger i en respirator med myntinkast. Utan mynt dör patienten.
Robert Nyberg karikerar aldrig kända makthavare men träffar ändå prick med enkla bilder och få ord. Den nyliberala mentaliteten kan väl knappast illustreras bättre än med brandsoldaten som står högt upp på stegen beredd att rädda någon ur ett brinnande höghus och ropar neråt:
– Rune! Tar vi kreditkort?
Robert Nybergs teckningar finns samlade i böcker från Alfabeta. Den vanliga EU-repliken "Klart vi måste in och påverka" får ny mening när den sägs av en liten mört som håller på att simma in i gapet på en stor rovfisk.
Till tidskriften Avsikter (sept 2007) sa Nyberg att han vill gestalta sånt som läsaren känner igen. För egen del känner jag igen respiratorn med myntinkast varje gång jag står inför en toalett med myntlås. Det finns alltid folk som vill tjäna pengar på människor i nöd.
Nyberg är mycket produktiv. Hans teckningar finns överallt, ofta i små publikationer som man vet inte har råd att betala ut någon ersättning. En sådan samhällskritiker kan aldrig tystas.

onsdag 11 juni 2014

Vi saknar en revykonst med klös


I sitt tal på Karl Gerhards begravning sa Erland Josephson:
– Din död är en oersättlig förlust, ja den känns nästan som en fara.
Faran måste ha varit att den satiriska revykonsten skulle dö med Karl Gerhard. Så blev det också närapå. Vi har haft Tage Danielsson som apropå första maj frågat vad det är för mening att gå om man inte vet vart man ska. Vi har haft radiogruppen På Håret som efter Palmemordet sjöng på toner ur Glada änkan. Vi har haft drift med kungahuset i TV4, men vad mer?
Vi som hängt med från det tidiga 1940-talet och upplevt den meloidiösa schlagerns och den friska satirens tid, vi kan sakna en estradör som Karl Gerhard och tänka oss vad han skulle ha kunnat sjunga om skadegörare som Fredrik Reinfeldt. Eller om vilken som helst av USA:s presidenter. Kanske:
Han gläder sig barnsligt åt var invalid
han är ett bedårande barn av sin tid…

Eller vad han skulle ha haft för kommentarer till presidenter i väst, till oljekrig och rondellhundar, till moderater och sverigedemokrater. Får vi någonsin tillbaka en revykonst med klös och mening?      

tisdag 10 juni 2014

Om anständiga och opolitiska visor


I vårt kök i enrummaren på Söder i Stockholm stod i min barndom en tryckpress, en trampdigel. På den tyckte min far Gunnar sina visor som han sålde för ett öre tyck till andra arbetslösa som sålde dem för tjufem öre ute på stan – ett slags maskerat tiggeri. Det var visor om kära
 mor i den lilla stugan, inga politiska visor alltså, för då skulle inte folk med gott om tjufemöringar ha köpt dem!
Det fanns redan då "berättelsesånger" med rötter i nykterhets- och väckelserörelserna. Far super och slår ihjäl lilla Anna som gått till söndagsskolan. Och psalmdiktaren Lina Sandell skrev om lilla svarta Sara, "ett fattigt negerbarn" som dör och blir "vit och skär i Lammets blod".
Kring 1920- och 1930-talen kom en schlagervåg med Jules Sylvain, Kai Gullmar och Lasse Dahlqvist. Då bildades Visans vänner 1936 ur en "leda vid alla schlagermelodier som sköljde över landet".
Den stora publiken visade sig mogen för diktare som Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Ture Nerman och Ruben Nilsson. Sedan förbudet mot varieté i samband med spritservering upphävts 1955 kunde visan göra entré på krogen med Lars Forssell och Per Rådström.
Publiken har tagit till sig både schlagern och visan, vilket man kan höra i Allsång på Skansen. Fast visorna måste vara anständiga. Och opolitiska förstås.   

måndag 9 juni 2014

När blir man färdig med språket?


En rolig bok att dra lärdom ur är Vett och etikett i språket av Lars Melin (Norstedts Akademiska Förlag 2007). Melin säger att man kan skriva felfritt men ändå begå fel och ger roliga exempel: Jag fick ett marsvin av mormor som luktade pyton. Den döde kom cyklande från vänster (efter trafikolycka). Rafael gjorde ett stort antal madonnor med barn.
Ett fel som på senare tid blivit vanligare i skolan är särskrivning av sammansatta ord. Vad är en svart sjuk man, är det en som kan vårdas av en sjuk syster? Lever pastejen? Ja, det är kanske lika troligt som att stekt höns lever.
Språket är ologiskt. Varför heter det "God jul" men "Glad påsk"? Varför är "Han kommer" säkrare än "Han kommer säkert"?
Lars Melin bryter ner mina föreställningar om rätt och fel. Det är inte fel att säga "Han är tuffare än mig" i stället för "Han är tuffare än jag". För si – "än" kan vara antingen preposition eller bindeord, i senare fallet med en tänkt satsförkortning "än jag (är)".
För att begripa det bör man vara slängd i grammatik. Det är Lars Melin. Han vet att "inte vågat kommit" och "inte fått gjort" heter dubbelt supinum. Och han är beredd att godkänna det lika väl som "inte våga komma" och "inte fått göra".
Så långt hänger jag inte med. Ty fast jag skrivit nästan hundra böcker har jag aldrig blivit färdig med språket.

   



söndag 8 juni 2014

Teve är ett bra sömnmedel


Varenda kväll sitter jag och glor på teve. På det ena programmet mer korkat än det andra. Så gör också miljoner andra människor har jag förstått. Folk måste ha reagerat på detta. Och visst – några av våra begåvade poeter har ironiserat över dumburken. Till exempel Alf Henrikson som redan 1992 diktade så här:

Min anfader språkade milt i sitt tjäll
ty min anfader saknade teve.
Och när orden tog slut tog min anfader kväll
och min anmoder sussade breve.
Det var människans lott i vårt dåtida land
på den dåtida himlakroppen
att tala och tänka på egen hand
om de senaste världsförloppen.
Jag hann tänka på detta en kuslig sekund
tills de gudskelov fixade proppen.

Och poeten Ove Klinthäll funderade så här kring televisionens mångfald och valfrihet:

När Hyland fick snurren på sin Karusellen
så samlades Sverige vid radion om kvällen.
Sen satte sig såväl baronen och greven
som ofrälse folk framför Hörnan på teven.
Dan efter var samtalet alldeles givet
för alla såg samma program här i livet.
Nu har vi en massa kanaler att ramma
och alla är lika men inget detsamma,
och samtalsämnen är svårt att få fram
för ingen har tittat på samma program.

När jag hade hustru att prata med tittade vi sällan på teve. Vi hade annat att prata om, barnbarnens hyss och böcker vi läst. Nu sitter jag här ensam och glor. Och somnar framför teven. Bästa sömnmedlet är Vem vet mest? Det får mej att somna på mindre än tio minuter.