Jag är glad åt att vara vid liv

Nu diskuteras var man får röka nånstans. Jag skulle hellre diskutera om man bör röka. Själv var jag rökare i 40 år, mellan 1940 och 1980.

Det började när jag var femton år och springsjas på ett tryckeri. Tobaken var ransonerad. Om jag köpte cigarretter åt gubbarna på tryckeriet kunde jag få en tobakskupong som naturligtvis måste nyttjas.

Sen hamnade jag i lumpen på F11 i Nyköping. Där blev jag skrivbiträde åt två gamla officerare, en överste och en kapten. Den gamle kaptenen var rökare och kastade sina fimpar i en papperskorg där jag kunde plocka upp dem och stoppa dem i pipan. Tyvärr spottade han också i papperskorgen, så det var lite läskigt.

Sen blev jag gift med Inga och fick vår dotter Gittan. Som familjens överhuvud ansåg jag mej ha rätt att röka hur mycket jag ville. Inga och Gittan måste ha andats in tobaksrök i många år för min skull.

Rökandet blev dyrt och jag beslöt att sluta. Då var det 1980. Vi åkte till Kuba, och på Kuba kan man inte sluta röka, så goda cigarrer som dom tillverkar där.

Men hemkommen fattade jag mitt beslut. 1980 slutade jag röka.

Nu läser jag i Dagens ETC att var tionde person röker i Sverige. Var tionde person andas in rök i lungorna. Rök som innehåller ammoniak, arsenik, kadmium, nikotin, formaldehyd, glykol, vätecyanid och en hel del annat.

Den röken framkallar en positiv belöningseffekt i hjärnans belöningscentrum. Men den blir också orsak till hjärtsjukdomar, lungcancer, cancer i munhålan, magen, njurarna, urinblåsan och blodet.

Jag rökte i fyrtio år. Jag vet inte hur det ser ut i mina lungor, men jag är glad åt att fortfarande vara vid liv.