Bland mina gamla böcker hittar jag en
deckare. Jag har faktiskt skrivit en deckare. För ett halvt århundrade sedan
när man inte blev miljonär på sånt. Där konstaterade jag att alla tidningsmän
jag känner går omkring med en oskriven roman. Det gjorde jag också.
Jag
hade fängslats av "det burleska och komiska hos oss människor, när vi
ligger med varann och kallar det kärlek, när vi frossar i vår nästas elände och
kallar det välgörenhet, när vi konstruerar sinnrika apparater för att skjuta
små hål i varann, när vi håller högstämda tal för en tvåfärgad tygbit på en
stång – när vi gör alltsammans med en min som om alltihop vore allvar. Om det
skulle min roman handla, och det som skilde den från mina kollegers var det
enkla faktum att den skulle bli skriven."
Det
blev den inte. Jag har alltid gått omkring med en massa oskrivna romaner i
huvet. Varför blev de inte skrivna? Hur bär sej alla författare åt som får sina
romaner skrivna och utgivna, så att de kan hålla dem i handen och känna stolthet
över dem?
Jag
är en författare med en massa oskrivna romaner. Om det är en förlust för
kulturlivet lär vi aldrig få veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar