Dan
Andersson är en gåta för mej. Han dog på hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm
den 16 september 1920. Hotellpersonalen hade rökt med vätecyanid mot vägglössen
och inte vädrat enligt föreskrifterna. Samma år, 1920, hade han skrivit han
dikten Epilog:
God natt – god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer
om vi aldrig träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av
det
som brunnit hos mig och så snart
brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse
vet –
god natt – god sömn åt er.
Här låter det som om han skull ha vetat om
sitt kommande öde och förutser sin egen död.
Under sitt korta liv hann han med att skriva
ett hundratal dikter, många av dem tonsatta av honom själv och andra – och nu
omistliga delar av det svenska kulturarvet.
Men – vad skulle ha hänt om inte personalen
på hotell Hellman slarvat med vätecyaniden så att Dan Andersson fått leva
vidare och kanske blivit dubbelt så gammal? Han skulle ha skrivit ett hundratal
dikter till!
Ett hundratal dikter som vi vet att vi skulle
ha älskat och sjungit – men som vi nu aldrig får tillgång till. Det känns som
om de fanns någonstans, men de finns inte. Det känns obegripligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar