Klass mot klass! Där har vi parollen!

Man sover mycket på gamla dar. Man lever i två världar, en på natten och en på dagen. I natt drömde jag att jag attackerades av ett gäng feminister som gav sej på mitt språk. I föreningslivet fick jag inte vända mej till "Kära medlemmar", för det lät så manligt. Jag måste skriva "Kära medlemmor" också. På det sättet måste jag arbeta igenom hela mitt språk för att inte diskriminera kvinnorna.

På dagen kan jag se att feministerna sätter sin prägel på ett och annat i verkligheten också. Till exempel på sjukvården. Om man får tro poeten Ove Klinthäll göder de girigheten hos kirurgerna som får uttala sej på detta sätt:

Kom till mej om ni har feta

lår, jag gör dom smala

och rynkor tar jag bort

vill säja, om du kan betala.

Det ligger inga cancerfall

i mina sköna sängar

och ingen gallsten, inga bråck,

för det ger inga pengar.

Min skicklighet, den ställer jag

i tjänst för rikas trevnad

och ej för nåt så trist

som sjuka mänskors överlevnad.

Min hustru gjorde mej till feminist för att vi tillsammans skulle kämpa för kvinnors likaberättigande. Nu är hon inte längre med i kampen, och själv är jag vilsnare än någonsin. Margaret Thatcher var ju kvinna – skulle det förplikta oss till några sympatier? Och Annika Falkengren, Christina Stenbeck, Margaretha af Ugglas,

Eva Rausing och Fanny Sachs, allesammans rika övar allt förnuft.

Dom känner du inte till? Nej, sen Alliansregeringen avskaffade förmögenhetsskatten kan Statistiska Centralbyrån inte längre mäta klassklyftor och rikedomar i Sverige.

Så de rika, också om de är kvinnor, kan dölja sej bakom Wallenbergarnas slagord Esse non videre, Verka men inte synas.

Nej, skillnaden går inte mellan män och kvinnor – den går mellan socialister och borgerliga. Klass mot klass! Där har vi parollen!