Oj! En tjej blir god för förti mille!

Jag har ibland frågat vår vän poeten Ove Klinthäll hur det gått för våra mediekändisar. De svar jag fått har jag redovisar här. Nu gäller det Evert Taubes Ingrid Dardel:

Det är kanske ofta så att flicker

är rätt svaga för beröm och smicker,

risken är då kanske att dom dricker

alltför mycket när det bjuds med glans?

Ingrid, tror ni att hon följde leden,

den som Evert ställde in till Freden,

var förtjust och glad och följde seden

och åt fint och drack det vin som fanns?

Nja, han slapp totalt att fjanta,

de var gamla väl bekanta

och förmodligen så drack hon Fanta,

tänkte klart, var artig och sa tack.

Äta var väl vad hon ville

men hon hade redan kille,

blev med tiden god för förti mille

såsom uppmärksammad chef för Big Mac.

Jag har alltid gillat Ingrid Dardel. Som trubadur sjöng jag en gång i tiden hennes polska, och då kunde det låta så här förstås:

Ner för Brinken, fort som blinken, här går leden, in på Freden. Jag är Orfeus, här är underjorden. Kors! Nu seglar de ett skepp hitåt. Ner i källarn, akta kjolen! Hör du lutan? Hör fiolen! Ingrid hör! Det är ju Evert Taube som tar emot sej med din egen låt!

Jag såg Ingrid som en enkel tjej som stod vid Strömmen och kollade på gubben i den gröna båten när han veva upp sin stora håv. Om jag vetat att hon skulle bli mångmiljonärska skulle jag nog ha rivit sönder notbladet och slängt det (och därmed henne) i papperskorgen.