Vrinnevisjukhuset, avdelningen för krånglande
hjärtan. Det började med att mitt hjärta började smärta. Det har hänt förut, då
har jag bara tagit två smärtstillande alvedon, men den här gången hjälpte inte
det. Hjärtinfarkt alltså. Iväg till sjukhuset.
Man hamnar i
en sal med fyra bäddar. Snälla damer kommer och tittar en djupt i ögonen och vill
veta om man är allergisk mot något eller kan äta vad som helst. På brösten har
de skyltar med "undersköterska" eller "Maria" (de flesta
tycks heta Maria).
Sen kommer
det killar som också har titeln undersköterska. Jag frågar varför de inte
kallar sej underskötare och får veta att den titeln är upptagen för något
annat. Så ligger man där och försöker sova. Det är väldigt svårt att sova på
sjukhus.
Men jag har
tur. Mitt emot ligger en vänsterpolare som kan låna ut Proletären. Där kan jag
läsa om årets nobelpristagare i litteratur som tycks vara en riktig rackarkärring.
Akademin har inte belönat litteratur utan reaktionära åsikter, menar
Proletären. Artikeln är lång och väl dokumenterad.
Jag ligger
på sjukhus i tre dagar. Märkligt
snabbt blir jag acklimatiserad. Jag lär
mej vilka knappar man ska trycka på för att få läslampan tänd eller att få
mörkt när man ska försöka sova.
När jag
lärt mej detta och blivit riktigt hemtam på sjukan är det dags att åka
därifrån. Därhemma väntar katten Katt, som min älskvärda granne Sivan tagit
hand om.
För
övrigt väntar ingenting utom ett par räkningar och den tomma lägenhet som jag döpt
till Dödens väntrum. Där sitter jag nu och väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar