Så har vi då
genomlidit det som vår hovpoet Ove Klinthäll kallar "den religiösaste av
kristna högtider". Som vanligt sätter vi värde på hans skaldande, som för
dagen låter så här:
Se Syriens fasor med krig, död
och bränder,
se svälten i Afrikas fattiga
länder…
Eländet i världen är stort
I kyrkor – en del – hörs det
knappast ett ljud om
det där, för man prisar en
allsmäktig gudom
för allt gott och vackert hon
gjort.
Det är i de
små detaljerna man märker en tänkares storhet. Om man kallar Gud för
"hon" har man inte övertagit andras tänkande utan tänkt själv. Det
skulle jag vara glad om jag kunde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar